Gästskribent Paula Ternström: Verkligheten imiterar dikten när Tennessee Williams iscensätter hur flocken kräver sina offer

Paula Ternström

Det Goda Samhället fortsätter granska svensk samtida teater. Skådespelerskan Paula Ternström har sett tre pjäser av Tennessee Williams och slås av författarens aktualitet. Williams gestaltar hur flocken obönhörligt kräver sina offer när gränserna för det tillåtna överskrids. Kusligt nog iscensätter verkligheten samma drama.

Jag har sett tre aktuella uppsättningar i Stockholm av Tennesse Williams, en av USA:s mest betydelsefulla dramatiker under 1900-talet. ”Glasmenageriet” på Fria Teatern, ”Orfeus stiger ned” på Dramatens Elverket och ”Linje Lusta” på Dramatens lilla scen.

Tennesse Williams föddes 1911. I sina pjäser skildrar han en rå sexualitet, en längtan efter att uttrycka sina begär och hur vi straffas när vi gör det. Han skriver om frihet och ansvar. Han skildrar också mannen som ett erotiskt objekt och flockmentaliteten. När drevet går. Att bli utstött. Temat visar sig ha en skrämmande aktualitet.

Williams skriver i en genre som kallas Southern gothic. I heta sydstater där svetten rinner och gatorna dammar lever en vit överklass i ett förlorat paradis där förmögenheter har raderats och familjehem förfallit. Kristendom, folktro, och voodoo blandas i en spirituell smältdegel. Det omedvetna är ständigt närvarande liksom vaga minnen av puritanernas helvetestro.

”Glasmenageriet” spelas i regi av Ulla Gottlieb på Fria Teatern på Bergsgatan 11 i Stockholm. Tennesse Williams alter ego Tom vill bort från sin dysfunktionella familj. Han vill leva ut sina författardrömmar. Hans syster Laura är handikappad och fjättrad i hemmet. Hon flyr till en låtsasvärld och blir en hemmasittare med sina glasfigurer. Hon kommer ingenstans och ger oss alla dåligt samvete. Ska Tom stanna kvar och ta ansvar eller ska han ta steget ut i friheten?

Modersmonstret spelar martyr och lägger ansvaret på sonen. För han är mannen. Han ska bära bördorna. Kanske känner vi alla någon hemmasittare fast i modern tid med dataspel? Hur är det att vara bror eller syster till någon som är funktionshindrad eller någon som aldrig kommer ut? Pjäsen ställer existentiella frågor om frihet och ansvar.

I pjäsens bästa scen mellan Laura, den handikappade systern och Toms vän Jim, som är en personifiering av den amerikanska drömmen, får vi skratta och känna framtidstro. Det går att förändras, det går att bli fri. Men han lämnar henne med en vit lögn för att klättra vidare. Pjäsen är delvis självbiografisk. Tennessee Williams lämnade själv sitt hem och hans syster lobotomerades. Operationen misslyckades och hon hamnade på anstalt. Williams förlät aldrig sin familj eller sig själv för att detta fick hända.

På Dramatens elverk ser jag ”Orfeus stiger ned” i regi av Runar Hodne. Det är svårt att få biljetter. Fler än jag längtar efter New Orleans, ökenhettan, dammet, whiskyn och svarta spöken.
På scenen öppnar sig en värld med jukeboxar från förr och en ljussättning av Ellen Ruge som dryper av sinnlighet. Är det Orfeus som ska frälsa oss och göra oss levande? Orfeus, eller Val som han heter i pjäsen, får mig att tänka att vi alla bär på en längtan att befrias och vitaliseras. Är det konstens uppgift att gjuta liv i människan, att få oss att känna oss levande?

