Yttrandefrihet är något mycket fint som vi alla värnar om. Frågan är vad eller vem som kan tänkas stå i vägen för yttrandefriheten.

Utgångspunkten för allt vårt tänkande om yttrandefriheten är att den som hotar att begränsa den är staten. Det framgår av den ursprungliga förklaringen om människans och medborgarens rättigheter från den franska revolutionen år 1789. Av den tredje artikeln framgår att alla rättigheter och alla skyldigheter grundas i Nationen, alltså staten.
I den elfte artikeln stadgas att alla medborgare, alltså medlemmar i nationen, har rätt att tala, skriva och publicera vadhelst de hittar på (annat än om de ”missbrukar” sin rätt). Motsvarande stadgande återfinns i nittonde artikeln i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Mitt problem är att det inte är staten som i verkligheten utgör det främsta hindret för yttrandefriheten. Det främsta hindret är medborgarna, det civila samhället. Tänk efter själv. Vem är det egentligen som skulle bli upprörd av dina inopportuna åsikter och därmed, eftersom du vet vad som skulle hända, förhindrar dig från att framföra dem?

Antag till exempel att du lite trevande i ett sällskap av medborgare, till exempel vid en trevlig middag i vänners krets, vill diskutera om det var så bra att lagstadga om att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle vilket skedde år 1975. Allmänna opinioner är visserligen färskvara och gårdagens opinion ruttnar med raketfart efter bästföredatum men i varje fall tills helt nyligen kunde sådant inte sägas utan att stämningen på kalaset fick sig en hotande törn. Och det berodde inte på att den svenska staten liksom östtyska Stasi hade mikrofoner installerade i lägenheterna och stöttrupper redo att rycka ut för att fängsla dissidenter. Det berodde på att vänkretsen inte gillade dina åsikter.

Av detta drar jag slutsatsen att staten, om den verkligen ska värna om yttrandefriheten inte bara, enligt regeringsformen, själv ska låta bli att etablera begränsningar – så här står det: ”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor” – utan också tillförsäkra yttrandefrihet gentemot det civila samhället.

Precis hur det ska gå till vet jag inte, men i princip är det inte underligare än att polisen ska ingripa mot tjuvars angrepp mot medborgares äganderätt. Äganderätt och yttrandefrihet är medborgerliga rättigheter på ungefär samma nivå. Om grannen fryner på näsan med anledning av dina åsikter är det ungefär som om han pallade dina äpplen. Kränkning som kränkning.
Denna slutsats är rätt revolutionerande enligt min uppfattning. Jag har inte tänkt igenom konsekvenserna. Tänker jag fel?