På valnatten den 9 september 2018 stod Stefan Löfven inför det sannolikt mest avgörande beslutet i sin politiska karriär. Han kunde, likt Fredrik Reinfeldt, ha förklarat sin och regeringens avgång. Han kunde därmed ha överlåtit åt Riksdagen att förutsättningslöst söka en ny regeringsbildare, samt åt det socialdemokratiska partiet att söka en ny kurs och en ny identitet. Efter att partiet hade lidit det största valnederlaget sedan rösträtten infördes kunde detta tett sig som ett naturligt val.

Men Stefan Löfven var alltför fast knuten till makten för att ett sådant val ens skulle finnas på kartan. Genom att vägra avgå utmanade han de borgerliga partierna att fälla regeringen. Vad han kanske inte hade räknat med var att detta samtidigt skulle kratta manegen för Annie Lööf att bedriva ett fyra månader långt politiskt taskspel om makten. Det pris han till slut accepterade att betala, för att Lööf skulle tillåta honom att återinträda som statsminister, var en kraftig politisk högergir.

De formella eftergifterna, rörande främst arbetsrätt och marknadshyror, var så provocerande för LO-medlemmar och traditionella s-väljare att det var rena julklappen till Jonas Sjöstedt och hans kommunister. Då uppgörelsen inte kunde försvaras med sakpolitiska argument, kom regeringens ambition att legitimera det egna maktinnehavet att reduceras till att nästan uteslutande hänvisa till ett diffust hot från ”högerpopulistiska krafter”.

Det är förvisso inget nytt i sak. Under sin första mandatperiod valde Stefan Löfven att, med den drucknes envishet, ständigt upprepa sitt budskap om att Sverigedemokraterna är ett parti med rötter i nazismen. Hans politiska ledarskap kom att utmärkas av en ovilja – alternativt oförmåga – att hålla en enda politisk debatt med Jimmie Åkesson utan att ständigt hamra hem budskapet om nazism. Efter den famösa ”januariöverenskommelsen” har han målat in sig så långt i det bruna hörnet att han, synbarligen, inte längre upplever sig ha något annat kort att spela.

Då han den 12 februari intervjuades i statstelevisionens politiska söndagsprogram Agenda framgick just detta med all önskvärd tydlighet. Hans budskap var en trött och närmast mekanisk upprepning av varningar för nazism, och av tomma floskler om alla människors lika värde, som mestadels inte kom ens i närheten av att likna svar på ställda frågor. Hans uppträdande vid partikongressen i mars kommer att gå till hävderna för en extrem brist på sakpolitik, och hans mobilisering inför EU-valet kommer att kretsa kring retorik om att trettiotalet står för dörren.

Löfven har förvisso inte gått över gränsen till att rakt ut anklaga Jimmie Åkesson för att vara nazist, men det har inte heller varit nödvändigt. Han har lugnt kunnat räkna med att hans mindre nogräknade stormtrupper i medierna, anförda av Aftonbladets Anders Lindgren, skall sköta det smutsiga hantverket – att måla upp bilder av Åkesson som en sentida Adolf Hitler och att mer än antyda att hans parti avser att upprätta svenska koncentrationsläger.

Stefan Löfven borde verkligen begrunda att han här leker med elden. I sin roll som statsminister har han ett ansvar för att hålla ihop nationen, som svårligen låter sig förenas med ständiga antydanden om att en femtedel eller mer av den egna befolkningen är nazister, vars röster inte borde få höras. Problemet med att han så uppenbart väljer att ikläda sig rollen av en sentida storinkvisitor, med gudomlig rätt att brännmärka och förfölja alla som inte bekänner sig till den rätta läran, ligger i att de som drabbas av hans bannstråle blir fågelfria och utan konsekvenser kan utsättas för brunsmetning och allehanda motbjudande förtalskampanjer.

Man kan enkelt föreställa sig reaktionerna om en borgerlig partiledare skulle inleda varje politisk debatt med långa orationer om socialdemokratins bruna rötter, om vithetsnormer, rasbiologi och tvångssteriliseringar. Eller om forna alliansvänner skulle utsätta Annie Lööf för ständiga anklagelser om att representera ett parti med djupa rötter i den brunaste formen av nazism, manifesterade i krav på att skydda det svenska arvet mot inblandning av underlägsna raser.

Att Ulf Kristersson eller Ebba Busch Thor skulle sänka sig till att anklaga radarparet Lööf-Löfven för att vara nazister ter sig som totalt verklighetsfrämmande. Men den vänster Löfven i allt högre grad lutar sig emot, och därmed legitimerar, har inga sådana skrupler. Det är en rörelse som är född ur hat och vars livsluft alltid har varit kamp och krossande av fiender. Dess paranoia visas tydligt i det språkbruk man har ärvt från Karl Marx och de ryska bolsjevikerna. Vi har ännu inte nått nivåer som påminner om hur Lev Trotskij kunde anklagas för att vara en ”syfilitisk huligan”, men det är i just denna riktning det offentliga samtalet rör sig.

Ur ett psykologiskt perspektiv är det intressant att notera att de vänsteraktivister som idag ylar som mest högljutt om förment ”hot och hat” från diffusa högerpopulistiska kretsar själva har ägnat så mycket av sin vakna tid åt att sprida ibland fullständigt besinningslöst hat emot alla som inte delat den egna marxistiska/kommunistiska/anti-rasistiska/feministiska ”värdegrunden” – alltifrån kapitalister och klassfiender, till amerikanska imperialister och israeliska ockupanter.

Särskilt hat har de riktat emot alla dem som inte hyllat och fallit på knä inför de verkliga hjältarna, demokratiska giganter som Mao Zedong, Pol Pot, Fidel Castro, Che Guevera, Ho Chi Minh och Hugo Chavez. När dagens svenska folkmordsnostalgiker piskar upp hatstämningar mot förmenta ”högerpopulister” rör det sig om avancerad projicering, om att tillskriva motståndaren just de karaktärsdrag man själv så länge har odlat.

Det är inte bara fullständigt obegripligt att borgerliga politiker och opinionsbildare så länge har accepterat att låta sig utmålas som bruna råttor. Att landets statsminister så ofta han kommer åt kan ägna sig åt att spruta fotogen på denna brasa är faktiskt fullständigt makalöst. Om Stefan Löfven tänker fortsätta att idissla sina diatriber om en växande andel av den svenska befolkningen som nazister bäddar han för en polarisering av det svenska samhället som riskerar att bli mycket djup, och kanske även våldsam. Det räcker nu! Rött kort för Löfven.