Bitte Assarmo: Socialdemokrater för tro och solidaritet – eller för extremism?

Bitte AssarmoI april 2013 valde Socialdemokraterna in Omar Mustafa i partistyrelsen. Bara en vecka senare tvingades han avgå på grund av kopplingar till extremister. Men Socialdemokrater för Tro och politik – det forna Broderskap – tog Mustafa i försvar och anklagade hans kritiker för att vara ”antimuslimister” och islamofober. Här berättar vi om bakgrunden till Omar Mustafas fall, och om de troende socialdemokraternas nära koppling till islamister.

Redan 2011 hade SKMA, Svenska Kommittén mot Antisemitism, riktat kritik mot Omar Mustafa för att han i egenskap av ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, IFIS, bjudit in kända antisemiter som föreläsare. Mustafa tog inte åt sig av kritiken, utan höll fortsatt öppet för att åter bjuda in antisemiter till Sverige. När nyheten om Socialdemokraternas nyförvärv kom ut startade en debatt som till sist fick Omar Mustafa att avgå den 13 april, kort efter att han valts in.

Samtidigt vällde anklagelserna om islamofobi och ”antimuslimism” fram från Socialdemokrater för tro och solidaritet, och särskilt Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm. De hade flaggat särskilt ivrigt för Omar Mustafa och flera av dem skrev under en debattartikel där de krävde att partiet skulle be om ursäkt och åter uttala förtroende för Mustafa. Hans antisemitiska kopplingar förklarade de med att han helt enkelt ville skapa dialog med antisemiter för att kunna bygga broar. På Hjärtas hemsida skrev man att Mustafa tvingats avgå på grund av ett drev med islamistiska förtecken och hans förbindelser med kända extremister bagatelliserades. Man ansåg också att det var ett ”demokratiskt problem” att en islamist tvingades avgå.

Som dåvarande redaktör för nättidningen Liv&Rätt följde jag Mustafa-affären noga, och till min hjälp hade jag en person som hade god inblick i Socialdemokrater för tro och solidaritet. Det visade sig ganska snabbt att organisationen genomsyrades av en stark koppling till flera islamistiska organisationer.

Redan 1994 började organisationen samarbeta med Sveriges muslimska råd, för att försöka få in så många muslimer som möjligt i partiet. Man har också länge samarbetat med Islamiska förbundet, som betraktas som den svenska varianten av Muslimska brödraskapet.

En särskilt stark koppling till de islamistiska krafterna fanns, och finns, just i Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm. Det var också de som starkast kampanjade för Omar Mustafa. Omar Mustafa var själv en av grundarna och har dessutom varit styrelseordförande.

Bland dem som var mest pådrivande i kampen för att lyfta fram Omar Mustafa fanns Anna Ardin, radikal socialdemokrat och vice ordförande i Hjärta.

– De känner varandra väl och det finns starka personliga kopplingar mellan dem. Det är faktiskt främst bland de mer radikala kvinnorna i organisationen man hittar den här vurmen för islamism och islamister. Ju mer islamistiskt, desto mer radikalt verkar de tro, säger min källa.

Det är, enligt källan, ett genomgående mönster bland radikala kvinnliga socialdemokrater att värna de islamistiska strömningarna i partiet. Även journalisten och prästen Helle Klein, som också suttit i Hjärtas styrelse, nämns som en personlig vän till Omar Mustafa. I likhet med Anna Ardin tog hon Omar Mustafa i försvar i debatten och på sociala medier.

Samtidigt som Anna Ardin, med flera, lyfte fram just Omar Mustafa som affischnamn kampanjade man lika ivrigt för att få bort en annan socialdemokrat med utländsk härkomst, Arhe Hamednaca. Han hade länge varit aktiv i kampen mot hedersvåldet, något som inte uppskattades av de radikala socialdemokraterna i Hjärta, berättar min källa.

Många inom organisationen har reagerat över vurmen för islamism genom åren, men att få har vågat säga ifrån eller säga något offentligt, av rädsla för repressalier.

– Det här är högljudda människor som är livligt aktiva på sociala medier och som snabbt sätter igång svartmålningskampanjer och drev mot dem som opponerar sig mot flirten med islamismen. På sociala medier målade de upp debatten om Omar Mustafa som ”för eller emot rasism” och många socialdemokrater trodde på den bilden eftersom de inte var, och kanske ännu inte är, insatta i vad som sker inom Hjärta. Men i själva verket handlar det om vilka muslimer som ska få representera den stora gruppen muslimer i samhället. Och Anna Ardin, Peter Weiderud och flera andra i organisationens Stockholmsavdelning bestämde sig helt enkelt på ett tidigt stadium att samarbeta just med islamister, säger min källa och fortsätter:

–Det faktum att de hörs och syns så mycket på nätet och andra sammanhang gör att de får en enorm uppmärksamhet. Men de är i själva verket en liten minoritet vars åsikter inte har någon förankring bland medlemmarna.

En annan källa, som också har god insyn i Hjärtas aktiviteter, menar att allianserna med islamisterna har förändrat socialdemokraternas politik i grunden, och även haft inverkan på andra partier.

– För de islamistiska organisationerna är religionen viktigast. Deras agenda är att föra in islam i den svenska politiken, och med den särlagstiftningar och annat som gynnar deras syften. Men det är ju ingenting som gynnar muslimer i allmänhet, eftersom de allra flesta som kommit hit har flytt från muslimska diktaturer. Det här borde politikerna ha tänkt på, och Socialdemokraterna har ett särskilt ansvar, de är ju fortfarande största parti även om de är avsevärt mindre idag än bara för ett par mandatperioder sedan, säger han.

Tyvärr, fortsätter han, har det inte skett någon förbättring under de år som gått efter Mustafa-affären.

-Titta på Miljöpartiet, till exempel, som släppte fram både Mehmet Kaplan och Yasri Khan trots att partiledningen tidigt måste ha förstått att de hade extrema åsikter. Den ene dinerar med Turkiets facistorganisation Grå vargarna och den andre vägrar ta kvinnor i hand – och ingen lyfter på ögonbrynet förrän det kommer till allmänhetens kännedom. Det är symtomatiskt på hur svensk politik förhåller sig till islamism idag, säger han.

Då jag skrev om Hjärta, och Socialdemokrater för tro och solidaritet 2013 påstod Anna Ardin på sociala medier att min källa ljög, och krävde att få veta vem det var. Ett anmärkningsvärt krav som jag inte kunde tillgodose då och inte kan tillgodo se nu. Däremot erbjöds Anna Ardin, eller annan berörd i organisationen, en intervju för att bestrida påståendena, något ingen av dem var intresserad av.