Under flera år var hon en stark röst i den svenska religionsdebatten. Hon har varit engagerad i Förbundet Humanisterna såväl som i Medborgerlig Samling. Idag bor hon i Portugal, långt från det Sverige som hon inte längre känner igen. Möt Camilla Grepe.

Camilla Grepe gjorde sig känd för den breda allmänheten i början av 2000-talet genom sina skarpa inlägg i religionsdebatten, inte minst i debatten om skolavslutningar i kyrkan.

– Det pratas mycket om att skolavslutningar är en urgammal tradition, men det var en tradition som hade brutits sedan länge. Den återupptogs på kyrkans initiativ i den nyromantiska våg som svepte över landet på 80-talet. Det blev en gullig happening där man fick klä sig fint och det tilltalade många. Sen tog det inte många år innan folk trodde att det  alltid varit så här, men så var det ju inte. Kyrkan har gett ut egen litteratur som tydligt avslöjar att det handlade om en medveten strategi för att vinna kvar medlemmar, en ren marknadsföring, alltså. Barnen skulle lära sig att hitta till kyrkan, som det så vackert heter, för att de så småningom skulle återkomma som konfirmander. Sådana stannade nämligen med större sannolikhet som betalande medlemmar, det visste man.

Camilla såg den uppenbara konflikten i att vi har en grundlag, RF 2:2, som säger att ingen får tvingas in i kyrkan, men om man går i skolan så finns tvånget plötsligt där.

– Det blir helt fel. Skolobligatoriets närvarotvång sätter grundlagens frihet ur spel. Jag vet, utifrån tidigare fall i Norge, (not. Folgerö vs norska staten), att om frågan skulle prövas i Europadomstolen skulle Sverige med största sannolikhet förlora. Frågan är egentligen solklar, men Skolverket har ställt till det med sin skrivning: “… och det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse.”. Men då uppstår ju nästa problem, för hur kontrollerar vi det?

Hon poängterar att hon inte har några problem med tro och religion som sådan:

– Absolut inte, säger hon med eftertryck. Jag har inga som helst problem med när folk är djupt troende på ett uppriktigt och hederligt sätt och jag har fått mycket stöd i skolavslutningsdebatten av bland annat katoliker och av människor som är fast förankrade i den lutherska tron.

Idag erbjuder skolavslutningar i kyrkan en sorts behaglig genväg för folk som inte orkar sätta sig in i kristendomens grunder: “Vi firar skolavslutningen i kyrkan för att vi är kristna i det här landet”.  Många tror felaktigt att vi på något sätt bevarar svenskheten genom detta. Men det är fel. Tvång med religiösa förtecken har vi lämnat. Det är lag, inte tradition, som styr i ett rättssamhälle. Det här är att vänja folk vid påtvingad delaktighet i religion och det är en tragedi att inte fler genomskådar det.

Hon tillägger att det blir extra märkbart just nu, när det svenska samhället håller på att anpassas till islam.

– Svenska kyrkan är en del av den här anpassningen. Det finns exempel på hur man försöker legitimera och vidga skolavslutningstraditionen genom att fira den i moskén, säger hon. Det är tragikomiskt att se hur Svenska kyrkan själv orienterar sig mot islam, samtidigt som delar av allmänheten ser skolavslutningar i kyrkan som en del av ett religionskrig mot just islam.

Själv har Camilla en borgerlig bakgrund med många akademiker, tjänstemän och präster i släkten. Hon föddes på Östermalm i Stockholm, men familjen flyttade senare till Upplands Väsby.

– Vi bodde där när jag gick i låg- och mellanstadiet. Som vuxen har jag förstått hur kulturellt uppdelat samhället var. Det fanns ett tydligt “vi och dem”. Som läkarbarn betraktades jag troligen som lite av en outsider där, där de flesta av mina klasskamraters föräldrar arbetade på Optimus eller Svenska Metallverken. Jag hade kompisar och var inte mobbad, men jag hade svårt att komma in i den större gemenskapen.

