Demokratibegreppet har genomgått en transformation. Principen om folkviljan är satt ur spel för en specifik politisk idé om rättsstaten. En rättsstat som sätter sig själv i främsta rummet, som vänder sig emot det folk som den var satt att tjäna, är dock ingen rättsstat, den är ingen demokrati, den är ett hot mot demokratin. Einar Askestad om en politisk utveckling och maktordning som saknar legitimitet.

I förordet till den bok som nyligen utgivits av riksdagen med syfte att uppmärksamma hundraårsjubileet av den svenska demokratin skriver talman Andreas Norlén att demokratin är hotad. Vi lever i en brytningstid, säger han, demokratin är utmanad och vi kan och får inte ta den för given. De orden slår an tonen och visar sig vara utgångspunkt i de flesta av texterna i ”Demokratins framtid” (Sveriges Riksdag, 400 s.), en antologi som redigerats av statsvetarna Katarina Barrling och Sören Holmberg och som innehåller ett tiotal forskares granskningar av vår demokrati.

Det flesta av oss kanske inte kan ge en distinkt definition av begreppet demokrati, men de flesta av oss vet att allmän och lika rösträtt är en fundamental sak i varje modern förståelse av begreppet. Vidare och i linje med detta att det demokratiska styrelseskicket handlar om att folkets röst återspeglas i detsamma. Att makten utgår ifrån folket, som det heter i regeringsformen. Är då denna rättighet och praktik hotad idag? Har vi krafter i det svenska samhället som ifrågasätter detta, det mest fundamentala i en demokrati? Antologin ger en övertygande bild av att den svenska demokratin har problem, kanske allvarliga sådana, men den gör det på ett åtminstone för mig – en lekman – rätt överraskande vis. Hotet mot demokratin sägs nämligen vara – demokratin.

Den ledande tankefiguren i såväl boken som i den politiska samtida diskursen måste först tecknas. Man laborerar med två begrepp som menas stå i motsättning till varandra. Rättsstaten och folkviljan. Den förstnämnda sägs vara hotad av den senare, och staten måste därför ”skydda styret – ytterst folket – från sig självt”. Samtidigt menar man att det är ”nödvändigt med inslag av folkstyre för att tala om demokrati”, men att folket är ett problem som måste ”hanteras”. Man specificerar några områden som hotar demokratin, bland annat medborgarnas inkompetens (”Väljarna är mycket okunniga”), mediers oförmåga att hålla folket välinformerade (främst sociala medier, som ”enligt forskningen snarare är en del av problemet än en del av lösningen”) samt medborgarnas krav på folkstyre. Detta sista hot benämns populism. En bakgrund till eller möjligen en konsekvens av denna tankefigur sägs vara en allmän strävan efter att ”se mer nyanserat” på begreppet demokrati. Demokrati får vi veta är ”en gradfråga, inte längre en artfråga”. En vilja att ”minimera inflytandet från folket och istället fatta beslut på expertnivå” sägs ingå i ”en allmän internationell utveckling” där man insett att ”det är bättre att viktiga beslut inte fattas på demokratisk väg”. Argumenten för denna ”utveckling i svensk och internationell demokrati” är flera, den viktigaste tycks vara att folket inte är ”en enhetlig kategori” och att det är ”diffust” vad en sats som att ”all offentlig makt utgår ifrån folket” egentligen betyder.

Demokratibegreppet har med andra ord genomgått en slags transformation, det har definierats om, från att handla om folkets vilja till att handla om vad man kallar rättsstaten. Rättsstatens väl och ve. Folksuveränitetstanken har ersatts med andra intressen och överväganden. Vilka är de? Och varifrån får de sin legitimitet?

Ett sätt att närma sig denna fråga är se på lagarnas förhållande till moral och kultur. Vad ger lagar deras legitimitet? Här finns olika skolor, inte minst historiskt. Den rådande uppfattningen på juridisk och politisk nivå tycks vara att lagen står som på egna ben, att den har mer eller mindre universella grunder liksom från himlen givna eller åtminstone att den vilar på mer formella premisser. Att dess villkor är oberoende av såväl folk som kultur. En strävan efter transnationella och transkulturella lagar talar för att detta synsätt slagit igenom. EU, FN och andra internationella organisationer delar denna ambition. Man utgår ifrån att exempelvis idéer om mänskliga rättigheter står över såväl tid som rum, att de är oberoende av kulturer och de skillnader sådana uppvisar i syn på moral och rättsuppfattning. Det är en slags formalism, som åsidosätter att lagarna bärs upp av folks syn på vad som är rätt och fel. Att lagen står och faller med människornas tro på dem. På moral, och därmed på kultur. Att paragrafer endast är paragrafer, ord på papper, utan sitt kulturellt-historiska fundament. Rättsstaten utgörs av ett sådant knippe idéer och värderingar, och står och faller med den folkvilja och den kultur där den verkar. Liksom ingen princip upprätthåller ett samhälle, utan samhällen, kulturer, folk, upprätthåller principer, är kultur (som alltid är specifik kultur) förutsättningen för en rättsstat, inte vice versa.

