När jag skriver detta på kvällen den 15 april brinner Notre Dame i Paris. Jag tror vi är många som tolkar bilden av den brinnande katedralen som en symbol.  Det är mer än en byggnad som går under. Den här bilden uttrycker vår känsla av att leva i en civilisations sista dagar.

I maj 2017 kom Douglas Murrays bok The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam (Europas märkliga undergång) som beskriver Europas snabba förvandling till något annat.

Jag besökte Paris det året, sommaren 2017, och jag såg förvandlingen pågå överallt. Paris blev mindre franskt, mindre europeiskt, och mer likt Afrika och Mellanöstern.

Byggnaderna står kvar, tänkte jag då, men som kulisser. Kulturen som skapade dem finns inte längre. Ättlingarna till människorna som byggde dem dör ut.

Tesen i The Strange Death of Europe är att den europeiska civilisationen, så som vi känner den, inte kommer att överleva den pågående massinvandringen och islamiseringen. Bokens första kapitel bär titeln: ”Europa begår självmord”.

När jag skriver det här vet man inte vilka som ligger bakom branden. Men bilden av Notre Dame i lågor är för mig en bild av det döende Europa.

Detta läste svenska skolbarn om katedralen på 1920-talet:

Det äldsta Paris ligger på en ö i Seine. Liksom ”staden inom broarna” i Stockholm kallas denna ö ännu ”Staden”, la Cité. Där ligger Paris förnämsta kyrka, Notre Dame (Vår frus, d. v. s. Jungfru Marias, kyrka). Den invigdes vid 1100-talets slut och är ett av den gotiska byggnadsstilens första och ståtligaste minnesmärken. Detta sätt att bygga uppkom just på denna tid vid och i Paris och spred sig därifrån till Tyskland, England och Sverige. Man häpnar, då man ser Notre Dame, först över de väldiga måtten och över den fasthet och kraft, som talar ur den av gråaktig sten uppförda kyrkan. Man går närmare och förvånas nu över det fina stenhuggeriarbete, som likt knypplade spetsar täcker hela den jättestora byggnaden. Och man gripes av vördnad, då man träder in genom de bildprydda ingångarna och går fram under de höga valven, som få sin hemlighetsfulla belysning genom de gamla dyrbara målade glasfönstren. I sju århundraden ha stadens invånare här bett för sig själva, för Paris och för Frankrike.

Citerat ur Läsebok för folkskolan (1922).

Den sista meningen, om att be för sig själv och sitt land känns väldigt främmande idag – att bry sig om det egna landet, den egna kulturen, är inte längre okej för européer. Det är okej, till och med bra för andra, men inte för oss.

Ofta används ”kristen moral” för att trycka ner oss och våra sunda instinkter. Men Jesus sade: ”Du skall älska din nästa som dig själv”. Det betyder att du ska älska dig själv. Om du erkänner din nästas rätt att leva lycklig i sin egen kultur och i ett land han kan kalla sitt hem, bör du erkänna din egen rätt till samma lycka.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).