I måndags klockan åtta skulle Macron hålla ett stort tal, i vilket han skulle sammanfatta erfarenheterna från Den stora debatten, de landsomfattande möten (10 000 stycken), inlägg på nätet (1,4 miljoner) och nedskrivna utsagor hos borgmästarna (16 000) genom vilket han och regeringen ville visa att man också kunde lyssna, inte bara ge order. Den stora debatten tillkom som ett medel att krångla sig ur de gula västarna grepp.

Måndag klockan sju började Notre-Dame brinna. Macron ställde in talet. I går, tisdag, höll han ett annat tal (från 02.00). Det var fullkomligt lysande.

Jag har försökt förstå varför. Är det hans ordval? Nej, det är inte särskilt märkligt.

Meningsbyggnaden? Nej, enkel och klar. Den stora utformningen, designen? Nej, han använder sig av en enkel, självklar liknelse: Notre-Dame har brunnit. Vi skall bygga upp den igen. Vi har byggt städer, hamnar och katedraler. Krig och revolutioner har förstört dem. Vi har byggt upp dem igen. Vi är ett land av framstående byggare. Vi skall bygga för framtiden… Men låt oss inte förhasta oss. Att vara i täten på ett land innebär inte bara att reagera, att administrera utan en medvetenhet om vår historia och männen och kvinnorna i den…

Brandmännen gjorde en heroisk insats, med risk för sina liv. Nu vill alla i Frankrike, och en del i utlandet hjälpa till. Vi gör det tillsammans. Jag är övertygad att vi kan förvandla denna katastrof till en möjlighet att tillsammans forma vår framtid…

Det är en enkel, nästan självklar men också effektiv uppbyggnad. Men den är inte enastående på något sätt. Vad är det som gör talet så extremt skickligt?

Innan vi försöker besvara frågan, låt oss jämföra med Ebba Busch Thor! Hon anses ju vara en mycket skicklig talare. Här talar hon visserligen i ett helt annat sammanhang än det som omger Macron, men hon håller ändå en lågmäld, personlig ton och hon talar om mjuka värden – främst äldrevården. Ändå gör det ett mycket blekare intryck än Macrons tal. Varför?

Det är inte den större dramatiken i Paris som skiljer – Macron tonar ned den och väljer istället också han en lågmäld ton.

Macron dansar tango med åhöraren/åskådaren. Det är en dans som också utrycks i pauser. Följarens spänning byggs upp i väntan på nästa steg. Föraren dröjer också för att ge följaren tid att påverka dansen.

Så arbetar Macron. Han är föraren framför TV-tittaren/följaren. Han uppträder som om han vore i rummet framför tittaren och han ger denne möjlighet att ta in och svara på Macrons ord. Det är alltså inte orden, inte meningarna, inte uppbyggnaden som särskiljer honom från andra skickliga talare. Det är känslan för rytm. Pauserna är lika viktiga som ordflödet. I pauserna blir åhöraren huvudperson.

Jämför med Busch-Thors tal! Trots röstens behärskning hamrar hon in meningarna i mottagarens medvetande. Då värjer man sig hellre.

Macrons tal var alltså mycket skickligt. Det är inte säkert att det räcker för att rädda honom ur den ytterst besvärliga sits han hamnat i. Men för första gången har han en chans.