Kanske är Val/Orfeus en idealbild för hur Williams själv ville vara? En man som alla åtrår och förhäxas av, en bohem med gitarr på ryggen som lever genom konsten och musiken. David Lynchs mästerverk ” Wild at heart” med Nicolas Cage och Laura Dern är inspirerad av just ”Orfeus stiger ned”. Men på Dramaten finns ingen Nicolas Cage i ormskinnsjacka och jag kan sakna en regi som berör betydelsen av hur man rör sig.

Men detta är kvinnornas pjäs. Och alla åtrår de Val. Alla vill ha honom. För att få liv. Sofie Helleday, Kirsti Stubö och Elin Klinga gör fina porträtt, men Maria Salomaa sticker ut som sjuksköterska med elaka ögon. Sticker ut gör även Örjan Ramberg som spelar skjortan av hela ensemblen i den enda scen han medverkar i. Hans överlägsna varggrin, hans sätt att sakta röra sig stapplande över teatergolvet är ren och skär scenmagi. Rambergs repliker tycks födas i samma ögonblick de sägs. Hans otäcka gestaltning av den åldrande alfahannens hotfullhet mot en yngre potentiell erövrare får mig att skratta högt för att den känns så autentisk.

I detta drama blir flocken en grekisk kör vars uppgift är att hålla ned någon som sticker upp. Den som vågar ställa sig utanför blir åtrådd men alltför farlig. Som en Jesus. Piskad och korsfäst. Det konservativa driftlivet tillåter inte någon att sticka ut. Man blir syndabock. Val blir lynchad av flocken och ihjälslagen i originalmanus. Tennessee Williams blev själv överfallen och misshandlad på grund av sin homosexualitet.

Verkligheten imiterar dikten. Inte lång tid efter att jag sett pjäsen står flocken utanför Elverket och vill ha en av skådespelarnas huvud på fat. #brinnförjosefin har samlat en proteströrelse mot att denne skådespelare ska få fortsätta verka i arbetslivet. Det han gjort är förfärligt. Misshandlat sin flickvän. För tjugo år sedan. Dömd av Hovrätten till villkorlig dom. Men jag sörjer hans skådespelarkonst. Nu ska han kastas till vargarna. Jag tänker samtidigt på IS-terroristerna som går runt på våra gator. Var är proportionerna? Skådespelaren har ändå inte mördat någon. Och jag kan inte låta bli att undra varför ingen sa något tidigare? I tunnelbanan rullar Länsstyrelsens kampanj hjälplinjen till män som slår och snart publiceras en novell av Jonas Hassen Khemiri med en indirekt uppmaning till alla män som slår att söka hjälp.

Den utpekade skådespelaren är med andra ord en Stanley Kowalski (huvudpersonen i ”Linje lusta”) i det verkliga livet. ”Linje Lusta” spelades senast på Dramaten 1949 och nu tar man upp den igen. Pjäsen hade urpremiär på Brodway 1947 med Marlon Brando i rollen som Stanley Kowalski och som senare också medverkade i den legendariska filmatiseringen. Föreställningen på Broadway fick stående ovationer i 30 minuter.

Regissören Stefan Larsson gör filmisk teater av ”Linje Lusta” på Dramatens lilla scen. Filmfotografen Andrea Grettve rör sig över scenen med en steadicam och väljer vem vi får se i närbild. Kanske inte alltid den vi önskar eller ens helheten som annars kan vara teaterns styrka. Men kanske är det rätt val. Föreställningen är filmisk intim och stundtals rå men också skir, känslig och naken. Det blir ett slags filmskådespeleri i direktsändning med en
bakåtvänd scenografi. Livia Milhagens Blanche med kladdiga lösögonfransar och utsmetat läppstift bjuder på stor skådespelarkonst. De två systrarna har förlorat sin ”Borta med vinden”-gård under oklara omständigheter och Blanche har efter en traumatisk händelse levt ett utsvävande liv med främmande män. Hon dövar sin ångest med sprit och sex. Efter ett kort förbindelse med en minderårig yngling får hon lämna sin lärartjänst. Hon är en fallen kvinna som söker någonstans att ta vägen. Hon hamnar hos systern Stella som gift sig med en ”riktig man”, polacken Stanley Kowalski.

