En fredagskväll kan vara så mycket. Det kan vara en mysig kväll tillsammans med familjen, eller en utekväll på krogen i glada vänners lag. Det kan också bli en kväll i mörker med en god bok i skenet av levande ljus. Sådan blev min senaste fredag,

Jag var mitt uppe i ett avsnitt av favoritserien på HBO när det plötsligt hördes en öronbedövande smäll så att det slog lock för öronen. Ögonblicket därefter blev det svart i hela lägenheten och, såg jag snabbt, i hela kvarteret.

Det dröjde inte länge förrän halva grannskapet var ute och kollade läget, och det stod snabbt klart att en bil rammat ett ställverk. Ett ögonvittne berättade att bilen kommit i närmare 120 km på 30-vägen, fått sladd upp på en liten bergknalle och därefter – bokstavligen – flugit in i en dunge, kluvit ett träd och sedan kraschat rakt i ställverket med följden att över 1100 hushåll blev strömlösa.

Polis och räddningstjänst var snabbt på plats och kunde – liksom vi andra – konstatera att mannen som kört bilen var hög som ett hus och full som en alika. Kanske var det därför han endast fick ett skrubbsår i pannan, vad vet jag. Roligt hade han i alla fall – han skrattade sig hela vägen ut ur bilen och fortsatte skratta medan polisen kroppsvisiterade honom och frågade varför han bar skyddsväst.

Egentligen var det en onödig fråga. Både polisen och medborgarna vet att de allra flesta som bär skyddsväst gör det för att de antingen jobbar inom räddningstjänsten eller för att de är yrkeskriminella. Och jag tillåter mig att tvivla på att bilföraren jobbar i räddningstjänsten.

I folkvimlet runt omkring kom folkhumorn till uttryck.

– Det är tryggt i Sverige nuförtiden! skrattade en man och en annan fyllde i:

– Ja det har aldrig varit tryggare.

En tredje riktade sig till polisen med en lätt sarkastisk fråga:

– Vad blir det för straff på det där? Blir det ens något?

Men då fick poliserna nog. En av dem stegade myndigt fram och bad den störande att gå hem. Eller ville han bli arresterad?

Bra fråga – betydligt bättre än att fråga en fartdåre varför denne bär skyddsväst. Vill man bli arresterad om man är en hederlig medborgare, som bara har ruttnat lite allmänt på laglösheten och slappheten i samhället? Troligen inte. För en yrkeskriminell, som utsätter hela omgivningen för fara, spelar det dock ingen större roll. Och det vet förstås polisen, som i det här fallet valde att ha en betydligt mildare ton mot föraren än mot åskådarna.

Jag klandrar dock inte poliserna. De har ju under åratal drillats att föra en kamratlig och mild dialog med de kriminella, så vem ska de ta ut sin frustration på om inte de åskådare som råkar bli vittne till daltandet? För det är klart att de är frustrerade, fattas bara annat. Att varje dag möta yrkeskriminella – med eller utan skyddsväst – och inte kunna göra särskilt mycket åt deras framfart kan knappast vara tillfredsställande.

Åskådaren gick inte hem. Däremot avlägsnade han sig några meter och förklarade för alla som ville lyssna att det är sinnessjukt att man inte ens kan skämta om de låga straff som så ofta döms ut just när det gäller yrkeskriminella med många brott på sitt samvete. Och det hade han förstås alldeles rätt i.

Hur gick det sedan då, med mörkläggningen av Högdalen? Tackar som frågar, det gick riktigt bra. Efter att den kvaddade bilen väl hade bärgats bort satte reparatörerna igång, och som de satte igång. Det tog inte mer än tre, fyra timmar innan elen kom tillbaka. Och det inger mig faktiskt en känsla av hopp. Det finns fortfarande saker och ting som fungerar alldeles utmärkt i Sverige, i alla fall för oss som bor i de större städerna. Men att kriminaliteten – och till den räknar jag också vansinneskörningar som denna – ökar är uppenbart. Det är alltså dags för hårdare straff. Inte för att det hjälper brottslingarna – utan för att det hjälper allmänheten.