En poet jag ständigt återkommer till är Olof Thunman. Han föddes 1879 och avled 1944 och är mest känd i hela vårt land för gånglåten ”Vi gå över daggstänkta berg” som skrevs en kväll i juni i Sörmland då poeten var en ung man.

Olof, som gärna kallade sig själv Olle, föddes i Uppsala och studerade senare nordiska språk vid universitetet. I Stockholm utbildade han sig till konstnär vid Konstakademien. Han debuterade sent, 1919, med Pan spelar, och därpå kom regelbundet nya diktsamlingar – Olandssånger, 1927, Från färdväg och fornbygd, 1929, Mark och vindar, 1935, Visor från vidd och vrå, 1939. Dessa böcker finns inte att få tag på i bokhandeln och trycks inte på nytt. Ytterst få av dikterna finns utlagda på Internet. Det är jag som lagt ut de flesta av dem.

Thunman älskade Sverige och Uppland – han var nationalist och provinsialist, fosterlands- och hembygdsromantiker. I många av sina dikter skildrar han det uppländska landskapet. Han har skrivit vår landskapssång: ”Här ligger landet” eller ”Upplandssången”. Han var en vandrande trubadur som besjöng träden, fåglarna och bäckarna. Han valde som personlig symbol Pan, den lurvige Pan, skogens gud. Man kan säga att han var vad Karlfeldt var för Dalarna, Bååth för Skåne och Fröding för Värmland. En stor skillnad mellan honom och dem är att Thunman är mer eller mindre bortglömd.

Hans dikter om Uppland handlar om årets gång, om de stora högtiderna, om sagor och myter, om hur forntiden lever i nuet. Det är därför jag, som intresserar mig för hur svensk kultur formats i samklang med årstidernas växlingar, har haft så behållning av hans dikter.

Vandraren Thunman gick hela sitt liv över daggstänkta berg. Livet och naturen hade ständigt ett friskt, daggvått skimmer över sig. Och längst bort hägrade som i sången ”fågel Fenix land”, sagolandet som ”skiner av kristaller och rubiner”.

Dikten ”April” är hämtad ur samlingen Mark och vindar från 1935. Här jämför han det skiftande och nyckfulla aprilvädret med en ung och blond valkyria. Thunman hade ett stort intresse för arkeologi och historia – han blev med tiden en lärd man – och hans dikter är fulla med motiv hämtade från vikingatidens värld. Hans älsklingsrätt var fläsklägg med rotmos. Evert Taubes nekrolog över Thunman avslutas med denna rad: ”Nu är han död, men lever än – som Pan”.

Och solen lyser den ena dagen
så lovande varmt och skönt.
Och i den knoppande hasselhagen
börjar fornan skifta i grönt.
Och sippan slår ut
och dricker av ljuset så livsbetagen
och tror att vintern är slut.
Solen skiner och strålarna värma,
och skälvande dallrar luftens flor
över slättens vindlande å,
som sorlar bred och stor.
Myggor dansa och fjärilar svärma,
och en bofink flyger med fjun och strå
från och till.
Spovarnas flöjtspel hörs då och då,
och lärkorna slå.
Vinden är still.
Himmelen är blå.
Det är april.

Nästa dag går nordan vred
och vräker snöregn och hagel ned
ur molnens bukiga skålar –
släcker solskenets strålar
och gnyr och vrålar
på vintersed
och flåsar och skakar träden.
Då sveper sippan förskräckt
allt tätare om sig sin gråverksdräkt –
då tystna spovarnas kväden –
då domnar lärkans drill.
Men nästa dag är allt förbytt,
och solen skiner på nytt.
Det är april.

Du underbara och trolska månad,
som sveper din brokigt skiftande spånad
av mörker och ljus kring en yrvaken jord!
Hur du lockar och drager
mig bort från böckernas dammiga ord
ut i din spelande dager!
En sjuttonårig och stridbar tös,
en ung valkyria tycks du mig vara.
Och en glimt i blicken av stålgrå fara
blir stundom spord –
helst när du skrattar och slår dig lös.
Dina flygande lockar lysa som gull,
och din barm står av savtidens längtan full,
men du vet ej än vad du vill.
Du älskar striden för stridens skull,
förbryllande april!

Jag vill ut, jag vill med under skyarnas tåg.
På molnskuggans stig
vill jag följa dig
med oro och fröjd i min håg.
Jag vill ströva i markerna dagen lång
och rasta i skogens alkov.
Jag vill sova på åsen som fordom jag sov
och vakna vid orrspelet än en gång.

Jag vill njuta av de frusna lingonens must
och dricka mig styrka och levnadslust
som förr ur en vårkall våg.
Jag vill skåda en nejd,
som jag aldrig såg.
Jag vill vandra och drömma vilsen och vill
i din nyckfulla tumlande fejd,
blonda april!