Ibland ser folk konstigt på mig när jag säger att jag läser Dagens Nyheter. Jag törs knappt erkänna att jag betalar för att få en papperstidning hemburen varje morgon. Att skylla på bra sudokus och en fin kakuro varje fredag håller inte. Det håller på att bli skämmigt att läsa DN. Inte mig emot.

Ändå prenumererar jag. Trots allt förekommer intressanta inslag om man förmår läsa mellan raderna (vilket jag lärde mig att göra när jag bodde i den socialistiska republiken Guinea-Bissau där det bara fanns en tidning, den lokala Pravda). På sportsidorna den 7 april ställer DN en viktig fråga som kan få vem som helst att lägga pannan i brydda veck.

Bakgrunden är att Sorsele kommun gjort migrantmottagande till ”en affärsidé”. Man hade bland annat förväntat sig att tillförseln av ensamkommande pojkar skulle stärka fotbollslaget Sorsele IF samt att fotbollen skulle skapa förbrödring. Men så blev det inte. År 2000 spelade 51 pojkar i föreningen, alla svenskfödda. Sedan ökade antalet fotbollsspelande migranter vilket ledde till att de svenska killarna lämnade laget. År 2017 fanns ”inga svenskar och 35 invandrare”. Svenskarna bildade i stället en ny klubb, Sorsele Ungdomsförening.

Hur kunde det komma sig? ”Varför gick det så illa?” undrar Dagens Nyheter. Styrelseledamoten Allan Larsson i Sorsele IF förklarar så här:

Enda chansen för klubben att klara situationen hade varit att begränsa antalet invandrare i klubben.

– Då hade vi kommit över puckeln av invandrare och de svenska ungdomarna kanske hade stannat kvar i föreningen. Men då hade vi behövt göra något som vi inte får göra, konstaterar han.

För enligt Sorsele IF:s stadgar och den svenska idrottsrörelsens värdegrunder ska alla tas emot.

Det här tål att tänka på. En fråga att se i vitögat. Svenska staten, i det här fallet företrädd av Riksidrottsförbundets normalstadgar, vill ha integration medan svenskarna hellre vill segregera sig. Tendensen finns även när det gäller val av skola och boendeområde plus, naturligtvis, i vars och ens sociala umgänge. Jag känner ingen svensk som har en lågutbildad nyanländ person från MENA-området i sin vänkrets, ej heller har jag hört talas om någon sådan svensk.

Tidningen frågar styrelseledamoten Larsson om han ångrar sitt ställningstagande:

Nej, jag ångrar mig inte. Föreningar som är anslutna till Riksidrottsförbundet ska vara öppna för vem som helst, på samma villkor som för andra medlemmar. Det är grundbulten i det svenska idrottslivet. Föreningar som inte följer RF:s normalstadgar ska i mina ögon inte vara medlemmar i den svenska idrottsrörelsen.

Sedan blir det gruff mellan föreningarna, den värdegrundskorrekta och troligen statsfinansierade och den privata:

När nybildade Sorsele Ungdomsförening, som också har ett pojklag i samma ålder, frågade om de fick låna Sorsele IF:s plan, blev svaret: ni kan ta de tider inte vi vill ha.

– Vi föreslog annars att vi kunde träna tillsammans, säger Allan Larsson.

Det ökade bara splittringen mellan klubbarna.

Personligen skulle jag ha blivit rasande om min svenskfödde son hänvisats till träningstider som invandrarna inte ville ha. Fattar inte svenska staten vilket hat hos de svenska uppdragsgivarna dess attityd väcker? Ett hat som borde riktas mot politikerna men som i stället drabbar invandrarna eftersom dessa normalt är närmare inpå.

Sedan ordnades det match mellan klubbarna. Invandrarlaget vann med 17 – 2:

En kille från Uganda som i svenska papper registrerats som 14 år gjorde vad han ville på planen.

En fantastisk fotbollsspelare, kraftfull, skicklig – då är det inte lätt att hävda sig för motståndarna. 

– Men vi kan inte gå efter annat än den officiella åldern, vi kan inte säga att du får inte spela i laget längre, beskriver Allan Larsson.

Det som gör den här samtidsskildringen från Sorsele så intressant, tycker jag, är att den illustrerar ett socialt förhållande som det officiella Sverige, i detta fall representerat av styrelseledamoten Allan Larsson, är väl medvetet om men inte kan förhålla sig till på annat sätt än det gängse: att göra som vanligt och om det inte fungerar tillsätta en utredning.

Allan Larsson pekar annars på Svenska fotbollförbundets slogan för ökad jämställdhet och integration: Alla är olika – olika är bra.

– Det låter bra, men vi har inte fått det att fungera… Problemet får inte viftas undan. Mitt förslag är att fotbollsförbund och idrottsförbund skapar ett projekt för att besvara frågan varför svenska ungdomar försvinner från en förening. Och försöker hitta en lösning.

Svaret finns nog i busken. Stoppa in huvudet och leta.