De nya regler som i tävlingssammanhang sannolikt införs för transpersoner (individer som känner sig tillhöra det motsatta könet) kommer att få ett stort genomslag under nästa olympiad. Den internationella olympiska kommittén har av sin rådgivande underkommitté i frågan rekommenderats godkänna att en manlig transperson inte behöver ha genomgått några kirurgiska förändringar för att delta som kvinna. Det räcker med att hans testosteronnivå ligger under en viss nivå under ett år före tävlingen.

I vinter-OS 2018 tillät IOK transpersoner att tävla med kvinnor med färre restriktioner. De nya reglerna kommer så gott som uteslutande att tillämpas av män som känner sig som kvinnor. Beträffande det motsatta förhållandet kommer så gott som inga biologiska kvinnor klara den manliga elitens prestationsnivåer och kommer därför knappast att sträva efter att få tävla mot män. I USA har en liknande regeländring varit i kraft en tid och redan orsakat konflikter.

Regeländringen är genomdriven med identitetspolitisk argumentation. Detta har skapat ett oemotståndligt tryck på de internationella sportorganisationerna. Att stå emot en sådan argumentation med de regler för politisk korrekthet, som nu gäller, är för farligt och svårt för idrottsledarna och tjänstemännen. Även beslutsfattare med tvivel på att regeländringen är lämplig väljer då att kapitulera och därmed acceptera regler som är skadar kvinnliga idrottares chanser.

Även personer, som är helt ointresserade av sport, kan bli upprörda över följderna av den nya politiken. I framtiden kommer då biologiska kvinnor att förlora alla rekord och även medaljer i de allra flesta sporter. Det betyder också att de kommer att förlora de prissummor och andra pengar samt publicitet som sammanhänger med att vara en sportstjärna. Understöd av olika slag för till exempel träningen, som fyller större delen av året, kommer att falla bort. Från elitnivåerna ned till skolnivån kommer nu flickor alltid att förlora i sport – ifall det finns någon pojke eller man som känner sig som flicka (och uppfyller de krav som ställs för att accepteras som transperson).

Alla kvinnliga framsteg inom sporten vunna långsamt under 1900-talet beträffande jämlikhet med männen avseende uppmärksamhet, prispengar, stjärnstatus, senare civil karriär och så vidare kommer att gå förlorade. En grupp av biologiska män lyckas nu med konststycket att beröva och överta det biologiska kvinnosläktets alla förmåner på området – och denna stöld stöds dessutom av samhällets beslutsfattare. I sin djärvhet och till sina konsekvenser kan detta på sitt område jämföras med – säg – Pizzaros övertagande av Inkariket.

Vad har då drivit fram detta vid sidan av transpersonernas naturliga önskemål att tävla som kvinna om man känner sig som kvinna? En viktig faktor är att kulturmarxister på samma sätt som när det gäller homosexuella förvandlat transpersoner till förtryckta offer för de heterosexuella. Att kunna vända upp och ner även på någonting så etablerat som kön är en fjäder i hatten för kulturmarxisterna.

På så vis kan människor förberedas att godta vilka begreppsförändringar som helst vilket är viktigt för slutmålet att krossa det borgerliga samhället. Varje sätt på vilket det borgerliga samhällets normer kan förändras är en framgång. Varje individuellt framsteg är kanske litet men dock ett steg på vägen till slutmålet: det socialistiska samhället. Så transpersonernas önskemål om rätt att tävla tillsammans med kvinnor överensstämmer också med ideologiska mål hos en betydligt större rörelse.

Skälet att separera kvinnor och män i idrottssammanhang är det enkla faktum att männen biologiskt sett har stora företräden framför kvinnor beträffande muskelstyrka, snabbhet och så vidare. Det faktum att tävlan mellan personer med helt olika fysiska förutsättningar är meningslös och framförallt orättvist ledde till könssepareringen inom idrotten vilken under hela 1900-talet varit självklar. Bara det faktum att en man känner sig som kvinna ändrar inte hans fysiska uppbyggnad. Att han bara genom sina könsföreställningar då ska få tävla med kvinnor är orättvist.

Den idrott människor vill se är mellan biologiska män eller mellan biologiska kvinnor ty då är tävlan rättvis. Publikvärdet av att se transpersoner vinna i kvinnotävlingar är troligen rätt ringa. Det kan självfallet uppkomma mera sällsynta gränsfall gällande kön, där kromosomuppsättningen inte överensstämmer med övriga naturliga könskarakteristiska och dylikt, och man får då välja den rimligaste lösningen. Operativa ingrepp av olika slag torde vanligen inte ändra de grundläggande biologiska egenskaperna och kan inte vara avgörande.
Att en mindre grupp män i samhället känner sig som kvinnor förändrar alltså inte de grundläggande biologiska skillnaderna eller principen om rättvisa. Att rasera sportkvinnornas framgång, belöningar och motivation för en olämplig princip – nämligen att föreställningar och känslor ger transpersoner rätten att delta i tävlingar där de biologiskt inte hör hemma – är helt fel. Men det är den linje som nu sannolikt genomförs.

Förhoppningsvis reagerar publik, donatorer och deltagande kvinnor genom att vägra att gå på, stödja respektive delta i de fusktävlingar som politiker, myndigheter och organisationer nu vill att vi ska acceptera. Bara ett halvårs strejk, under vilket transpersoner ensamma får tävla och vinna i kvinnornas tävlingar, skulle antagligen sätt stopp för eländet.

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.