Danilo Bejarano gör en svettig, opolerad och barnsligt farlig gestaltning av Stanley Kowalski. Den känns både nutida och äkta. Våldsamheten går här hand i hand med sexualiteten. Är det så banalt som att manligheten består av djurisk lusta? ”Jag drog ned dig från de där pelarna, säger Stanley Kowalski, och du tyckte förbannat mycket om det. Du njöt av det.” Regissören vågar plocka fram den erotiska laddningen mellan karaktärerna och Rebecka Hemses starka Stella förlåter slagen hon tilldelats och går tillbaka. ”För det som händer i mörkret mellan en man och kvinna blir viktigare än allt annat.” Att sexualiteten är en stark drivkraft även för kvinnor blir här tydligt. Och kanske ger Williams ett obehagligt svar på varför kvinnor går tillbaka till män som slår?

Så blir teater verklighet och verklighet blir teater. Hos Tennessee Williams framställs inte kvinnor som passiva objekt. Deras sexualitet består inte bara i att behaga men också i att åtrå.

Problemet är att deras åtrå inte alltid är anpasslig eller anpassad. Inte när de väljer vem som ska få förföra dem och inte när de väljer vem de ska förföra. Begäret låter sig inte tämjas, men ändå kräver flocken sitt offer. Och det är just den teater som iscensätter både begäret och dess bestraffning som nu står vid skampålen.

Det talas om Dramatens kris. Den grekiska kören sjunger ut i media. Dramatens chef Eirik Stubø har nu blivit syndabock. Han får gå trots att Dramatens repertoar står på en konstnärlig topp (”Linje Lusta” är en konstnärlig triumf). Hur många män ska falla?

38 reaktioner på ”Gästskribent Paula Ternström: Verkligheten imiterar dikten när Tennessee Williams iscensätter hur flocken kräver sina offer

  1. Rolf Wasén skriver:

    Tack Paula för att du tar upp den politiska teatern och erkänner behovet av det animaliska. Värst är förljugenhet. Bäst att säga som det är. Det är ändå inte riktigt så illa när det kommer till kritan. Tack också för att du tar upp det hypokritiska i inställningen till IS-terroristerna.

    Lionel Shriver har skrivit en läsvärd liten novell ”Making American Great Again” som borde bli teater https://www.newstatesman.com/culture/fiction/2017/04/making-america-great-again-new-short-story-lionel-shriver

    Den handlar om en amerikansk lantis från Wisconsin som inbjuds till ett party med mycket progressiva människor i det nu hippa Brooklyn. Alla tycker att Trump är ett monster men lantisen kan inte hålla tand för tunga och kaos resulterar. Hamnade själv i denna novell. Under en bjudning med närstående. Trodde inte mina öron. Det här kan bara inte vara sant. Lyckades dock krångla mig ur situationen med lite diplomati och det hela fick ett lyckligt slut. Man vill ju att det ska vara trevligt!

    Gillad av 9 personer

  2. Dnam eksnad skriver:

    Jag välkomnar dessa nya kulturskribenter, både ärligt och taktiskt, för kulturen måste återvinnas från vänstern. Konstnärens sinnelag har i avsaknad av religion blivit ett lätt offer för vänsterns locktoner, det är inte konstnärens starka sida att analysera och väga och mäta. Avsaknad av konsekvensanalys leder till att nästan allt vänstern står för blir till ondska, men konstnären fokuserar endast på den ursprungliga känslan av att vara god och göra gott. Man säger att kvinnor och män skall vara jämställda, och att vi inga krig skall ha, och skriver pjäser och sjunger om detta, men i praktiken så betydde det att man medverkade till Gulag, PolPots massmord och gängvåldtäkter och syra i ansiktet på olydiga kvinnor, Analys är inte konstnärens starka sida, så utan religion, hur kan man återvinna konsten åt naturen och de konservativa principerna och den vetenskapliga metoden som fört mänskligheten från barbariet till dagens välstånd?