Men ensamheten var inte enbart negativ, säger hon, den gjorde också att hon grundlade ett slags inre trygghet:

– Om jag märker att folk inte vill ha mig med så bråkar jag inte, utan går därifrån. Jag slåss inte för att ta mig in i sociala sammanhang där jag känner att jag inte är välkommen. Jag vet ju att jag alltid kommer att hitta andra som jag har mer gemensamt med.

Och det gäller i livets alla sammanhang, fortsätter hon:

– Jag kan se ett mönster som har upprepat sig. Jag har kommit in på arbetsplatser och i föreningar där jag från början mötts av en väldigt stor entusiasm. Jag är utåtriktad och social så jag har alltid haft väldigt roligt där jag klivit in i nya sammanhang. Någon har sagt att jag är som en popcornmaskin i skallen. Ideerna flödar och jag ser bara möjligheter. Sen är jag är van arbeta hårt och har en hel del praktisk erfarenhet och kunnande. Så långt har folk varit jättenöjda. Sedan kan det ha hänt någonting. Folk har börjat göra saker på ett obegripligt dumt sätt eller tagit vansinniga beslut. Ofta har det varit uppenbart för flertalet, men jag är ju som jag är, och har aldrig lärt mig att hålla käften. Allting har ett pris och när jag har kämpat emot dumheterna så har jag hamnat i onåd. Men jag har inte haft något val. Hellre tackar jag lugnt och stillsamt för mig och lämnar. Då har folk blivit vansinniga över det istället, för de har ju hunnit vänja sig vid att jag levererar.

Och det gäller även i skolavslutningsdebatten, som hon numera övergett, säger hon:

– Jan Björklund punkterade hela frågan i sitt pressmeddelande i december 2012, då han svarade på Adventsuppropet. Det hade samlat 81.000 underskrifter med krav på att skolavslutningar och luciafiranden skulle kunna innehålla bön och välsignelse. Björklund bejakade detta, men konstaterade att det då måste vara frivilligt deltagande. Och precis där dog hela debatten.

Björklund insåg inte, att det som hela tiden varit kyrkans drivkraft, var just tvånget att delta. Där man testat frivilligt deltagande har uppslutningen varit låg.

Idag ligger frågan om skolavslutningarna i långbänk, menar Camilla. Senaste budet är att Gustav Fridolin tillsatt en utredning.

– Det är hur löjligt som helst och visar bara att man inte vill ta i frågan. Antingen är något enligt lagen eller så är det inte det. En uttalad frihet att delta i skolavslutningar i kyrkan skulle lösa hela frågan på ett ögonblick. Symptomatiskt nog är just skolavslutningarna det enda inslaget under läsåret som man inte kan begära befrielse från, säger hon.

En annan sak som fick henne att överge debatten var de bilder som började dyka upp efter att IS ockuperat stora områden i Irak och Syrien sommaren 2014.

– När man började få klart för sig vad som faktiskt hände i Syrien kändes det som om det inte gick att diskutera skolavslutningar och svenskkyrkligheten längre. Det är bara ett irriterande surr. Det här – IS – är på liv och död. Hela våren och sommaren trodde jag att något parti skulle sticka ut hakan före valet och tydligt ta ställning. Det skedde inte. På valdagen stod jag i valbåset och räknade Ole, dole, doff mellan Alliansens valsedlar. Det blev Centern, ett parti som jag ofta röstat på förr. Men jag var tvärarg när jag lämnade vallokalen, för jag saknade verkligen ett vettigt alternativ att rösta på, säger hon.

Idag skäms hon som en hund när hon berättar det, säger hon, och menar att hon borde ha röstat blankt.

-Där någonstans påbörjades resan mot Medborgerlig Samling. Där såg jag en ambition att lyfta Sverige genom politiska reformer och en konstitutionsdomstol. Det var det som fick mig att gå med. Idag har jag lämnat eftersom inget tyder på att partiet kommer att lyfta i opinionen. Ängsligheten har brett ut sig och partiet hann inte trampa ur barnskorna innan man blev ett knapptryckarkompani. Jag beklagar det, för det politiska programmet är utmärkt, menar hon och tillägger:

– Kanske är det dags att återvända till samhällsdebatten igen, men med fokus på andra frågor än de jag hittills drivit. Titta bara på debatten kring Lars Vilks.

