De har kommit i allt större antal genom åren, tiggarna från Rumänien och Bulgarien, så kallade EU-migranter som etablerat tältläger i våra större städer och som tigger utanför butikerna. På senare tid står det alltmer klart att tiggeriet blivit ett problem både för kunder och personal i landets butiker. Det Goda Samhället har pratat med några av dem som berörs.

Det är tisdag eftermiddag och jag befinner mig i ett av de större matvaruhusen söder om Stockholm. Utanför sitter en tiggare, med en vanställd fot bar och öppet synlig i snålblåsten, och i närheten uppehåller sig två män utanför en van med rumänska registreringsskyltar. De håller noggrann koll på tiggaren och på vilka som ger och inte ger pengar i hans pappmugg.

Inne i butiken huserar ytterligare några män, i det rum där pantmaskinerna finns. De är högljudda och närgångna mot de kunder som har pantflaskor med sig.

– Panta, panta, panta, ropar de gång på gång och sträcker ut händerna efter påsar och kassar. När de inte får något blir de arga och ännu mer högljudda och säger något på sitt eget språk.

Flera av kunderna blir oroliga, särskilt ett par äldre ensamma damer, och jag frågar dem hur de känner inför det som sker.

– Det är lite otäckt, säger den ena damen motvilligt. Jag förstår ju att de har det svårt, de här människorna, men jag känner ändå att jag skulle vilja kunna gå in här och panta mina flaskor utan att behöva bli ofredad. Jag har inte jättemycket pengar själv heller, jag behöver panten.

Hennes väninna håller med. Och det gör även personalen. När jag träffar två av expediterna, som just nu står i förbutiken som säljer tobak och lotter, säger de att de har ett enormt problem med de stora grupperna av rumänska och bulgariska tiggare.

– De kommer i stora gäng, och de uppehåller sig i förbutiken här i timmar, ibland hela dagarna. Men vi kan inte göra något. Det är massor av kunder som klagar och många är rädda för dem, särskilt ensamma kvinnor, men när vi ber dem lämna lokalen vägrar de, säger kvinnan som vi kan kalla Samira.

Samira förklarar att tiggarna brukar hålla till i den del av förbutiken där det finns några bord och stolar utställda för att kunderna ska kunna tippa, eller äta en korv i anslutning till att de handlar.

– Tiggarna sitter där i timmar. De äter sin mat där och de plockar inte bort efter sig överhuvudtaget utan smutsar ner otroligt mycket. Så nu har vår chef bestämt att vi ska ta bort stolarna och borden och ställa in kundvagnar här istället, för vi kan inte hålla ordning som det är nu. Men det är ju jättetrist för dem som faktiskt använder utrymmet som det är tänkt.

Enligt Svensk Handels rekommendationer får tiggare visserligen uppehålla sig i lokalen men om de skräpar ner eller stör ordningen rekommenderas att man tillkallar polis. Kan ni inte göra det?

– Som om polisen har tid att komma på sådana ärenden? skrattar Samira uppgivet. Jo, någon gång har det hänt, men oftast har de inte möjlighet. Och det här vet tiggarna om. De vet precis vad som gäller och att vi inte kan göra något. En annan kollega till oss fick en spottloska i ansiktet i förra veckan när hon bad dem att plocka upp efter sig.

Du säger att de vet vad som gäller. Hur kommer det sig att de så väl känner till den svenska lagen, tror du?

– Det är väl deras svenska aktivister som informerar dem, tror hennes kollega Anders. Hur skulle de annars ha möjlighet att veta exakt vilka rättigheter de har?

Men är det inte bra att de vet vilka rättigheter de har?

– Det är klart det är, men de borde veta vad de har för skyldigheter också och inte utnyttja sina rättigheter på det här sättet, menar Anders. De stör våra kunder och de stör oss och de skräpar ner, det är inte schysst.

Anders berättar att det ser likadant ut i andra butiker i området, med tiggare som skjutsas till och från butiken och grupper av tiggare som uppehåller sig i butiken och tigger, stör ordningen och pockar på att få kundernas pantflaskor.

– Jag har flera vänner som jobbar i butiker runt omkring här och vi pratar ofta om det här. Det är verkligen en helt hopplös situation, vi kan inte göra någonting för att skydda våra kunder och vi kan inte göra så mycket för att skydda oss själva heller.

Hur ser då Axfoods ledning på problemet? Claes Salomonsson, presschef på Axfood, säger att han har förståelse för att kunder och personal kan uppleva tiggeriet som problematiskt men betonar att så länge tiggeri inte är förbjudet i Sverige kan man inte förbjuda tiggare att sitta utanför butikerna. Men om de befinner sig inne i butiken och stör kunder, eller stör ordningen på annat sätt, kommer saken i ett annat ljus.

– Om det uppstår bråk eller annat inne i butik, som stör kunder och/eller personal så får butikschef eller motsvarande självklart agera. Och det efter eget omdöme, och beroende på hur svår eller enkel den uppkomna situationen är, säger han.

Rekommendationerna för hur handlarna ska förhålla sig till tiggeriet kommer från Svensk Handels. En genomläsning av dem ger vid handen att personalen i butikerna har fog för sin uppfattning. För handlarna kan visserligen vägra personer tillträde till butiken, under förutsättning att det inte sker i strid mot diskrimineringslagen, men om personerna väljer att ändå uppehålla sig i butiken så kan handlaren inte med lagliga medel få ut personen mot dennes vilja.

Detta är något som personalen på de butiker Det Goda Samhället har besökt känner igen mycket väl och som får dem att sucka av vanmakt.

– Å ena sidan och å andra sidan, liksom. Vi får säga åt dem att lämna butiken, men om de inte gör det så får vi inte tvinga dem. Hur effektivt är det? Vi står helt maktlösa, säger Samira och Anders.

I en mindre butik söder om Stockholm upplever personalen liknande problem. Där står tiggarna i grupper om upp till tio personer i anslutning till butikens ingångar, och ber kunderna om både pengar och pantflaskor. De är också hotfulla mot personer som inte ger dem något, säger Henrik som arbetar i butiken.

– Det är klart att det blir väldigt otrevlig stämning, säger han, och att kunderna känner sig otrygga. Vi pratar inte om en tiggare som sitter utanför utan om åtta-tio personer som står i klungor och är väldigt påstridiga. De blir arga och hotfulla när de inte får något och när vi ber dem avlägsna sig skrattar de bara åt oss. Ibland går de iväg men de är alltid tillbaka inom någon timme.

Har ni inte provat att ringa polisen?

– Jo det är klart, men de kan inte göra särskilt mycket de heller. Oftast har de inte ens tid att komma. Men när de gör det så kan de ju inte göra något mer än att be tiggarna avlägsna sig. Ingen kan dock hindra dem från att komma tillbaka. Och det gör de, hela tiden.