Det franska nationalistpartiets mest lovande unga stjärna, Marion Maréchal-Le Pen, systerdotter till Marine Le Pen, har tagit time out från politiken för att starta en högskola för en nationalistisk ”elit”. Syftet sägs vara att utbilda framtida makthavare som sätter Frankrike först. Men vid horisonten hägrar antagligen den franska politikens högsta ämbete.

Det franska nationalistpartiet Nationell samling – tidigare Nationella fronten – har styrts av två personer ur samma familj: far och dotter Le Pen. 2012 trädde en tredje generation Le Pen fram på scenen när Marine Le Pens systerdotter, den då 23-åriga Marion Maréchal-Le Pen, invaldes i franska parlamentet som dess yngsta ledamot. Efter presidentvalet 2017 där Marine Le Pen ställdes i slutomgången mot Emmanuel Macron och där hon enligt en allmänt delad uppfattning gjorde en usel slutdebatt i TV valde den unga Marion att ta bort ”Le Pen” ur sitt efternamn, lämna politiken och att ge sig in i utbildningsvärlden. Nu har Marion Maréchal grundat något som heter Institut des sciences sociales, économiques et politiques (förkortat ISSEP). Det vill säga Institutet för sociala, ekonomiska och politiska studier. Det är en högskola, placerad i Lyon, för statsvetenskap och ekonomi. Dess uttalade syfte är att forma en elit för den franska gemenskapen och inte en elit som i första hand har sitt hjärta i globalisering och internationalism.

I Frankrike talar man öppet om ”eliter”. Eliterna är de segment i samhället som förväntas kunna uppbära ledande positioner inom politik, statsförvaltning och näringsliv. Dessa eliter har i Frankrike sedan lång tid tillbaka rekryterats från de ledande högskolorna. Marion Maréchals högskola är ännu inte någon prestigefylld Grande École och kommer kanske aldrig bli det. Det nya och anmärkningsvärda med skolan är emellertid den tydliga inriktning som består i att vilja bryta med eliternas kärleksförhållande med globaliseringen.

Det är knappast någon hemlighet att Västeuropas ledande samhällsskikt attraheras av det internationella. Både det politiska och det ekonomiska etablissemanget i Sverige var för medlemskap i EU och EMU. Vi har fått höra i flera decennier att samhällsproblem ska lösas på europeisk eller global nivå, att vi inte ska isolera oss från omvärlden, att vi inte ska vara rädda för mångfald. Att däremot sätta det egna först eller tala om vikten av nationellt självbestämmande har varit att alliera sig med mörka krafter och vilja driva utvecklingen tillbaka till det berömda 30-talet. Eliterna söker sig utomlands, de lovprisar frihandel och internationellt samarbete. Och de kräver av oss andra att vi ska acceptera den öppenhet mellan länder de själva till viss del lever på.

Med ISSEP säger sig Marion Maréchal och hennes medarbetare vilja forma en elit som sätter det egna före det andra. Framtida makthavare ska i första hand engagera sig för sin närmiljö, för sin hembygd, för sitt land och för de människor de rimligtvis förväntas tjäna. I den nya högskolans programförklaringar nämns ofta ordet ”ansvar”. Man ska utbilda företagsledare, politiker och högre tjänstemän som vill ta ansvar för det samhälle de själva är en del av. Man talar också om ”tjänstgöring”: politiker och företagsledare ska tjäna sitt land, sin befolkning. De ska använda sina talanger i sina medmänniskors tjänst. Solidaritet med det egna, med det egna samhället, den egna miljön, den egna kulturen ska stå i centrum. Två franska termer med starka civilisatoriska konnotationer som vi inte har några direkta motsvarigheter till i svenskan kommer här till användning. Dels ordet ”cité” som betecknar idén om staden innanför murarna där människor lever som civiliserade medborgare med gemensamma regler. Och dels ordet ”communauté” som finns i engelskans ”community” och som betecknar den gemenskap som en grupp människor formar tillsammans.

Den unga Marion Maréchal delar ansvaret för högskolan med den betydligt äldre Patrick Libbrecht, som kommer från näringslivet. I en filmad intervju från 5/7 2018 talar Libbrecht om skolans konkreta utbildningsprofil och uppehåller sig länge kring vikten av omdömesförmågan. Man vill utveckla omdömesförmågan hos studenterna, det vill säga deras förmåga att tänka, att fatta väl avvägda och omdömesgilla beslut. Detta ska ske bland annat genom ambitiösa studier i klassisk humaniora. Men det humanistiska och abstrakta (som fransmännen kanske är bäst i världen på: till och med franska fotbollsspelare analyserar sina matcher i abstrakta termer) ska kombineras med konkreta professionskunskaper inom politik, förvaltning och näringsliv.

Omdöme och praktik alltså. Förnuft och handling. Man ger endast Masterutbildningar, så för att komma in på högskolan måste man ha tre års universitetsstudier med en kandidatexamen bakom sig.

Skolan tog emot sin första årskull studenter i september 2018. För att skapa trovärdighet runt verksamheten tonar man nu ned dess politiska dimensioner. Man säger att man vill rekrytera lärare med olika ideologiska uppfattningar. Man säger att studenterna framför allt ska lära sig att tänka själva. Men alla förstår att om man som lärare eller student låter sig förknippas med denna läroanstalt kommer man också i framtiden att förknippas med Marion Maréchal och hennes politiska projekt.

Politiska analytiker har sagt att det verkliga syftet med högskolan är att skapa framtida stödtrupper åt den unga Maréchal. Ingen tror något annat än att hon förr eller senare återupptar sin ytterst lovande politiska karriär. Marion Maréchal förstod antagligen omedelbart efter valet 2017 att hennes tid ännu inte var kommen och att hon hade mer att tjäna på att skapa goodwill runt sitt namn. Nu behöver hon inte bränna ut sig politiskt. Hon kan framställa sig själv som en ansvarsfull medborgare som engagerar sig för sitt lands framtid samtidigt som hon verkar konkret för att skapa acceptans av de värden hon står för. Att hon dessutom skapar nätverk av välutbildade fransmän som i framtiden kan användas i kampanjer och politiskt arbete är ingen nackdel.

De flesta bedömare är överens om att Marine Le Pen, nationalistpartiets nuvarande ordförande, aldrig kommer bli Frankrikes president. Hennes efternamn är för stigmatiserat och hon själv, även om hon är en vass debattör, saknar förmågan att ingjuta förtroende hos en bredare befolkning. I alla fall har hon inte lyckats med detta hittills. Marion Maréchal är däremot en person som väcker både beundran och kärlek. Hon är ung, modig, vacker och chosefri. Hon kan föra intellektuella resonemang men framstår aldrig som överlägsen och arrogant. För många fransmän på högerkanten är hon en framtida drömpresident.