Hur menar du då?

-Jag var med och arrangerade seminariet i Berwaldhallen veckan efter att Lars Vilks fått ett pris på sitt huvud av Al-Qaida. 2007. Det är tolv år sedan. Har situationen blivit bättre? Knappast. Vi ska kunna ha en konstnär som gör satir om islam. Ingen reagerar när arabvärlden gör satir på kristna och judar. Men det är just det som är problematiskt i Lars Vilks fall – att satiren riktar sig åt fel håll. Lars Vilks är en oerhört viktig person i yttrandefrihetsdebatten och jag anser absolut att svenska samhället ska betala vad det kostar med ett livvaktsskydd. Sen kan jag bara beklaga honom personligen, för han har fått betala ett enormt högt pris. Vi bör alla vara tacksamma mot honom för att han drivit den här frågan till sin spets, förklarar hon. Yttrandefrihet hör till det som brukar försvinna när vi sover eller tittar åt ett annat håll.

Men det är mycket mer som gått åt fel håll, tycker Camilla Grepe:

– I december 2011 satt jag i radions Människor och Tro och debatterade hijaben i polisuniformen med Erik Ullenhag. Vi var inte överens kan jag väl säga. Har utvecklingen gått åt rätt håll där? Nej. Idag har vi förskolor och dagis som håller koll åt föräldrarna att småbarn behåller hijaben på. Jag tycker att det är vidrigt. Jag kan inte förstå hur en skola som lägger så mycket krut på normkritik och jämställdhet kan vara så blind för detta. Hela den här anpassningen till islam i det västerländska samhället, där man börjar villkora på yttrandefriheten och viker ner sig på det ena området efter det andra, den står mig upp i halsen.

Så hur ser Camilla Grepe på Sverige generellt? Hon skräder inte orden när hon svarar:

– Det känns som att politikerna bara klafsar runt och trampar sönder det som är mitt land, det land jag är uppvuxen i. Både politiken och förvaltningarna befinner sig i fritt fall, det är amatörernas afton på många håll. Var finns den gamla oväldiga pålitliga ämbetsmannakompetensen idag?

Hon berättar att Inga-Britt Ahlenius, som är en av hennes stora idoler, skrivit om just den saken:

– Förr fick folk lära sig noga hur statstjänstemän ska agera. Idag är det precis tvärtom. Myndigheter har blivit lekstugor för aktivister överallt. Sverige har en urgammal tradition av väl fungerande myndigheter, men idag är det som att politiska termiter knaprar sig in i hela samhällsbygget. Och det kommer att bli så fruktansvärt dyrt, om ens möjligt, att bygga upp det här på nytt. Jag har bakgrund inom bygg och ser likheter. Det som en gång var ett omsorgsfullt genomfört folkhemsbygge har övergått till orimliga projektplaner, felaktiga kalkyler, slarviga ritningar, bristfällig grundläggning. Överallt läcker det från felkopplade rör. Skulle man bygga på samma sätt som politikerna hanterar landet, skulle hela Sverige snabbt se ut som de romska tiggarlägren i skogsområdena söder om Stockholm, säger hon.

Idag bor Camilla och hennes sambo i en liten by i Portugal. Det började med att hennes bror flyttade ner för ett par år sedan och sommaren därpå seglade Camillas sambo ner en båt till Teneriffa och passade på att hälsa på.

– När han kom hem frågade han lite utmanande och med ett snett leende: Vad skulle du säga om att flytta till Portugal? Tanken slog rot direkt. Ja, varför inte? Och jag hade ju börjat ruttna på tillståndet i Sverige, så tiden var mogen.

Camilla berättar att Portugal då var en vit fläck på kartan för henne, det var dags att läsa på. Samtidigt började hon och sambon att läsa fastighetsannonser på nätet. För ett år sedan reste de ner för att titta och känna sig för. De hade en idé om att flytta inom några år, men kom istället hem med ett kontrakt i fickan. Nu bor paret i ett trivsamt hus som är omgivet av fruktträd och en vingård i en bergsby i ett Toscanaliknande landskap sju mil norr om Lissabon. Målet är att inom några år vara självförsörjande på frukt och grönsaker, och helst även skaffa höns.

