Jag skrev nyligen ett inlägg här på Det Goda Samhället om svenska mäns våld mot kvinnor.

Texten väckte en viss förundran. Har Sörman blivit vänster-pk-ist? Varför talar han om ”svenska mäns våld mot kvinnor” när även kvinnor slår sina män (dessutom finns den psykiska misshandeln) och när problemet med mäns våld i nära relationer antagligen är större inom etniska grupper där kvinnan har lägre status än i den svenska? Har Det Goda Samhället sällat sig till flocken och börjat jaga vita heteromän?

Så här är det. Jag skrev om ämnet för att jag tillåter mig ha förväntningar på den svenske mannen. Jag skrev om ämnet för att den svenske mannen, eller den svenska manligheten genomgår en kris och eftersom det faktiskt är skärpning som gäller.

Texten handlade inte så mycket om mäns våld mot kvinnor som om nödvändigheten för svenska män att rikta sin kraft mot rätt mål. Och rätt mål är definitivt inte egna kvinnor och barn. Visst, vi har ”hedersvåldet” inom vissa invandrargrupper, men i grund och botten kan jag känna att det inte är mitt problem. Det är de berörda invandrarnas problem och de får se till att lösa det själva. Vi kan inte ta hand om hela världen och vi kan heller inte göra om hela världen. Vi kan säga att i Sverige kommer män som kastar ned sina döttrar från balkonger att spärras in i fängelse och att vi helst inte vill ha människor här som gör det, men det är inte ett problem jag känner att det ligger på oss att ta itu med. Hedersvåld är ett fenomen som inte har någonting med mig och mitt liv att göra och jag tänker inte göra det till mitt huvudbry. Som svensk har jag min egen historia att ta hand om. Det är den som oroar mig. Låt oss se till våra egna problem. Låt oss först ta hand om the man in the mirror.

Jag har redan skrivit en text om den svenske mannen där jag uppmanar honom (uppmanar oss) att ta ansvar för vårt land. En gång förknippade vi svenska män med redlighet och kraft. Hur är det nu? Är man stolt över att vara svensk? Jag vet inte.

Det är lätt för oss svenskar att förlita oss på historien: saker och ting brukar ordna sig. Patrik Engellau har i flera artiklar här på Det Goda Samhället skrivit om hur moderna svenskar reflexmässigt tänker att allt till slut blir bra. Kanske för att vi haft det bra så länge, för att vi är fredsskadade eller för att vi är vana vid att överheten och statenordnar allt till det bästa. Men kan vi verkligen luta oss tillbaka den här gången också? Handlar det bara om en tillfällig kris? Jag tvivlar.

Det är sant att många redan agerar. Många tänker själva. Många har sedan länge slutat lyssna till den sövande sagan om Sveriges strävsamma resa framåt mot jämställdhet, jämlikhet och rättvisa. Alla kommer bli bra bara vi drar åt samma håll och inte gör någon skillnad mellan människor! Många har slutat lyssna på den så destruktiva utopin, men inte tillräckligt många. Så hur ska vi göra för att fler ska vakna ur hypnosen?

Hur befriar vi våra unga pojkar ur den indoktrinering de utsätts för i skolan? Hur rycker vi upp unga killar som passiviserats framför dataspel och pornografi och som aldrig kommer göra militärtjänst eller ta körkort? Hur skakar vi om alla de män som fortfarande formar sin världsbild utifrån monotonin på SvT och Sveriges Radio? Hur får vi alla välmenande unga män som vill göra det rätta att förstå att Sverige inte kan rädda världen vare sig från klimatförändringar eller ondska och lidande? Hur får vi välutbildade och kloka män att inse att vår manliga stolthet inte bara kan bestå i förnumstigt överseende med alla de andras svagheter men att även vi måste sätta gränser? Det är sant att en bra man praktiserar generositet, överseende och gästfrihet, han är inte snar att döma, men ibland måste även han markera sin integritet.

Som sagt. Många försöker. Vi får alla bidra efter talang och förmåga. Men just nu känns det som att det inte räcker. Vi behöver hitta tillbaka till redbarhet och stolthet. Och framför allt måste vi få fler av alla dem som mest följer flocken och gör som alla andra att känna att det återigen är integritet och självaktning som gäller. Vi måste få tänka på oss själva.

Men återigen: Hur ska det gå till?

Ärligt talat har jag ingen aning. Det är väl bara att kämpa på. Var och en på sitt sätt. Alla som har goda idéer är välkomna att dela med sig av dem.

En sak vet jag dock. Och det är att detta är vår kris, det är vi som fallerat, och det är vi som måste ta oss ur det här. Vi behöver styrka och mod, men också klarsynthet, redlighet och förnuft. Man ska alltid ösa ur sina egna tillgångar, utnyttja sina egna fördelar.

I det perspektivet är det rimligt att uppmana de svenska män som slår sina kvinnor (och de finns) att rikta sin kraft mot något annat, att bevisa sin frihet och manlighet på annat sätt än att misshandla dem man egentligen ska beskydda.

Självskadebeteenden har vi haft nog av i Sverige.