    Sedan så har jag en anmärkning på både ovanstående artikel och Rasmus alster, det är att det verkar som ni är burfåglar på er första flykt, att ni försöker få med allt på en gång när ni lämnat pk-buren, kanske att vara lite mer sparsmakad kunde vara en väg, men för all del, låt tusen blommor blomma.

    Gillad av 6 personer

  3. lena kjersén edman skriver:

    Varmt tack dramatikern Williams och VARMT TACK skådespelaren Paula Ternström . Paulas text är modig, kunnig, engagerad och härligt VÄL skriven!

    Gillad av 2 personer

  4. Göran Holmström skriver:

    En mycket målande text, som både berättar och påvisar hur komplicerat det är att vara människa, oavsett kön eller läggning.
    Kopplingen den råa sexualiteten och män som slår kvinnor nämns ett par gånger,
    finner det intressant, att den kopplingen görs . För i det verkliga livet så finns ingen sådan koppling alls. Små misshandlande män har absolut inget med rå sexualitet alls att göra! Tvärtom, oftast är dom misslyckade i det sexuella området, och har kombinationen kort stubin och förbaskat dåligt ölsinne till det ett kontrollbehov som är mycket överdrivet. Det är i alla fall min slutsats efter ett långt liv och många prövningar.
    Åter till den råa sexualiteten, det är en bra sak som borde främjas och prövas av fler, varför en hel del kvinnor attraheras av ”Våldsamma män” beror tyvärr på att dom känner eller erkänner sina innersta fantasier så uselt tyvärr.
    Och ska några klandras för det så har samhälle och skola samt media ett stort ansvar där! Att kvinnor förr matades med myten om fina flickor och allt det där,
    Till nu när ingen har något kön kombinerat med utsuddningen just det råa.
    Allt ska gå i regnbågsfärger och töntigt dansande till och med en ÖB dansar med i det tåget.
    Alla dessa signaler som inte tar hänsyn till det mest basala.
    Nästan alla kvinnor drömmer om en riktig man i sängkammaren, inte en mes som försiktigt frågar om det är bekvämt, utan en man som förför och lockar till njutande och drar ut på det bestämmer när klimax ska ske. Och skänker förtroende till sin kvinna att våga skrika ohämmat ta för sig,njuta och erkänna sinna innersta mest förbjudna fantasier i en trygg vänlig miljö!
    Det är rå sexualitet i sin bästa form, och sin sannaste form!
    Den upplevs bäst med hannar som som är trygga sin mansroll, som har humor och självdistans. Dom börjar bli sällsynta i mes landet Sverige, inte så konstigt att förvirrade kvinnor väljer svaga substitut!

    Gillad av 6 personer

      • Dnam skriver:

        Absolut, jag tror kvinnorna (och männen) är utrötta på den svenska litteraturen, alla Stieg Larsson efterföljare som skall vara mer pk än den andra, att kvinnorna skall spela männens roller. Jag skummar ibland de svenska alstren men köper aldrig, jag kommer alltid hem med en ny Lee Child istället. Jag läser inget svenskt alls. Child och Scruton, eller Child och Hanson eller Child och Hemingway.

        Så en biker med lite småkriminalitet i bagaget och ett stort gott hjärta och ännu större nävar och ännu större .. med en mancave och skoter, vilken helgjuten svensk Jack Reacher! Lite äldre, lite mer realistisk och lite råare..

        Gillad av 1 person

      • Fredrik Östman skriver:

        Nejdå, du har helt rätt i att signaturen Görans skrävel och rötmånadshistorier bevisar min otillräcklighet. Helt rätt. Han är helt enkelt Lisbet eller Jesus eller Stålmannen. En litterär konstruktion. Vem bleknar inte i hans skugga?

