Ibland experimenterar jag med den obehagliga tanken att människan är densamma genom historien och att 1600-talssvenskar led lika mycket av den kyla, svält, sjukdomar och tandlossning som drabbade dem som jag själv skulle ha gjort i deras ställe. En slutsats av denna besvärande tanke är att dagens västerland av något skäl blivit synnerligen lyckligt lottat och att det är helt obegripligt att vi inte funderar över orsakerna härtill och över vad vi kan göra för att värna om detta avundsvärda tillstånd.

En annan slutsats är att samhällsfenomen, det vill säga mer eller mindre kollektiva mänskliga relationer, troligen inte alls är nya utan bara moderna manifestationer av något som alltid funnits. Att populism i bemärkelsen ovilja mot överheten har förekommit allt som oftast minns vi från historien. Klimathysterin framstår som ett déjà vu. Någon kosmisk makt, Gud till exempel, vill straffa människorna för deras synder och därför klär sig människor i tagelskjortor och piskar sig på ryggen för att göra bot. Greta Thunberg och Johan Rockström leder de moderna motsvarigheterna till 1300-talets flagellanttåg. (Den stora skillnaden är att den tidens intellektuella elit, prästerna, delvis tog avstånd medan Gretas hjärntrust, till exempel IPCC, till stor del sluter upp på det alarmistiska budskapet om den snart förestående undergången.)

Jag har alltså formulerat en hypotes, nämligen att människan troligen är densamma genom tiderna. Nu ska jag pröva den hypotesen. Vad var medeltidens motsvarighet till #metoo-rörelsen?

Av skäl som jag återkommer till har jag funderat på detta sedan långt innan #metoo uppstod för några år sedan. Reducerad till sitt fundament är rörelsen en plötsligt uppflammande kvinnlig besatthet. Den ansätter inte alla kvinnor utan företrädesvis socialt mer framstående individer. Hemsökelsen är starkt bunden till det sexuella.

Spontant kan jag komma på två motsvarigheter i historien. Den en är begreppet hysteri – av det grekiska ordet för livmoder – som skapades redan av de gamla grekerna. Wikipedia sammanfattar:

Termen myntades av Hippokrates och grundas i de antika egyptiernas föreställning att livmodern kunde vandra runt i kroppen och förorsaka olika sjukdomsliknande tillstånd. ”Hysteri” var fram till 1900-talet vetenskapens benämning på en typ av psykiska störningar, som ansågs vara kvinnliga störningar och därav benämningen ”hysterikor” för drabbade kvinnor… Från början mycket starkt knutna till sexualiteten, som kvinnor tidigare i hög grad var tvingade att undertrycka. Men också andra otillfredsställda behov under utvecklingen kan väcka samma ångestkänslor och leda till ”hysteriska utbrott”.

Det andra exemplet är de väl dokumenterade och återkommande besvär som genom tiderna drabbat nunnekloster där nunnorna blivit hemsökta av djävulen. Sådana utbrott kunde bli mycket långvariga och besvärliga för kyrkan att komma till rätta med. Det skapades särskilda protokoll, böner, sånger och riter för djävulsutdrivning och en del präster blev så småningom skickliga och ofta anlitade exorcister.

Den stora skillnaden mellan #metoo och de två historiska motsvarigheterna är männens roll. Det var männen som ställde hysterikornas diagnos och skötte djävulsutdrivningen. Numera kan män inte göra något motsvarande eftersom de besatta har tagit kontrollen över männen. Männen törs inte etablera någon balanserande kraft i syfte att mildra utbrotten och förmå de ansatta kvinnorna att i någon mån ta reson. I stället stämmer de in i hyllningskören till de onda andar som tagit kvinnorna i besittning. Alternativt sätts de i fängelse, förlorar sina jobb eller åtminstone sitt anseende. I särskilt sorgliga fall tar de sitt liv.

För ungefär trettio år sedan hade jag ett organisationskonsultföretag med ett tjugotal anställda. En majoritet var kvinnor eftersom jag då fortfarande var en anhängare av teorin att kvinnor på något sätt hade ett särskilt förädlande och lönsamt inflytande på företag. Plötsligt en dag var det som om fan kommit på bal. Det förekom inga särskilda sexuella anklagelser men det var fel på allt. Precis vad felet låg lyckades jag aldrig riktigt begripa men när den onde anden efter någon månad beslöt sig för att ge sig iväg hade firman tappat hälften av personalen och stod och flämtade vid konkursens rand.

Jag känner igen mig i de utdrag från två rapporter, bland annat från företagshälsovården, angående krisen på Dramaten som återges i en artikel i Dagens Nyheter den 15 april. Det går inte att förstå vad det handlar om.

Sjukfrånvaron hade ökat. ”Där ingick en ökad stress till följd av att viktiga beslut uteblivit och att planering behövt göras om.” Stödjande samtal hade förts ”med flertalet chefer och medarbetare”. Tio procent av de anställda hade gått till sjukmottagningen på grund av ”allvarliga symtom på psykisk ohälsa”. ”Det har funnits starka irritationer och öppna konflikter.” ”31 procent av de svarande uppgav sig ha utsatts för negativ jargong eller kränkningar från kollegor under det senaste året.”

Den nytillsatta VDn på teatern ska lösa problemen bland annat med ”uppdaterade delegeringar av arbetsmiljöuppgifter till chefer och arbetsledare” samt att ”ta fram en konkret lathund kopplad till beslutad etikpolicy”. Kanske hade det varit lika bra men billigare med en erfaren exorcist?