Häromdagen kom jag i debatt med en trevlig och begåvad person som forskar kring innovationer. Hans uppfattningar i åtminstone debattfrågan skilde sig avsevärt från mina. Det handlade om svenska högskolor och universitet. Är de bra eller dåliga?

Mina åsikter baseras i detta fall dels på en allmän misstänksamhet mot allt som politikerväldet åstadkommer, så där kan nog element av fördomar påverka mitt synsätt, dels också på att jag tillsammans med en grupp universitetsprofessorer och andra forskare för några år sedan skrev en bok som heter Universitetsreform! om just svenska högskolor och universitet. Bokens tes är ungefär att eftersom universiteten får betalt efter hur många examina de delar ut så har de incitament att göra studierna alldeles för lätta vilket studenterna missbrukar till att inte anstränga sig så mycket. Detta system tenderar, sa vi, att undergräva de akademiska lärarnas makt och i stället ge större inflytande till studenterna och administratörerna till men för kunskapsnivån på lärosätena. (Den lösning vi föreslog var bland annat att lärosätena inte själva skulle få sätta sina betyg utan att utomstående akademiker skulle anlitas för detta. På det viset skulle man bekämpa betygsinflationen.)

Min meddebattör förklarade att jag hade fel. Svenska högre lärosäten levererar fler och bättre forskare än någonsin tidigare. En allt stridare ström av patent flödar ut ur universitet och högskolor. Stockholm är enligt påstått vetenskapliga undersökningar världens mest innovativa och företagsamma område efter Silicon Valley. Och se bara hur entreprenörskapet frodas i Sverige. Var och varannan vecka presenteras nya, unga svenskar som blivit dollarmiljardärer på att sälja sina relativt nystartade företag.

En helt annan bild alltså. Jag vet att jag har grund för mitt ställningstagande men jag tror att det ligger en hel del i även vad meningsmotståndaren anförde. Hur kan det gå ihop?

Jag tror att det kan ha att göra med vad vi egentligen menar att de högre lärosätena ska åstadkomma. Här finns två motsatta uppfattningar.

Den första är att skolorna ska bibringa studenterna stor, mätbar, användbar lärdom, till exempel hur man lagar tänder eller gör årsredovisningar. Genom att skaffa sig djupa kunskaper av den sorten förbereds studenterna för ett yrkesliv som förutsätter god bekantskap med hantverket och tänkesätten inom den aktuella sysselsättningen. För att studenterna ska lyckas bra krävs det att de jobbar mycket. Den jurist som har studerat tio timmar i veckan kan vid examen efter fyra år mycket mindre än den jurist som studerat fyrtio timmar i veckan. En tandläkare som bara lagt ned fem timmar i veckan på studier skulle jag inte bevilja inträde i min munhåla.

Det är den sortens högre utbildning som jag tror sviktar i Sverige. Detta är allvarligt, för den stora massan av studenter går på högre lärosäten just för att skaffa sig en användbar och praktisk utbildning så att de kan få ett jobb. I varje fall är det detta politikerna hoppas på när de bygger ut universitetsväsendet och skickar allt större andelar av årskullarna till högre utbildning.

Men det finns också den motsatta uppfattningen om vad vi har universiteten till, nämligen att skapa bästa andliga förutsättningar för att extremt begåvade människor ska få utveckla sin kompetens under ledning av en äldre generations främsta hjärnor. Detta är något helt annorlunda än det korvstoppningsprojekt jag just beskrivit som handlar om att producera en stor mängd yrkesskickliga personer. Här är syftet i stället att hjälpa särskilt talangfulla unga människor att lära sig tänka och ge deras kreativitet luft under vingarna. Avsikten är att odla fram intellektuellt unika individer och få upp dem på banan. Det handlar inte så mycket om råplugg och noggrann kunskapskontroll som fastmer att studenterna ska staka sig en egen väg mot mål som de själva formulerar. I stället för att underlätta sådana personers utveckling kan en utbildning baserad på plugg och tentamina lägga hinder i vägen för möjliga naturliga framsteg. Naturligtvis är det bara en liten del av en årskull som har de mentala förutsättningarna att platsa i den sortens skolning.

Om ett land har relativt kravlösa och dåliga högre lärosäten är det utbildningen av revisorer och sjukgymnaster som blir lidande. Det är farligt ty det är den sortens jobb som den överväldigande majoriteten av de examinerade är ämnade för. Men dåliga skolor är inte nödvändigtvis skadliga för de självmotiverande individer som ödet har bestämt ska bli uppfinnare eller kompositörer.
På det viset är det möjligt att ha ett universitetsväsende som misslyckas med huvuduppgiften, nämligen att pumpa ut skicklig, yrkeskunnig arbetskraft för kvalificerade jobb, samtidigt som det trots sina brister duger till plantskola för ett mindre antal patentproducerande forskare och företagare som tjänar miljarder på egenutvecklade appar.