Är vi inte ganska trötta på kunskap? Behöver vi verkligen fler teorier? Är det inte visdom vi behöver? Är det inte insikt om kunskapens begränsningar vi behöver och insikt om nödvändigheten av försoning med tillvaron? Mindre kunskap och mer visdom tack!

På Det Goda Samhället slår vi gärna ett slag för goda värderingar från äldre tider. Allt var inte bättre förr, men allt var heller inte sämre. Istället för att bara rida vidare på den galopperande modernismen bör vi också blicka bakåt och se till att få med oss somligt vi håller på att förlora. Nyligen skrev jag ett inlägg om dygder. Idag vill jag säga något om visdom. Inte kunskap alltså, utan visdom.

Det moderna samhället är ett kunskapssamhälle. Information finns tillgänglig överallt. Kunskap ska göra oss fria, med kunskap ska vi förändra världen.

Men hur det än är räcker kunskapen inte alltid till. Ibland måste vi hantera livet utan vare sig manus eller facit. Och hur ska vi veta vad som är kunskap och inte? Vem har kunskap om vilken kunskap som är sann kunskap? Vi har haft fel förr.

Övertron på kunskap verkar vara en del av den moderna världens strävan att bemästra och omforma verkligheten istället för att acceptera den. Det moderna är det som på en och samma gång blickar framåt – en ”vision” – och som tar sig för att göra bilden till verklighet.

Modernismen accepterar inte det givna, den ger inte efter för det traditionella, den överlämnar sig inte åt natur och kultur. Modernismen skapar nytt, den omdefinierar, den tar sig an verkligheten med intention och teknik för att omvandla den till något annat än vad den var.

Och för att kunna bemästra verkligheten behövs kunskap. Kunskap är ett verktyg. Det gäller naturligtvis naturvetenskap, men även samhällsvetenskap. Vi måste forska och ha evidens innan vi fattar några beslut, tänker vi. Är vi oroliga för segregation eller rasism skjuter vi till resurser till några forskare som ska förklara hur allt fungerar. Kunskapen ska överbrygga missförstånd och skapa kompetens att på rätt sätt ta sig an verkligheten.

Det är ett faktum att den akademiska forskningen alltmer framställs som ett nyttoinriktat verktyg. Tidigare hade forskare som huvuduppgift att förstå: Vetandets bibliotek skulle ständigt utökas. Nyfikenheten skulle stillas. Sedan blev det mer än fråga om att förklara: en mer ambitiös vetenskap skulle hänvisa till förklaringsmodeller, även inom samhällsvetenskap och humaniora. Men nu räcker det inte med att förstå eller förklara. Forskning ska producera resultat. All forskning ska nyttiggöras. På något sätt ska hela samhället dra nytta av den forsknings som bedrivs, annars äger den ingen legitimitet.

Längre och längre drivs alltså idén om kunskap som nytta, kunskap som redskap, kunskap som underlag för rationella beslut: vi ska veta vad vi gör innan vi fattar beslut.

När vi talar om konservatismens återkomst talar vi gärna om normer, om traditioner, om religion och nation. Vi talar inte mycket om anti-intellektualism. Det borde vi.

Det är en grundpelare i den konservativa tanketraditionen att odla en djup skepsis mot alla världsförbättrare som med sina resonemang, teorier och visioner utlovar en bättre värld där allt ska bli rakt och rationellt. Edmond Burke, den politiska konservatismens grundare, hade inte mycket till övers för de samhällsteoretiker som lovade guld och gröna skogar i samband med franska revolutionen.

En konservativ människa tror helt enkelt inte på de pratande världsförbättrarna. Dels är hon skeptisk till giltigheten av deras kunskap, men hon när också en misstanke att deras så kallade kunskap egentligen formas av deras personliga egenintresse. Det är ingen slump att det är just konservativa politiker som är skeptiska till klimatlarmen. Man förnekar kanske inte klimatförändringarna, men man betvivlar de ganska enkla samband som upprättas mellan vår egen inverkan och jordens temperatur. Man betvivlar vår förmåga att påverka klimatet, vår förmåga att göra någonting åt eventuella problem, och man ser med skepsis på klimatalarmisternas påstådda ädla motiv. Vad är bara hysteri? Och vilka intressen driver forskarna?

Men vad är då alternativet? Ja ibland vore det kanske bättre att göra som man gjorde förr, innan den moderna vetenskapen fick oss att tro på kunskapens evangelium, nämligen att söka visdom snarare än kunskap. Visdom är ett slags kunskap men ändå inte. Visdom är en insikt om hur man ska leva i brist på kunskap. Visdomen uppstår där kunskap inte finns, men där människan i alla fall vill lära något av erfarenhet och eftertänksamhet.

Visdomen blickar bakåt mer än framåt. Visdomen inbegriper vanligtvis en försoning med verkligheten: man har insett sina begränsningar, man har fått insikt i människors aningslöshet och blindhet, man har förstått att konsten är lång och livet är kort, att vi aldrig kan lära oss allt och att vi måste lära oss att leva med vår okunskap och vår ofullkomlighet.

Naturligtvis ska inte Sveriges framtid bestå i att vi alla nu sätter oss ned på marken som förnumstiga vishetslärare och komponerar ordspråk kring våra livsinsikter. Men jag tror verkligen att vi skulle må bra av att släppa vår naiva tilltro till vetandet. Och vore det inte skönt att släppa vårt neurotiska behov att veta mer och göra bättre? Vad behöver vi egentligen veta mer? Vilken forskning om segregation, integration, migration eller tvåspråkighet behöver ännu mer pengar? Vilken forskning behöver stärkas för att fjärma oss än mer från vana och förnuft? Ska vi inte praktisera lite acceptans och försoning istället och i högre grad än idag lämna oss själva och vårt land i fred?

Mer kunskap i naturvetenskap, teknik och medicin? Ja gärna. Men för övrigt tillåter jag mig vara skeptiskt. Visst ska även Sverige ha sina lärde vid universiteten, men behöver verkligen hela samhället utsättas av det som ofta bara är av akademiskt intresse?

Visdom behöver vi däremot. Vi behöver lära oss av våra misstag. Vi behöver inse våra begränsningar. Vi behöver inse att utopier oftast blir helveten. Vi behöver försonas med oss själva, med vår kultur, med vår mänskliga natur, våra könsroller, vår historia, våra begränsningar, våra fördomar, våra svagheter, våra styrkor. Den vise lär av sina misstag. Klarar vi det?