Personligen är jag mycket nöjd med att leva i en demokrati, ett system som av Churchill påstås ha beskrivits som det bästa statsskicket av alla de dåliga som är möjliga. Jag gillar demokratin för att den ger mig rätt mycket frihet utan att det sker på bekostnad av någon annan. I idealfallet gynnas var och en av alla de andras frihet. Tänk på näringsfriheten till exempel. Om folk inte kunnat starta och driva företag så hade levnadsstandarden varit usel, arbetslösheten hög och brottsligheten troligen överväldigande.
Men det finns en liten hake som vi känt till sedan 1400-talet när biskop Thomas i Strängnäs skrev sin berömda frihetssång. ”Frihet är det bästa ting”, diktade han, ”som sökas kan all världen kring, för den som frihet rätt kan bära”. Detta är omtumlande och inte så lite chockerande för en modern människa eftersom innebörden är att för den som inte friheten rätt kan bära så är frihet inte det bästa ting som sökas kan all världen kring. Han kanske inte ens ska ha någon frihet och därför ej heller någon demokrati.
Om en person skolad i biskop Thomas tänkande hade varit världsledare, till exempel amerikansk president åren 2001 – 2009 i stället för George W. Bush, så hade nog världen sett annorlunda och bättre ut. En dum grej som George W. Bush gjorde och som världen fått äta upp många gånger om var att han invaderade Irak år 2003 för att ta ut den ondskefulle diktatorn Saddam Hussein.
Det finns många teorier om varför Bush gjorde detta drag. En är att presidenten var tvungen att göra något storslaget efter 9/11 för att visa att USA inte var en pappersdrake. En annan är att USA ville åt oljan i Irak. En tredje var att Bush och hans närmaste män faktiskt trodde på historierna från CIA och utrikesminister Colin Powell om att Saddam Hussein hade farliga massförstörelsevapen som han var beredd att använda inte bara på sin egen befolkning utan även på omvärlden.
De där föregivna skälen tror inte jag på. Jag tror att Bush tänkte lika idealistiskt och fel som jag själv eftersom Bush aldrig gått på kurs hos biskop Thomas och jag hade förkastat biskopens lärdom eftersom sexhundra år gamla insikter självklart har passerat sitt bäst före-datum och att det vore genant att komma dragande med dem. Inför USAs invasion av Irak gjorde Bush och jag samma analys. Vi menade att det var den onde diktatorn Saddam Hussein som stod i vägen för det bästa som kan sökas världen kring, nämligen frihet och demokrati, och att det därför gällde att skaffa undan honom så fort det gick för att friheten i Irak skulle blomstra. Idiotiskt, tycker du?
Nej, faktiskt inte. Så trodde man då och så tror man även idag. Ingen vågade säga eller ens tänka att de människor som bor inom Iraks gränser inte, med biskopens ord, rätt kan bära friheten. (Här kan, slår det mig, ett åtal om hets mot folkgrupp mot mig komma väl till pass.)
Efter åtta års misslyckanden i Irak som man inte lyckats begripa eftersom biskop Thomas näraliggande förklaring inte kan accepteras, återuppväcktes år 2011 den delvis avdomnade tron på frihetens och demokratins alltid lika välgörande verkan i och med den arabiska våren som i väst betraktades som en ny liberal rörelse som åt alla skulle lycka bära. För att ge friheten och demokratin lite startgas sattes Natos, med svenskt militärt bistånd, stridskrafter in mot en annan ondskefull diktator, Libyens Moamar Ghaddafi, som liksom Saddam Hussein tidigare ansågs stå i vägen för, i det här fallet, det libyska folkets medfödda ambitioner att förverkliga friheten och demokratin. Den här gången var det inte den krigshetsande republikanen Bush som stod för dödandet utan fredsvännen och mottagaren av Nobels fredspris Barak Obama, men deras gemensamma hopp om frihetens och demokratins seger ingav dem samma mordiska impulser. Nato fick död på Ghaddafi och nu är kaoset i Libyen kanske ännu större än i Irak. Inte heller libyerna tycks ha haft förmågan att rätt bära friheten. (Ett åtal till, kanske?)
När Ghaddafi fallit utbröt kaos i Libyen. Olika miliser började bekämpa varandra, oljeproduktionen som var den statliga ekonomins ryggrad föll samman och ekonomisk kris utbröt. Många libyer flydde till Europa eller engagerade sig i den nya storindustri som hjälpte andra slags resenärer över Medelhavet.
Nu har det blivit lite mer ordning i bemärkelsen att två huvudaktörer strider om makten. Å ena sidan finns den av FN erkända officiella regeringen under ledning av Fayez Al Sarraj med säte i Tripoli i västliga Libyen. Å andra sidan finns en upprorisk rörelse under ledning av en av Ghaddafis förre underlydande Haftar som opererar utifrån de östliga städerna Benghazi och Tobruk. Haftar har lyckats kontrollera sina ibland samverkande rövarband med stöd av Egypten, Ryssland, Frankrike och Förenade Arabemiraten och därmed blivit en samordnad kraft.
Till rätt nyligen fanns något slags maktbalans mellan Tripoli och Benghazi. Tripoli, som hade centralbank tryckte pengar och betalade Benghazi för att Bengazi skulle öppna sina oljehamnar för utskeppning av den olja som Tripoli av något skäl ägde trots att de stora oljefälten ligger närmare Benghazi. Jag ska inte ens låtsas att begriper något.
I vilket fall som helst tycks nu ha Haftar spottat upp sig och erövrat oljekällorna söderut och avancerat västerut mot Tripoli. De röda områdena på kartan nedan kontrolleras av Haftar och strider står nu mot den officiella regimen i Tripoli som har kvar de blå områdena.
Jag har förstås ingen aning om vad som kommer att hända. Kan Haftar ta kontrollen och återupprätta det skräckvälde som höll landet lugnt under Ghaddafi? Då kommer han nog inte att vara lika buskablyg som Ghaddafi när det gäller att ta betalt för att inte släppa migranter över Medelhavet mot Europa utan i stället ta rejält betalt enligt turkisk taxa.
Eller är det migrantsmugglingsindustrin som ligger bakom Haftar och behöver hans hjälp för att utveckla affärerna mer än vad den officielle regeringschefen Fayez Al Sarraj önskar?
För övrig är det larvigt av mig att använda begreppet ”migrantsmugglingsindustrin” eftersom detta är en orättmätigt nedlåtande beteckning på ett slags resebyrå som vad jag begriper är lika legitim inom sina möjligheter som någonsin ett svenskt charterbolag som Apollo, Resia och Ving.
DET GODA SAMHÄLLET 