        Gillad av 1 person

      • Dnam skriver:

        @Versaille

        Sexuellt misslyckad blir man nog om man tar saker för mycket på allvar..

        Fast jag tror Göran hade kunnat skriva böcker som sålt, kanske till dig?

        Gillad av 2 personer

    • Göran Holmström skriver:

      Tack Fredrik, men mina ytterst normala attribut lär inte hänföra en hel marknad,
      Dock så är dom väl fungerande 🙂
      Acke5 Han lämnade väl massor av sådana efter sig 😉 vad jag vet så år det bara Jonah Falcon som kan axla den manteln.

      Gillad av 1 person

    • olle reimers skriver:

      Jag reagerade också mot att artikelförfattaren till synes försvarar Örjan Rambergs beteende utanför scenen med hans förmåga att på densamma gestalta detta. De har ingenting med varandra att göra.

      Det kanske bara är jag, men jag har en fd närstående som jag inte kan förlåta pga av dennes behandling av en annan mig nästående på ett liknande sätt. Framför allt var det när misshandeln skedde inför mina ögon, helt öppet.

      Det handlar om en attityd mot andra människor. en typ av hänsynslöshet som sitter så djupt att det är en del av vederbörandes karaktär och som för alltid präglar relationen med andra.

      Den råa sexualitet som du beskriver har noll att göra med denna typ av personligheter. De har inget av det du väldigt väl beskriver som kärnan i ett lustfyllt förhållande.

      Gillad av 1 person

      • Göran Holmström skriver:

        Hej Olle, jag kan bara hålla med, sedan tog jag mig friheten att provocera lite i texten,
        Även jag har drabbats och erkänner att jag har nolltolerans med våld i relationer, åt båda håll Män slår oftast, kvinnor använder psykiskt våld ingetdera är godtagbart.
        Har man sett det på nära håll så väcker det känslor som är svåra att vara lagom i.
        Mvh Göran.

        Gilla

  5. Göran Nilgard skriver:

    ”I tunnelbanan rullar Länsstyrelsens kampanj hjälplinjen till män som slår”.
    Fråga från en som inte bor i Stockholm: På vilka språk då?

    Gillad av 5 personer

  6. li br skriver:

    #youtoo

    I Sverige har #meetoo där offer skulle kunna identifiera sig som överlevare och hitta gemenskap för att hitta stöd gått över till en #youtoo rörelse.

    I #youtoo rörelsen pekar ”massan” ut folk som har gjort fel, sagt fel, tittat fel, känts fel, tänkt fel….enligt ”massans” egna tyckte.

    DU & DU & DU……..#youtoo………..Allt är DITT fel !!
    Titta på denna hemska människan vad den gjort!!
    Titta här vilken skurk vi hittat !!

    ”Massan” har blivit både en polis -domare-straffinrättning. #youtoo !!!

    Ingen kommer undan…….

    I #youtoo lagstiftningen så kan du åka fast för allt…….
    Flugit för mycket? Mohahaha
    Ätit kött offentligt? Mohahaha
    Sett kåt ut? Mohahaha
    Gett för lite i dricks? Mohahaha
    Ser ut som ett gubbslem? Mohahaha

    Pekar vi ut dig är det #Youtoo…….
    Pekar du tillbaka på mig? Då är det #meetoo……Buhuhu…..

    Gillad av 4 personer

      • li br skriver:

        Göran !

        Ajabaja

        #youtoo

        Du är skyldig nu och för all framtid till allt! Du pratar om flygning och därför är du skyldig till även flygbrott. Man säger ingenting som är onödigt!

        mvh #youtoo kommissionen

        obs!

        Går ej att överklaga.