Ett annat sätt att närma sig denna fråga är att exemplifiera med islam i västerländska samhällen. De sedvänjor, det sätt att tänka på, leva och vara på som utgör vår kultur, och som återspeglas i vårt styrelseskick (och ju mer de gör det, desto mer demokrati rör det sig om), har sina förutsättningar. De tar man lätt för givna. Inom islam är det naturliga och i urkund, tradition och praxis anbefallna att sätta islam framför den kultur och de sedvänjor man kommit till. Det finns inte en moské i Sverige som predikar någonting annat. Men problemet är inte religiositeten, vilket ofta hävdas, för liksom en svensk person kan vara sekulär men likväl förblir kristen, i sina värderingar, i hur han handlar och tänker, är en sekulär muslim impregnerad av sina islamska värderingar. Att vara muslim är att välja islam framför sådant som inte är islam. Det innebär att den dag islam är tillräckligt starkt i ett kristet-sekulärt land slutar landet vara ett kristet-sekulärt land. Kulturen som bär upp rättsstaten faller, och rättsstaten och vår demokrati med den. En rättsstat som inte förstår sina kulturella villkor står på lerfötter. En rättsstat som inte återspeglar den kultur som bär upp den saknar framtid. En rättsstat som sätter sig i främsta rummet, som vänder sig emot det folk som den var satt att tjäna, är ingen rättsstat, den är ingen demokrati, den är ett hot mot demokratin.

När vi universaliserar våra värderingar riskerar de att förlora sin förankring i sin kulturella-historiska mylla. Vi ser denna utveckling ifråga om makten som sådan – ett ständigt avlägsnande från dem den berör. På denna vår jord existerar skilda kulturer med skilda värderingar, med olika syn på friheter och rättigheter, och just därför blir frågan om hur vi försvarar våra värderingar viktig. Endast om vi förstår att våra principer är yttringar av vår kultur kan vi skydda dem. När statsvetare idag varnar för hur inkompetent och okunnigt folket är, med statistik över hur många som inte vet hur många riksdagsmän som sitter i riksdagen eller vad arbetsmarknadsministern heter, bortser de bland annat ifrån att inkompetensen löper tvärs igenom hela samhället.

Den sittande regeringen är sannolikt världsbäst på att vara den mest obildade och outbildade regering en västerländsk kulturnation sett. Den intellektuella, historiska och filosofiska horisonten stannar allt som oftast vid självbilden, som i sin tur stannar vid självbilden. Samtiden vid samtiden. Den förre statsministern, ledaren för det forna konservativa partiet, gav en platteve som present från regering och svenska folket till kronprinsessan på hennes 30-årsdag. Idén att dagens politiska eliter skulle förstå saker bättre än folket ter sig bisarr, och bygger på ett grovt tankefel. Demokratin handlar inte ytterst om åsikter, om ideologier, om skilda intressen inom vår kultur, inte ens om kompetens (som är en relativ historia), utan om vår gemensamma kulturs möjlighet att uttrycka sig i sitt styrelseskick. En legitim ledning över landet liknar modersmålet, om en metafor som samtidigt är bokstavlig tillåts. Den som talar sitt modersmål är lika fri som formad och genomsyrad av det. Den legitima makten talar språket flytande, lånar sig inte till någon svengelska, eller fuskar på franska, tyska eller spanska. Allt som bär är rotat, och den goda makten är den som minns var den kommer ifrån.

Vad som står på spel är med andra ord inte ”den liberala demokratin”, utan den kultur som är grunden för varje form av demokrati, inklusive den liberala. Det är inte ”spärrar mot folkviljan” som behövs, som en statsvetare i det av riksdagen beställda arbetet över vår demokrati menar. Det är inte populister, eller ”framväxten av en stridslysten nationalism”, som hotar samhället, ty vad dessa krafter vill är att rädda själva förutsättningarna för demokratins fortlevnad.

När den svenska regeringen lägger 250 miljoner av folkets skattepengar för att ”stärka demokratin i Östeuropa” och bidra till ”en mer utvecklad rättsstat” blottläggs flera saker. Dels en demokratisyn som inte ens respekterar folkviljan i andra demokratier, dels en gränslös maktfullkomlighet som präglar det politiska etablissemanget av idag. ”Vi har ingen tid att förlora”, säger den ansvarige ministern. Det rör sig inte enbart om att underkänna folkviljor (manifesterade i demokratiskt hållna val) som ej godkänner den sittande (svenska) maktens definitioner av rättsstaten, där ett land som Ungern alltså menas icke vara en demokrati, utan det handlar också om en maktfullkomlighet med orwellska kvaliteter, där själva begreppen upplöses och vänds mot sig själva. Totalitarism är demokrati. Yttrandefrihet kräver censur. Religionsfrihet är att främja religion som vill utplåna religionsfriheten. Och så vidare.

I begreppet ”rättsstat” kan staten i praktiken lägga in vad den själv önskar, drapera det i diverse positivt värdeladdade ord, som jämlikhet, rättighet, ledord anbefallna av överstatliga organisationer och intressen, och förskonad från att behöva söka legitimitet från det folk som berörs kan makten förbli vid sig själv. Principen om folkviljan är satt ur spel för en specifik politisk idé om rättsstaten, vars grund eller legitimitet återstår att visa. Folket har förlorat sin makt, och rättsstaten sin enda legitimitet.