Att ett företrädesvis manlig sätt att förhålla sig till verkligheten kan drivas för långt och bli ren galenskap finns det gott om historiska bevis för. Men är det inte dags att också börja tala om kvinnlig galenskap? Är det inte uppenbart att vår tids besatthet av kontroll och meta-verksamhet i arbetslivet hänger ihop med kvinnornas inträde i detsamma? Måste verkligen alla göra likadant? Blir det inte bra ändå?

När jag skrev in mig som doktorand i Uppsala 1992 var universitetet fortfarande en värld för män. 23 år senare, 2015, när jag som docent sa upp mig från min tjänst som lektor vid Göteborgs universitet och hoppade av min akademiska karriär hade universitetet blivit något helt annat. Nu var det kvinnliga värden som gällde. Somligt hade förändrats till det bättre, men en del också till det sämre.

Det jag här ska beskriva handlar inte bara om manligt och kvinnligt. Det handlar också om datorernas inträde arbetslivet. Det handlar om New Public Management-tänkandet som vill att offentlig verksamhet ska bedrivas enligt samma principer som vinstdrivande företag. Det handlar om det modernas och det nyas triumf över det gamla. Men det handlar också om manligt och kvinnligt. Och det handlar, vill jag påstå, om kvinnlig galenskap.

Det finns en manlig galenskap. Den har firat sina triumfer genom historiens meningslösa krig och konflikter. Den har segrat genom mäns meningslösa våld mot kvinnor och barn. Den har triumferat genom mäns lathet, dumhet och självgoda dryghet. Men det finns också en kvinnlig galenskap. Min teori är att kvinnornas ganska nyligen timade inträde i det offentliga livet gjort att samhället i dess helhet nu för första gången – och inte bara den enskilda familjen dit kvinnans inflytande tidigare var begränsat – märker av effekterna av denna potentiella galenskap. Och precis som män och kvinnor måste ta ut varandra, balansera varandra i ett äktenskap eller i en familj behöver män och kvinnor idag motverka varandras mest förödande stolleprov i samhället i stort.

Och som jag antydde i början ska jag inte tala om feminism och genusvetenskap den här gången, eller om immigration och mammas kärlek till världens alla ”baaaarn” (vi kanske återkommer till det), men om arbetslivet och närmare bestämt om gränslösa ambitioner och omotiverat överarbetande.

När jag började som doktorand präglades arbetet på universitetet av något som vissa människor i sin frustration kallade för en ”låt gå-attityd”. Idag skulle vi kanske ha sagt att det brast i ”engagemang” hos lärarkåren. Vi skulle ha sagt att lärarna inte verkade ”brinna för sitt arbete”.

Det mesta som gjordes gick nämligen på rutin. Det fanns inte mycket till samordning mellan kurser och program. Som student förväntades man göra det mesta själv. Förändringar var ovälkomna och beskrevs som omöjliga att genomföra. I vissa ämnen kunde vem som helst med formell behörighet skriva in sig på en doktorandutbildning utan krav på finansiering eller definierat avhandlingsprojekt. Utvärderingar av kurser förekom sällan och lärarna kunde på gott och ont bedriva undervisningen ungefär som de ville.

Universitetets anställda gjorde med andra ord inte mycket mer än vad som krävdes för att verksamheten skulle bedrivas ungefär som det var tänkt. Var man forskare och lärare fokuserade man på sin forskning och undervisning. Och tänk: man kanske till och med ägnade tid åt egen förkovran, vem gör det idag? Förhoppningsvis gjorde man det man skulle. Man utgick från att de andra också gjorde det och gjorde de inte det ja då var det väl deras problem och inte mitt.

Låt gå-attityden kunde naturligtvis gå för långt och vissa mindre institutioner kunde ibland fungera som skyddade verkstäder. Men poängen är att det också fanns positiva aspekter av denna behagliga bekymmerslöshet. 1992 var universitetet en värld som fortfarande andades tillit till sitt eget system. Lärare och forskare kunde koncentrera sig på sina kärnuppgifter i lugn och ro. Allt skulle inte göras om. Lärarna förväntades inte lägga sig i hur kollegorna arbetade och inte heller oroa sig för om studenterna gjorde vad de skulle. Man tänkte ungefär att om studenterna inte förmådde motivera sig på egen hand eller själva organisera sina studier var det nog ingen mening att de läste på universitet i alla fall.