        Gillad av 1 person

  7. Yvonne Rosenthal skriver:

    I valet mellan animalisk teater och politisk så väljer jag att gå på bio. Marlon Brando- tidlöst underbart snygg, vacker men framförallt en suverän skådis . Åratal senare, Marlon Brando lika fängslande trots gissningsvis minst 75 kilo extra. Gudfadern. Tennesse Williams är suverän. Favorit. Det som lockat och tilltalat så många att se ” Linje Lusta”, ” Glasmenageriet” bör med all sannolikhet ha varit så oändligt mycket mer än möjligheten att kunna få se män som
    animaler och sinnliga objekt på scen. Var tid har sin tolkning. Var individ tolkar mot bakgrund av sin egen högst privata föreställningsvärld. It is in the eye of the beholder.

    Gillad av 2 personer

  8. Lars-Erik Eriksson skriver:

    Alfahannen kanske inte börjar som misogyn, en kvinnohatare?
    Minns ni skolklassen och hur varenda tjej, varenda en, kärade ner sig i säg, två av klassens killar? Så var det.
    Nå, om de någon av dessa omsvärmade småningom känner sig dästa, mätta på kvinnlig uppmärksamhet och får för sig att de förtjänar den, då kan det hända att någon av dem utvecklar ett förakt för kvinnorna som grupp och börjar se ned på dem och därefter är inte steget långt till handgripligheter om nu den verbala förmågan haltar.
    Min slutsats blir att den man som slår en kvinna är en liten skit och att han har baxats dit av ett kompani beundrarinnor.
    Mååånia på er.

    Gilla

  9. M skriver:

    Fint med denna text som inte politiserar utan ser teater som teater. Blev nästan sugen gå och se, men det får vara. Tar en whiskey framför TVn med en rulle typ Clintan, som i jämförelse med dagens alster känns konstnärligt och befriande. Och några väsentliga rader om att dra upp något som hänt och blivit rättsligt prövat för 20 år sedan. Utan att på något sätt försvara fysiskt våld i en relation, så saknas bilden av båda kontrahenterna och av relationen i den massmediala hysterin.

    Gillad av 1 person

  10. lookslikeanangel skriver:

    Janis, jag och Tennessee Williams

    Häromdagen såg jag att någon sprejat ”Freedom isn’t free”
    på en bergvägg. Janis Joplin sjöng ”Freedom’s just
    another word for nothin’ left to lose.”

    Tennessee Williams – också från ”Deep South”;
    mycket om frihet, bryta upp, finna – åter – passionen,
    vitaliteten i sitt liv.

    Det är inte så enkelt att kapa band – lämna ett sammanhang.
    Intressant, eller är det bara en slump, att tre pjäser av
    Tennessee Williams sätts upp i Stockholm. I det här landet
    sitter vi fast i vanmakten och längtar efter vitaliteten – livskänslan.

    Vem skriver ny pjäs/film/rockopera? Seriöst allmänmänsklig.
    Jag tror det skulle vara högintressant!

    Gillad av 3 personer

  11. Yvonne Rosenthal skriver:

    Tennessee Williams istället för Chippendales manliga strippor på möhippor och tipsy tantparties? Tanken har tidigare aldrig slagit mig beroende bl.a. på att fick min nyfikenhet stillad i alltför unga år i Hamburg, . Den tanke som slår mig är likheterna mellan politiken och teatern / filmen , politiker och skådespelare/ skådespelerskor. Att manipulera, förföra och propagera. Att gå sängvägen . Ibland blir man ärbar och gift med regissören alternativt den tunga politikern . Inför valet 2006 var kvinnorna i topp inom dåvarande Fp samtliga flickvänner eller hustrur till manliga toppolitiker. Advokater, läkare och mitt eget skrå. Trista tråkiga och vi lever inte alltid upp till det vi ska : Att inte manipulera , ljuga och förföra. Sälja med hjälp av sex, droger- absolut inte. Kriminellt . Tabu. Strider mot yrkesetik. En annan värld. Ett annat samhälle.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.