– Allt gick så otroligt mycket fortare än vi tänkt. Men vi hittade vårt drömställe och slog till. Vi kastade oss hem och sålde av allt. Idag känns det fullkomligt självklart att bo här. Det gick så otroligt mycket lättare att göra det här än jag någonsin vågat tro. Vi pluggar portugisiska, stavar oss igenom den lokala tidningen efter förmåga och tittar på portugisiska nyhetssändningar. Språket är avgörande för att så snabbt som möjligt assimileras in i det portugisiska samhället. Vi vill kunna bli gamla här, säger hon.

Många säger att Portugal är som Sverige på 70-talet. Det stämmer nog, tycker Camilla:

– Inkomstskillnaderna är dessutom stora och många är fortfarande mycket fattiga. Samtidigt är det många som menar att fattigdomen varit Portugals smala lycka. När diktaturen föll 1974 hade man till exempel inte råd att riva sina gamla stadskärnor och bygga nytt. Idag har man lärt av andras misstag och det byggs för fullt bakom de gamla fasaderna som bevaras. Turismen utvecklas snabbt och man en uttalad ambition att göra landet till Europas svar på Kalifornien, och Lissabon till dess Silicon Valley. Unga välutbildade människor ska lockas att flytta hit. Det ska bli intressant att följa den utvecklingen.

Det mest påtagliga är annars att Portugal är ett så fullkomligt “normalt” land, menar hon.

– Vi har upptäckt att vi inte kan berätta vad som helst, till exempel hur det svenska bidragssystemet fungerar. Folk tror helt enkelt inte på oss, man ser på deras blickar att de undrar om vi är mytomaner. Portugal gör det som EU kräver och det finns lägenheter för asylsökande, men de står tomma, ingen vill ha dem. För flyttar man hit så måste man jobba och försörja sig själv.

Saknar du Sverige?

– Nej, inte idag. Det är bara en stor lättnad att vara på avstånd. Jag saknar mina barn, naturligtvis. De fick ta över familjeföretaget tidigare än planerat, men de är självständiga och nöjda med att få ta eget ansvar nu. Bengt har startat ett företag här nere och ägnar dagarna åt elektronikkonstruktion. I en uppkopplad värld är det mesta genomförbart.

När Camilla lärde sig om judarnas öden under andra världskriget funderade hon mycket över hur människor agerade. Vilka som insåg vad som höll på att ske och som satte sig i säkerhet i tid, vilka som blev kvar och gick under. Hon säger:

– Det kan låta överdrivet, men jag är övertygad om att Sverige kan komma att uppleva något liknande inom 20-30 år. Redan som barn hade jag funderingar kring det jag som vuxen kallar “refugen i tillvaron”. Då kunde det vara trädkojan där jag kunde sitta ifred och osedd ha alla andra på avstånd. Idag är det Portugal som är min trädkoja och refug i tillvaron.

Många som flyttat till Portugal hänvisar till kartan upp som visar islams prognosticerade utbredning år 2050 om invandringen fortsätter som hittills, berättar Camilla.

– Jag gör mig till exempel inga som helst illusioner om att mitt arbete att översätta Hege Storhaugs bok Landsplågan Islam skulle ha gått imamerna obemärkt förbi. Men det är inte i första hand konkreta hot mot mig själv som jag är rädd för. Det är den långsamma och omedvetna anpassningen till ett nytt sorts samhälle som skrämmer mig. Att folk inte har kunskap nog att tolka symboler. Att det är så få som ser att det pågår en invasion där den militära uniformen utgörs av det som folk aningslöst kallar “bara en tygbit på huvudet”. Att man tror att nästa krig kommer att se likadant ut som det föregående och därför byggt sin tids verkningslösa Maginotlinjer. Inom statsvetenskapen vet man att nästa krig alltid kommer att se annorlunda ut än det föregående. Därför kommer man också alltid att vara oförberedd när det kommer. Själv tillhör jag de som anser att kriget redan är här. Så, nej, jag saknar inte Sverige, avslutar Camilla Grepe.