Nyligen beviljades jag en oförtjänt ynnest av Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse i form av en inbjudan till ett lärt seminarium om självkännedom på stiftelsens vackra gamla järnbruk Engelsberg, för övrigt ett av UNECOs världsarv. Utgångspunkten, om jag fattade rätt, var Delfioraklets och Sokrates maning ”Känn dig själv”, gnōthi seauton om du föredrar att tala grekiska. Aldrig hade väl jag fattat att det finns så mycket filosofiska insikter att dra av dessa tre – två för er grektalande – små ord.

Vi var ett trettiotal inbjudna gäster som lyssnade på ett dussin influgna akademiska filosofer och teologer, de flesta från amerikanska universitet. Sara Pessin, professor i filosofi och judiskt tänkande – tänk att det finns sådana professurer! – vid University of Denver sa att självkännedomen enligt judiskt tänkande måste börja med att man övertygar sig själv att man egentligen inte vet någonting och att allt, enligt några antika rabbiner, kan tolkas på sjuttio sätt vilket betyder hur många som helst. Därför kan jag konstruera mitt eget tankespår genom den välorganiserade dagens olika budskap skamlöst medveten om att mina observationer kanske inte stämmer med någon annans.

Frågan är viktig eftersom den handlar om hur människor ska kunna inrätta ett hyggligt mänskligt samhälle. Varför slår vi inte bara ihjäl vår nästa och tar hans hustrur, guld och oxar? Kristna tänkare har genom århundradena funderat på detta och verkar ha kommit fram till något slags hyggligt överensstämmande synsätt som hänger ihop med självkännedomen. Om man inte känner sig själv kan man inte känna andra och det är trots allt andra man ska leva med.

En förutsättning för självkännedom är ödmjukhet. Den som tycker sig vara särskilt märkvärdig kan inte lära sig något av andra människor eftersom dessa definitionsmässigt är underlägsna och därför inte har något användbart att komma med. Men i själva verket behöver man andras blick och bedömning för att kalibrera sig själv och därför misslyckas man med att förstå sig själv om man sätter sig på höga hästar.

Filosofiprofessorn Christina Van Dyke från Calvin College underströk lärdomen att självkännedom är ett projekt man hanterar i grupp med andra människor: ”Självkännedom kräver återkommande kontroller i samråd med andra människor där vi kan balansera våra egna bedömningar av oss själva genom kontakter till exempel med andliga ledare, biktfäder eller vänner man litar på”.

Van Dyke hade letat upp ett antal medeltida tänkare – kvinnor och därför bortglömda! sa professorn menande – som understrukit dessa synpunkter, till exempel en som hette Katarina av Siena: ”Sedan själen kommit att känna sig själv finner den ödmjukheten och krossar högmodet under förnuftets fot”. En annan kvinnlig djuping från 1200-talet – något av en skönhetsdrottning avslöjar herr Google – som hette Hadewijch sa att ”ödmjukheten är de värdigaste och renaste platsen där vi mottar kärleken”, kanske något man får idissla ett tag för att riktigt begripa.

Och mäster Eckhart, för Van Dyke var inte feminist nog att utesluta männen från sin citatsamling, stämde in: ”Undersök dig själv och när du har hittat dig själv så säg adjö till dig själv”. Sådana tankesatser ägnade dessa filosofer volym efter volym åt att nedteckna.

När Sokrates sa att det enda han visste var att han inte visste något så gav han således prov på det slags ödmjukhet som är en förutsättning för ett hyggligt och civiliserat samliv människorna emellan.

Professor Pessin hittar samma budskap i Moseböckerna. (Jag hade ingen känsla av att filosoferna träffats tidigare och stämt av sina budskap; jag kom inte på att jag skulle ha frågat förrän i bussen hem.) Hela tiden understryks hur Guds budbärare framhäver sin ringhet, till exempel i Andra Mosebok 4:10: ”Mose sade: ’Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt.’”.  Eller Fjärde Mosebok 12:3: ”Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden”.

Ursäkta om jag kommer med ett västgötaklimax men detta gör mig upprymd i min nietzscheanska strävan att omvärdera alla värden ty plötslig framträder den mest föraktade av alla gamla nordiska trossatser i ett nytt och förklarat ljus, nämligen Jantelagen. Kommer du ihåg Aksel Sandemoses dekalog?

Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Är dessa av oss alla så avhånade levnadsregler en sentida uppenbarelse av hela västerlandets visdom sedan Sokrates och Gamla Testamentet?

(Var det förresten en tillfällighet att Sokrates och Gamla Testamentet var ungefär samtida? Du ser själv: ju mer man frågar desto mer vill man veta.)