23 år senare var allt förändrat. Nu skulle allt ifrågasättas, allt skulle förändras, moderniseras, planeras, regleras, utvärderas och effektiviseras. Allt skulle dessutom beskrivas och genomföras på ett sätt som gjorde att studenterna och medarbetarna tydligt kunde se den raka linje som naturligtvis – ”Det är väl självklart!” – måste finnas mellan kursplan, undervisning, examination och utvärdering. Allt skulle vara konsekvent! Allt skulle vara lika föra alla! ”Ja! Hur ska det annars kunna bli rättvist!” Dessutom var det nu lärarnas ansvar att se till att studenterna klarade kurserna. Pengar tilldelades institutionerna efter hur många studenter man fick igenom med godkända betyg. För att försäkra sig om att studenterna lyckades med sina studier ägnade man därför nu betydligt mer möda åt att styra deras arbete. Resultatet blev naturligtvis att lärarna fick mycket mer arbete än bara själva undervisningen att ägna sig åt eftersom de nu måste skriva detaljerade studieguider åt studenterna och dessutom rätta alla inlämningar studenterna tvingades göra för att de inte skulle vänta med att plugga förrän sista dagarna innan tentan.

Forskningen skulle helst bedrivas i forskarlag. Den individuella forskningen skulle knyta an till institutionens olika forskningsprofiler och vid medarbetarsamtalet med chefen skulle det redogöras för vad man som enskild forskare gjort för att fullfölja den tredje uppgiften: samverkan med världen utanför universitetet. Och allt skulle mätas, utvärderas och kunna redovisas!

Universitetet hade med andra ord blivit ett helvete.

Utan att kunna bevisa någonting med några som helst empiriska data ser jag det som uppenbart att denna generella utveckling mot allt mer meta-verksamhet i form av planering, styrning, dokumentering och uppföljning – och som inte bara karaktäriserar universitetet men arbetslivet i stort – hänger ihop med kvinnornas inträde i det offentliga livet. Det är som att kvinnor har svårare än män att hantera den frustration som tydligen gör sig gällande hos somliga då människor gör ungefär bara vad de ska… ”Vi måste väl prata om det på något sätt! Vi måste ju planera verksamheten så vi vet vad vi gör och så vi drar åt samma håll! Och hur ska vi kunna bli bättre om vi inte ständigt utvärderar våra insatser och lär oss av våra misstag?” Det räcker alltså inte med att bara göra något med omdöme och förnuft utan först måste man skriva en rutin för hur det ska göras så det blir rätt och så att alla gör likadant. Annars känns det inte bra!

Det finns en kraftig tendens till överarbete och dubbelarbete i vårt moderna samhälle. Vi vet om det, alla pratar om det, men vi verkar inte kunna komma ur det. Många ägnar en stor del av sin arbetstid åt att fundera ut hur de själva och andra ska arbeta, hur de ska hantera risker, hur de ska effektivisera sin verksamhet och hur verksamheten ska beskrivas och utvärderas.

Det finns män som fungerar enligt dessa principer och det finns kvinnor som förkastar dem. Den mest genomgripande kritik som formulerats i Sverige mot dubbelarbetande och kontrollhysteri står att finna i den kvinnliga filosofen Jonna Bornemarks bok från 2018: ”Det Omätbaras Renässans”. Så jag talar här om tendenser och generella samband. Jag vill också säga att utvecklingen till viss del har varit av godo: Låt gå-attityden kan drivas för långt och lite kvinnlig uppfordran om att det är dags att skärpa sig kan män må bra av. Men idag behöver vi upprätta en balans i systemet.

Ett sätt att göra det är att skapa större medvetenhet om de skillnader som finns mellan män och kvinnor. Män har ett större behov av enkelhet i sitt agerande. Män stoltserar gärna med tillit och tillförsikt: de litar på varandra och tänker att det räcker så länge folk gör så gott de kan. Män sätter dessutom ära i att inte följa regler. God vilja och redlighet går före millimeterrättvisa. Allt behöver inte bli rätt. Det blir nog bra ändå!

Som sagt: manlig galenskap vet vi det mesta om. Den löper som en röd tråd genom historien. Nu måste vi börja se upp med kvinnligt kodad galenskap. Antagligen kan denna galenskap ta sig flera olika uttryck men ett av dem är helt klart tendensen till gränslöst överarbetande kombinerat med naiv övertro på regler och rutiner.

Vi behöver mer av goda manliga värden. Vi behöver inte manlig galenskap, verkligen inte, men vi behöver heller inte kvinnlig galenskap.