Igår brann Notre Dame i Paris. Det var fruktansvärt att se. Det var fruktansvärt att se bland annat för att katedralen är en gåva från en annan tid. Byggnationen påbörjades 1165 och grundstrukturen stod färdig 1245. Det var 774 år sedan. 774 år sedan! Människorna som byggde kyrkan är sedan länge borta, men deras skapelse står kvar. De skänkte oss det vackraste de kunde åstadkomma. De skänkte oss sin skaparkraft, sin genialitet, sin tro. Nu brann stora delar av kyrkan ned, inte allt, inte tornen, inte strukturen, tack gode Gud för det. Men att se Notre Dame brinna blev en påminnelse om att allt kan förstöras, att allt vi älskar måste vårdas och bevaras, att vi inte får kasta bort vad andra människor har gjort för oss, att vi aldrig får ta vår existens och vår kulturella rikedom för självklar och att vi är fullständigt galna om vi tror att historia, kultur och identitet inte spelar någon roll i våra liv.

1100- och 1200-talen var katedralernas guldålder. Mellan 1150 och 1250 uppfördes inte mindre än 80 katedraler i Frankrike. Katedralerna är oftast byggda i den ”gotiska” stil som bland annat kännetecknas av att fönster och valv alltid har spetsiga bågar. Det verkligt avgörande är dock att den gotiska kyrkoarkitekturen med sina höga höjder och omfångsrika fönster söker ge en föraning om himmelrikets rymder och ljus. Man ersätter målningar och tavlor med färgade kyrkfönster. Ljuset är Gud, ljuset är sanningen, ljuset är livet.

Bilden av ett brinnande Notre Dame är bilden av ett Europa i kris. Det är bilden av en kultur där människor fått för sig att den egna kulturens mest grundläggande komponent är öppenhet mot det andra men vägrar förstå att denna öppenhet bara är hållbar om man med styrka och integritet hävdar sin egen existens. Katedralerna byggdes inte för att vända andra kinden till. Det var ingenting annat än kristna skrytbyggen med vilka biskoparna (varje biskopsstift skulle ha en katedral) påvisade sin makt och auktoritet. På 1100- och 1200-talen blomstrar städerna i Frankrike och nu finns det pengar som kan användas i en frenetisk tävlan om att bygga högst och vackrast.

Självförnekelse har säkert gjort mycket gott genom kristendomens historia, men självhävdelse har också kunnat vara av godo. Den 1 april publicerade jag en text här På Det Goda Samhället med titeln ”Den svenska kristenheten kan inte leva bara på självförnekelse”. Jag kritiserade där de svenska kristna debattörer som välkomnar en omfattande (märk väl: omfattande) muslimsk invandring till Sverige utan att på något sätt oroa sig för vad den på sikt innebär för vår kristna identitet och för vår möjlighet att erbjuda ett rum, en plats, ett språk, en kultur för den kristna tron. Bland annat skrev jag:

Den svenska kristenheten måste […] bli medveten om nödvändigheten av att vakta de gränser som krävs för att skapa ett rum där kyrklighet och kristen religiositet får möjlighet att utvecklas. Hade inte Medeltidens kristna hindrat den muslimska expansionen via Balkan och Iberiska halvön hade vi kanske aldrig haft någon Johannes av korset, någon Peterskyrka i Rom, någon luthersk reformation eller katolsk motreformation. Hur hade den moderna världen sett ut om inte kristenheten hade försvarat sitt herravälde över Västeuropa? Hur många själar hade aldrig fått ta del om löftet om det eviga livet?

När Notre Dame brinner blir problemet med ens konkret. Vår kultur är inte, kan inte vara bara vackra principer om öppenhet och jämlikhet. Det är inte bara genom att öppna oss mot de andra som vi förverkligar oss själva. Och vi behöver inte bara vår kultur, vår kultur behöver också oss. Utan några kristna västerländska människor som identifierar sig med den västerländska kulturen och som säger att det här är vår kultur och ingen annans kommer vi inte att ha någon västerländsk kultur. Inte ens vi kan leva utan att exkludera det vi definitivt inte är. Vi måste också ta vårt rum i besittning, hävda vår identitet.

Medeltidens katedraler, renässansens måleri, Mozarts musik, Shakespeares teater, filosofin, vetenskapen, demokratin, upptäcktsresorna, månlandningen, den moderna medicinen, IT-tekniken… Allt detta är uttryck för detta outgrundliga mirakel av fantasi och intelligens som den västerländska kulturen representerar i mänsklighetens historia.

Men vi måste sluta ta vår existens för given. Allt behöver skyddas. Allt behöver vårdas. Det gäller Notre Dame i Paris, det gäller vårt eget kulturarv. Det gäller vår egen kultur. Vårt eget land. Vår egen identitet.

Notre Dame står fortfarande upp och det gör även vi. Men låt oss sluta sparka på oss själva. Världen vill att vi ska finnas. Världen vill att Notre Dame ska finnas.