Många känner hopplöshet inför utvecklingen i Sverige. Hur kan ett helt land ägna sig åt öppet självskadebeteende? Vi som tror på förnuft, måttfullhet och respekt för det egna får dock aldrig ge upp. Vi kan bland annat söka inspiration i de dygder som i äldre tider lärde människor att alltid fortsätta mot alla odds.

Ibland hör människor av sig till Det Goda Samhället och berättar om sin hopplöshet. Det Sverige som en gång framstod som klokskapens och trygghetens högborg tycks snabbt förändras till något helt annat. Världen tittar häpet på medan våra politiker vägrar ta verkligt ansvar.

Frågan är var man kan hitta styrka och mod när allt känns tröstlöst. Var kan man finna klokskap och stöd?

Eftersom vår egen tid helt uppenbarligen är ur led kanske vi ska vända oss till äldre tidevarv. Allt var inte bättre förr, men i nådens år 2019 finns det goda skäl att tänka att allt heller inte var sämre. Man hade nämligen andra resurser till hands i gångna tider än ”kunskap” och ”rutiner” för att hantera livets svårigheter. Man hade sina dygder.

En dygd är ett rättesnöre, en livshållning. Dygderna hjälper oss att leva med varandra, de hjälper oss att övervinna osäkerhet och vilsenhet. De hjälper oss genom det svåra och hopplösa, de styr oss mot det goda och fruktbara. Vi behöver dem mer än någonsin.

Tro, hopp och kärlek är kristendomens tre gudomliga dygder. Och nu under påsken är det högst relevant att söka inspiration i dem: fortsätt tro, ge inte upp hoppet, praktisera kärlek och medmänsklighet. Men allt är inte andlighet i tillvaron och till skillnad från vad utopisterna i Svenska kyrkan tycks tro är Sverige inte Guds rike utan ett världsligt samhälle där vi måste förlita oss på oss själva för att skapa sammanhållning och styrka.

Romarna talade ofta om ”mos maiorum”. Mos maiorum var en samling äldre seder och bruk som enligt romarna själva hade lagt grunden till deras enastående politiska och civilisatoriska framgångar. Mos (sed, tradition) maiorum (de äldres, de gamles) sammanfattades i sju uppförandekoder som på latin benämndes fides, pieatas, majestas, virtus, gravitas, constantia och frugalitas.

Fides var på en och samma gång tro, trohet, tilltro, förtroende. Allt det vi måste våga hålla för sant utan att ha bevis (”evidens”), allt det vi måste våga göra utan att ha färdiga rutiner eller manus, allt det vi måste våga lita på utan att ha garantier. Pietas var fromhet och tillgivenhet, vördnad inför de romerska gudarna, inför traditionen, inför det som var heligt i den egna kulturen. Majestas var kort och gott ”majestätiskhet”. Det var den värdighet man skulle känna, men också utstråla, i och med att man var romare. Virtus var kraft, mod men också politisk aktivitet: viljan och förmågan att agera i det offentliga. Gravitas var nära kopplat till majestas. Man skulle uppträda allvarligt, respektfullt och värdigt. Constantia var beständigheten, hållfastheten i agerandet. En romare gav inte upp, han var konsekvent i sin hållning och vek inte av från den väg han slagit in på. Och frugalitas, slutligen, var måttfullheten och enkelheten.

En del av detta handlar om ett slags rustik stramhet som vi känner igen i vår egen jordnära protestantism. En svensk håller sig till det anständiga och bevisar sin värdighet genom sin behärskning. Kanske är det så att de politiska krafter i Sverige som verkar för en tystnadskultur, för ett lågmält accepterande av de ”utmaningar” överheten förärar oss med utnyttjar vår kärlek till den arbetsamma och plikttrogna människans dygder. I så fall ska vi inte låta oss luras av det. Våra fiender ska inte ensamma få dra nytta av dygdernas kraft.

Låt oss därför ha tilltro (fides) till det vi själva väljer att tro på. Låt oss fyllas av vördnad (pietas) inför det vi älskar och vill bevara. Låt oss alla, var och en på sitt sätt, ta oss an våra politiska uppgifter med allvar (majestas) och kraft (virtus). Låt oss uppträda på ett sätt som ingjuter respekt (gravitas). Låt oss vara hållfasta (constantia) i vårt agerande, och låt oss återigen sätta måttfullheten (frugalitas) i centrum i vårt samhälle.

Och kanske är det framför allt tanken om constantia, ihärdigheten som ska inspirera oss när vi misströstar och inte ser någon ljusning i mörkret. Vi som tror på ett enklare, förnuftigare och klokare Sverige får helt enkelt inte ge upp. Vi får aldrig ge upp.

Det är förståeligt att människor känner hopplöshet i Sverige. Hur tänker politikerna? Hur tänker media? Känner de något ansvar överhuvudtaget för vår kultur, vårt språk, våra värderingar, vårt sätt att leva? Vilken trohet (fides och pietas) visar de våra gemensamma anfäder, vårt folk, vårt land? Varför fortsätter så många av våra landsmän och kvinnor att acceptera en kulturell och ekonomisk nedrustning av vår gemensamma livsvärld?

Vi är många som söker förstå vad som händer. Gemensamt lägger vi ett pussel över vår samtid där bitarna aldrig riktigt faller på plats. Så mycket är obegripligt i sin avgrundsdjupa irrationalitet. Men det är bara att fortsätta. Constantia vittnar om beslutsamhet och kraft. Vi ger inte upp kampen om ett Sverige där ”lagom är bäst” (frugalitas) och där vi återigen talar om oss själva med respektingivande allvar (och inte med hysteri eller hyckleri), med kraft, med tilltro och vördnad inför det egna.