Regeringens proposition 26 år 1975, som enhälligt antogs av riksdagen, brukar kallas mångkulturlagen och hållas för det aktstycke som införde mångkultur i Sverige. Det är inte riktigt sant eftersom staten inte genom lag kan etablera alla jordens kulturer i Sverige. Vad propositionen däremot stadgar är att staten ska anstränga sig för att skapa en god jordmån för främmande kulturer som vill plantera sina frön i den svenska myllan. Ingen representant för främmande kulturer ska behöva ge upp sin medhavda kultur och anpassa sig till den svenska, det ska staten efter förmåga se till:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten… Invandrar- och minoritetsorganisationer, som är att anse som riksorganisationer, föreslås få statsbidrag för sin verksamhet. Vidare föreslås att statsbidrag bör kunna utgå till invandrar- och minoritetsorganisationer, trossamfund och svenska organisationer för avgränsade projekt, som främjar invandrarnas sociala och kulturella situation.

Det luriga med dessa ambitioner är att de bygger på en troligen världsunik föreställning, nämligen att alla kulturer är lika mycket värda. Det är de inte.

Observera att jag inte, inte här i alla fall, ifrågasätter den lika världsunika svenska föreställningen, som finns inskriven i regeringsformen, att alla människor är lika i värde. I alla andra länder (utom Norge) och i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är uppfattningen att människor är lika i värdighet, inte i värde. Men nu talar jag alltså inte om människor utan om kulturer.

Ingen känd lära, ideologi eller internationell traktat stadgar kulturernas lika värde. Det enda undantaget som jag känner till är Prop. 1975:26. Hela tanken att alla kulturer skulle vara lika mycket värda och därför ha samma rätt till statsbidrag, hemspråksundervisning, tolkar och föreningsstöd på svenska skattebetalares bekostnad om de lyckas etablera ett brohuvud på svensk mark är vad jag kan förstå absurd.

Det är inte bara jag som tycker den idén är absurd, utan det tycker alla. Fråga de latinamerikaner som vill ta sig in i USA om de föredrar att leva i den amerikanska kulturen eller om vid närmare eftertanke vill åka hem igen. Fråga en slumpvis utvald svensk på gatan om du kan locka honom att byta den svenska kulturen mot den somaliska.

Att säga som jag säger nu, alltså att alla kulturer inte alls är lika bra utan att det finns sådana som är bättre än andra, är naturligtvis tabu i Sverige. Detta tabu förhindrar oss att använda vårt förstånd och tro våra sinnens vittnesbörd av samma skäl som H. C. Andersens danskar inte kunde erkänna att kejsaren var naken.

I sagan var det två skurkaktiga skräddare som av egennytta hade lurat i danskarna att kejsarens kläder var underbart vackra. I vår svenska verklighet är det politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet som av egennytta hittat på teorin om alla kulturers lika värde. Om du inte tror mig kan du läsa remissvaren i Prop. 1975:26 där det välfärdsindustriella komplexets samlade apparater hyllar proppens tankegångar. Varför gillar komplexet sådana idéer? I sista hand för att felaktiga idéer skapar problem och om det finns problem så finns det nya uppgifter och utvecklingsmöjligheter för politikerväldet och dess lydmyndigheter.

Häromkvällen lyssnade jag på ett föredrag tillsammans med ett femtiotal andra stockholmare. Till frågestunden skulle svenskheten diskuteras. Det urartade. En invandrare i salongen klagade över att svenskar aldrig bjuder hem migranter till sina hem. Men i stället för att stolt säga att vi svenskar är de fria viddernas folk som ofta inte gillar att umgås med någon alls så stack publiken svansen mellan benen och skämdes. En man erkände att han inte vågade prata om svenskhet i vänners lag eftersom han fruktade att undslippa något som kunde vara nedsättande för någon annan kultur. Samtalet kom ingenstans. En annan invandrare sa att han hade blivit diskriminerad i en nattklubbskö. Då hördes en skammens suck från svenskarna i lokalen och all luft liksom försvann.

Allt vore mycket enklare om man fick säga som det är, till exempel att den svenska kulturen är bättre än de som finns i Mellanöstern. Då skulle vi inte heller behöva vara så otydliga gentemot invandrare – det var ett annat klagomål – om vilka regler som gäller i vårt land. Vi bör sluta skämmas över att vi är bra och i stället utan övermod erkänna detta. Räta på ryggen, svensk.