Fördomar har vi allihop annars skulle vi inte kunna ta oss fram i tillvaron. Det går inte att veta allt och ändå måste man fatta beslut. Fördomar fungerar som ett slags lokalsinne som ger en intuitiv instruktion om åt vilket håll du ska gå för att hamna vid ditt mål. Fast varken lokalsinnet eller fördomarna är särskilt tillförlitliga. Fördomar kan urarta till eller uppstå ur önsketänkande. Hur ska man då kunna lita på sin egen tolkning av vad som sker i samhället? Är det kanske inte mina ideologiska fiender utan jag själv som är faktaresistent?

Två berättelser kämpar idag om tolkningsföreträdet på verkligheten. Den ena är den dominerande PK-ismen som jag anser vara helstollig. Den andra är den konservativa eller gråsossiga medelklassattityd som jag själv omfattar.

Finns det några tydliga och oemotsägliga bevis för att jag har rätt? Jag har kommit på ett sätt att se på saken som tillfredsställer mig eftersom det visar att det är mina motståndare PK-isterna som är faktaresistenta, inte jag.

Människan kan inte ta in all information som strömmar emot henne utan hon måste filtrera. Frågan är om det finns någon systematik i detta filtrerande. Det gör det, och det är där önsketänkandet kommer in. Människan har en tendens att inte se saker som hon inte gillar.

Till exempel tror jag att PK-ister, som uppskattar pedagogiska teorier som jag anser flummiga, därför förnekar information om att den svenska skolan dras med allvarliga problem och pekar i stället på dess framgångar (ty det finns bra skolor). På motsvarande sätt ser de med tillfredsställelse på invandrare som jobbar och försörjer sig men vägrar notera dem som inte gör det (eller avfärdar hela frågan med argumentet att saken är alltför obetydlig för att uppmärksammas).

PK-isterna har, liksom alla andra, anledning att filtrera bort en hel del faktiskt existerande information som de ogillar. Därmed avskiljer de en stor del av verkligheten, till exempel alla undermåliga skolor och migranter på bidrag. Det känns bättre så. I många fall spelar det ingen roll om de förses med information om ytterligare tillkortakommanden för de mentala spärrarna filtrerar bort även sådana fakta. De är helt enkelt bepansrade mot obehagliga sinnesintryck.

För oss gråsossiga och småborgerliga medelklassare ser tillvaron annorlunda ut. Sådana som jag gillar exempelvis att invandrare jobbar medan vi ogillar att de inte gör det. Man skulle därför kunna förvänta sig att även vi filtrerade bort och ignorerade existerande information om att många invandrare inte jobbar. Men där finns en spärr som ligger just i att vi är småborgerliga medelklassare. Det typiska för sådana människor är att de oroar sig för att de ska förlora det lilla de har. De spanar därför ständigt efter faror ungefär som småfåglar som hela tiden ser sig om för att upptäcka hökar och ormar som vill äta upp dem. Medelklassarna vet att när samhället får sina törnar så är det främst de själva som drabbas. De rika köper sig ur eventuella problem och de fattiga räknar med att staten, i praktiken den nettoskattebetalande medelklassen, ska rädda dem ur varje knipa. Medelklassarna är därför försiktiga och uppmärksamma på lurande faror. De ogillar sociala experiment.

Den oroliga vaksamheten är hos medelklassaren en lika stark instinkt som viljan att bortse från oönskade fakta. Därför har medelklassen, till skillnad från PK-isterna, en mer balanserad och mindre faktaresistent inställning till tillvaron.

Men det hindrar inte att även medelklassare kan välja att bortse från sådant som PK-isterna regelmässigt undviker att observera. Själv har jag kommit på mig själv att rysa av obehag när jag studerar sådant som Gunnar Sandelins diagram nyligen. Då önskar jag att det är något fel på statistiken. När inte det går så önskar jag att jag kunde skriva av alla som presenterar verkligheten i sådana bilder som rasister. När inte det går så bestämmer jag mig för att låta bli att tänka på problemet och i stället se en bra film på Netflix. Det är faktiskt en sorts faktaresistens, det också.