I Sveriges Radios God morgon världen gör Göran Rosenberg en underbart innehållslös betraktelse av världens – och sitt eget – tillstånd. Han överträffar den gamla sketchen med Martin Ljung: ”Vi ska klara av det och vi kan om vi samlas på en plats och tar sats – men först behövs en plats där vi får plats!” Rosenberg har i alla fall en plats vikt för sig i statsradion. Så här går hans resonemang:

Det går fort nu. Under filmningens gång (av David Attenboroughs serie på Netflix/min anm./) krymper regnskogarna, och polarisarna smälter, och glaciärerna rasar samman, och arter försvinner för alltid…

Och de enda som kan vända utvecklingen det är vi…

Det enda trösterika i den här ibland olidliga berättelsen om de katastrofala konsekvenserna av mänskligt handlande är insikten om att vi numera också vet vad som krävs av oss för att ställa planeten till rätta igen.

Vi har kunskapen och vi har teknologin och vi har förmågan till ansvar…

Och naturligtvis skulle det finnas liv på planeten också utan människan…

Så att vi om tjugo år fortfarande ska kunna förundras över livets mångfald och skönhet på vår planet – och med viss stolthet se tillbaka på vår förmåga att när så krävdes – ta vårt ansvar för den.

Lägg därtill den skarpa blicken och det stora allvaret som till synes aldrig skulle tillåta ett leende:

Nu funnes det inte anledning att anmärka just på dessa dryga fem minuter i statsradion och deras brist på innehåll, om det inte vore för att de är representativa. Rosenberg är en själasörjare i en kyrka med ett oändligt antal predikanter.

Vi har nämligen fått en ny kyrka. Till denna nya trosriktning flyr nu alltfler av dem som brådskande lämnar en annan, äldre: den om invandringens stora välsignelser. De uppträder som den romerska adeln när Västrom gick under. Den räddade sig över till den katolska kyrkan – inte så mycket för brödfödan som för bevarandet av hög status. Dess medlemmar blev biskopar och andra högre dignitärer.

Här i Sverige, i den gamla trosriktningen, gjorde dess företrädare ett avgörande misstag. De förhöll sig till verkligheten genom att förneka delar av den: flickor utsattes inte för hedersförtryck, invandringen var en ekonomisk vinst, brottsligheten påverkades inte av ökad invandring, skolorna kunde utan bekymmer ta emot barn som inte kunde svenska etc.
Alla dessa yttringar av tron har visat sig vara falska. Och mer avgörande än detta är att kunskapen har trängt ut till allmänheten och gjort förkunnare som envisas med de gamla budskapen löjliga. Deras status som heliga har krympt och försvunnit. (Partierna är däremot så låsta till sin politik, att de flesta av deras företrädare låtsas att de inte förstått).

De har tagit lärdom. Nu låter de formen, liturgin, betyda allt, sakinnehåll berörs nästan inte alls, utöver en obligatorisk referens till något internationellt dokument. Verkligheten är för dem ett stort, oformligt monster. Innehåll ersätts med uppmaningar till omvändelse – NU! – som i Rosenbergs och Ljungs förkunnelse.

NU! säger också Greta. Hennes framträdande med dess plakat har från början blivit den nya kyrkans mycket imponerande, mycket lyckade liturgi: Den oskyldiga, oskyddade flickan, utsatt för makthavarnas klimatvåld, sitter ensam framför våra ögon. Utan att säga något vädjar hon till vår medkänsla, våra förnyade ansträngningar för att rädda klimatet.

Det är mycket effektfullt. Jag har inte heller något emot det. Hennes kampanj eller rörelse kommer att blåsa över utan att vålla någon väsentlig skada (inte heller för hennes egen del, får man hoppas).

Det som stör mig är att hennes mamma, liksom de flesta av hennes meningsfränder, kunnat gömma sig i denna nya religion, utan att behöva svara för sina förlöpningar i den gamla, den om invandringen.

Men det var ju då – enligt deras sätt att se det. Vad som nu sker i vårt land och i Europa bekymrar dem inte. De hoppas att deras nya helighet skall skydda dem. Antagligen har de rätt.