Det här inslaget i SvT blev något av en ögonöppnare. Plötsligt tyckte jag mig se en förklaring till varför Sverige, trots sin demokratiska tradition, kunnat etablera världens kanske mest destruktiva migrationspolitik. Vilken fråga som än lyfts och vilket moraliska dilemma vi än ställs inför, dyker det alltid upp någon jurist som tålmodigt förklarar att alla alternativ – utom det som regeringen just föreslagit – strider mot erkända humanitära, folkrättsliga eller demokratiska principer.

Frågan aktualiserades nyligen här på DGS, när det (helt riktigt) visade sig strida mot vår rättsordning att bura in medlemmar i terrororganisationer när de sätter sin fot på svensk mark. Det enda lagliga alternativet verkar vara att ge dem socialbidrag. Enligt samma juridiska principer är det också vår skyldighet att ta hand om deras barn, även om de skulle ha uppfostrats till mördarmaskiner i något av IS träningsläger. Jag säger inte att juristerna har fel. Dom är säkert pålästa och vet vilka regler som gäller. Men hur obehagligt det än kan låta kommer man så småningom till en punkt, när man måste välja mellan folkets vilja och vad som enligt vedertagen uppfattning karaktäriserar en rättsstat. Valet är faktiskt inte helt enkelt.

Israel har ställts inför det problemet många gånger. Hade man följt ens hälften av alla FN-deklarationer som klubbats igenom, skulle man för länge sen ha upphört att existera. Samma dilemma har drabbat Ungern. Genom att följa folkets vilja har Viktor Orbán motvilligt fått finna sig i att stämplas som antidemokratisk av ett enigt EU.

Med dessa exempel i åtanke skulle jag vilja mynta begreppet ”Nationell olydnad”. Vad Civil olydnad är vet de flesta. Så här definieras det enligt Wikipedia: ”…att öppet och utan våld bryta mot en lag eller vägra följa vissa myndighetsbeslut samt att vara beredd att ta konsekvenserna av handlingen.”

Byter man ut ”myndighetsbeslut” mot FN-beslut eller valfritt juridiskt dokument, skulle samma sak kunna gälla nationer. Precis som civil olydnad kan motiveras med att man vill försvara demokratin i dess ursprungliga betydelse, kan nationell olydnad ha liknande syfte. Egentligen är det varken nytt eller speciellt radikalt. Förutom Israel och Ungern har en mängd länder redan tillämpat nationell olydnad. Knappt någon nation har i alla avseenden varit lydig, ens mot sin egen lagstiftning, och det kan naturligtvis tolkas som bevis för att ”världen är rutten”. Men det kan också tolkas som att de principer jurister bygger sin argumentation på, inte alltid har den demokratiska förankring de ger sken av. Samma juristskrå arbetar till exempel just nu för att tillhandahålla de verktyg som ska inskränka din och min yttrandefrihet, också det i demokratins namn.

Jag är ingen anarkist. Jag tycker det finns en poäng med att följa lagar och förordningar, och väljer man att vara olydig måste man ta konsekvenserna. För den civilt olydige kan det innebära ett kortare fängelsestraff. För den nationellt olydige kanske det innebär att man enligt internationell standard, inte längre betraktas som en fullt ut humanitär ”rättsstat”.

När det gäller återvändande IS-terrorister och deras familjer kan jag tycka att priset är ganska rimligt. Utan att tveka särskilt länge skulle jag nog stödja en regering som, i strid med gällande författning, fattar följande beslut: Den som förklarat krig mot Sverige (och övriga västländer) och för det syftet utropat en egen stat, förlorar automatiskt svenskt medborgarskap, inklusive rätten att rösta i svenska val. Om den utropade staten misslyckats med sin ambition och upphör att existera (och de inte har något annat medborgarskap att falla tillbaka på) kommer dessa människor att bli statslösa.

Vad ska man då göra med statslösa människor? Eftersom det redan finns ett antal statslösa i världen, är det en fråga som FN (oavsett IS) måste hantera. Är det något FN bör syssla med så är det just såna saker. FN bör ansvara för att krigsförbrytare döms, uppenbart farliga individer interneras och övriga personer inklusive barnen, med hjälp av internationell diplomati, förhandlingar och ekonomiska styrmedel bereds medborgarskap i något land. Detta land bör vara ett land som gruppen tidigare inte förklarat krig mot, där det finns vissa förutsättningar för kulturell assimilering och som dessutom har en fungerande terrorlagstiftning. Sverige diskvalificerar sig på samtliga dessa punkter. Vi måste vara ett av de minst lämpade länderna att ta hand om de mänskliga spillror Islamska staten lämnat efter sig.

Jag har förståelse för att många ömmar för IS-barnen, som naturligtvis är oskyldiga till de folkmord deras föräldrar varit inblandade i. Därför tycker jag att väl fungerande svenska familjer ska kunna ansöka om att adoptera ett krigsdrabbat barn, och ta ansvar för dess rehabilitering. Men innan dom gör det bör dom ta del av denna och liknande berättelser om vad det kan innebära. Det kan visa sig att många övertygade humanister, inte är fullt så humanistiska när det kommer till kritan.