De ska arbeta för ökad trygghet i tunnelbanan. Men ungdomsvärdar från Lugna gatan har själva begått brott under sin anställningstid. 22 av 79 uppfyllde inte kravet på straffrihet eller begått brott under sin anställning, visar en internrapport från Region Stockholm.

Ungdomsvärdarna kommer från stiftelsen Fryshuset och har funnit på plats i tunnelbanan sedan tidigt 2000-tal, för att skapa trygghet i kollektivtrafiken. Men hur fungerar det i praktiken?

Inte särskilt bra, kan vi konstatera. När Trafikförvaltningen gjorde ett nedslag och granskade Lugna gatan-anställda mellan december 2018 och januari 2019 visade det sig att 22 av 79 inte uppfyllt kravet på straffrihet eller har lagförts för brott under tiden de varit anställda. Lugna gatan har heller inte meddelat trafikförvaltningen när någon av de anställa blir polisanmäld, som de är ålagda att göra. De har också möjliggjort kriminella aktiviteter i tunnelbanan, exempelvis knarkaffärer, genom att stå passiva. Dåligt dokumenterade drogtester samt administrativa brister, såsom felaktiga faktureringar, förekommer också.

Jag är inte förvånad. I Sverige finns sedan decennier tillbaka en närmast infantil tro på kriminellas inneboende godhet. Ge bara brottslingen frihet så ordnar sig allt som genom ett trolleri. Ge brottslingen ett rejält ansvar och en stor dos frihet och vips ska allt ordna sig som genom ett trolleri. I mitten av 1970-talet blev tanken till och med film, signerad Hasse & Tage.

Ingen kan neka till att budskapet i Släpp fångarne loss är vackert: ”Var mänska i sin själ i grunden vill så väl”, heter det och intet öga är torrt. Men filmen är skriven av två intellektuella vars bild av verkligheten förmodligen inte sträckte sig mycket längre än till knuten av den snickarglada lilla skrivarlyan i Vita Bergsparken och därmed kan budskapet knappast appliceras på det reella samhället. Ändå gör man just det, gång på gång, utan att egentligen veta om snällheten verkligen får önskad effekt.

Minns bara de så kallade värstingresorna under 1990-talet. Kriminella ungdomar belönades med en seglats till varmare breddgrader för att växa och utvecklas. Ett genialt koncept av en driven affärsman som visste att ta betalt av kommunerna men som (naturligtvis) inte kunde leverera det han erbjöd. Och givetvis blev det pannkaka av alltihop. För även om det är sant att alla har något gott i sig krävs det mer än bara lättsinnig välvilja för att människor ska ändra sitt beteende och sitt leverne.

Fryshuset har länge ägnat sig åt att belöna kriminella ungdomar. I Lugna gatan-värdarna ska ungdomarna möta yngre som ”talar deras eget språk”. I själva verket borde de mötas av vuxna som inte talar deras språk utan som tvärtom lär ungdomarna det vuxna svenska språket. Men ”var mänska i sin själ” vill inte alls alltid väl. Därför körs allmänheten ständigt över av den bulldozer som rattas av en välmenande men livsfarlig snällhetsmaffia.

Sommaren 1987 arbetade jag en sommar inom missbruksvården. Där kördes samma taktik. Av de åtta heltidsanställda behandlingsassistenterna var fyra själva missbrukare. Före detta, hette det givetvis, men hur mycket före detta missbrukare är man egentligen om man kom ut från sin egen behandling två veckor tidigare?

Jag vet, det låter absurt. Och det var det. Under den korta tid jag arbetade på behandlingshemmet återföll två av de fyra ”före detta” missbrukarna in i missbruk – och med sig tog de flera av hemmets gäster. Allt för att en välvillig föreståndare följde den naiva snällhetsprincipen istället för att ta sitt ansvar.

Den nya skandalen kring Lugna gatan visar att det är de vuxna som ska ha kommandot, inte kriminella – eller ens halvkriminella – ungdomar. Först när vuxenvärlden slutar agera tonårsromantiker och tar sitt ansvar kan samhällets goda krafter ta över.