Propagandamaskinen för IS-terroristernas återvändande har gått på högvarv ända sedan i februari. Först var det IS-kvinnor som fick gråta ut i svenska medier, sen var det herrarna som fick chansen att deklarera att de kört ambulans och donerat blod i all fridsamhet och den senaste tiden är det barnen som står i fokus. Kalla mig gärna misstänksam, men jag kan faktiskt inte tro något annat än att det här är ett sätt för massmedierna att jobba gemensamt med politikerna för att underlätta återinträdet för terroristerna.

Varför skulle någon då vilja underlätta något sådant? Det finns flera skäl, och ett av dem är att regeringen ligger i krig med i princip halva befolkningen. Alla som röstar moderat, kristdemokratiskt eller, Gud förbjude, på Sverigedemokraterna ses idag som fiender till regeringen. Eftersom regeringen ser sig som oumbärlig för landet så blir dessa olydiga väljare också fiender till självaste staten. Och då kraven på konsekvens och rannsakning för IS-terroristerna är som starkast just i dessa väljargrupper är det givet på förhand att regeringen gör så gott de kan för att räcka ut tungan och visa långfingret: ”Tji fick ni, ni ska inte tro att vi bryr oss ett dyft om vad ni babblar om!”

Regeringens uppdrag handlar alltså, i deras egna ögon, i väldigt hög grad om att visa medborgarna vem som bestämmer. Om det de bestämmer är direkt farligt för Sverige är mindre viktigt.

Resten av befolkningen är betydligt mer anpassningsbar och röstar dessutom rätt, enligt dagens PK-istiska ideologi. Deras eventuella motvilja mot att Sverige förbehållslöst ska släppa ett gäng mördare och deras uppenbart psykiskt störda barn fria i samhället är lättare att påverka eftersom de fortfarande tror att regeringen och dess stödhjul ändå vill dem väl i grunden.

De olydiga medborgare som inte köper att terroristen Skråmos barn är landets absolut viktigaste angelägenhet just nu – och som tycker att Margot Wallström är en högst inkonsekvent politiker med tveksam värdegrund – avfärdas som hatiska och fientliga. Att det finns en väldig massa egendomligheter kring hela fallet Skråmo tycks inte vara det minsta intressant för medierna att gräva i; det besynnerliga i att Skråmobarnens morfar plötsligt vet exakt var barnbarnen befinner sig, till exempel, eller att han fått möjlighet att resa dit och dessutom fått utrikesministern med på tåget utelämnas helt i raden av snyftreportage.

Just nu trendar Michael Skråmos barn i sociala medier – aldrig förr har några barn berört så många till tårar, att döma av vad jag läser i mina flöden. Och jag tänker att om de svenska massmedierna hade ansträngt sig en tiondel så mycket – en hundradel rentav – för att ge de barn som torterats, misshandlats och mördats av IS ett ansikte så skulle kanske regeringen ha fått tummen ur och stiftat lagar som kunde appliceras på dessa vidriga brott.

Så blev det inte. Och nu gråter hela Sverige över IS-barnen och deras outsägliga lidande. Och det får låta hur raljant som helst, för det är direkt perverterat att man fokuserar så enormt mycket mer på dessa barn än på de barn som mördats av IS.

Den andra anledningen till den enorma propagandan för de s k ”IS-återvändarna” är förstås att hela välfärdsapparaten nu ligger i startgroparna för att ta sig an IS-terroristerna. Alla är värda en andra chans i den humanitära stormakten. Får de bara komma tillbaka, ta del av välfärden, bli en del av samhället igen och känna sig omtyckta och behövda så kommer de också att sluta upp med jihadderiet och bli goda samhällsmedborgare. Mängder med människor kommer att kunna starta olika projekt och verksamheter för IS-återvändarna, och leva på skattebetalarnas pengar ett bra tag.

Medierna gnuggar förstås händerna. Drömmen om en heltäckt IS-kvinna, eller ännu hellre en hel IS-familj, i morgon-TV kan bli verklighet innan någon vet ordet av. Och jag kan redan se framför mig hur reportern lägger huvudet lite på sned och nickar medkännande till terroristernas klagan över att de blir stigmatiserade i det svenska samhället av dumma rasister och islamofober.