Jag har just sett en ny film på Netflix, The Highwaymen med Kevin Costner och Woody Harrelson i huvudrollerna. Filmen handlar om de två före detta Texas Rangers som till sist lyckades ta fast den ökända mördarduon Bonnie och Clyde. Och till skillnad från i stort sett alla andra filmer som gjorts om mördarduon fokuserade denna enbart på jakten. Bonnie och Clyde själva var välsignat anonyma under de dryga två timmar som filmen varade.

Jag säger välsignat, därför att det är så jag känner. Jag har varit trött på Bonnie och Clyde och det rosafärgade kultskimret kring deras personer längre än jag kan minnas, och jag har aldrig haft någon förståelse för att människor som mördar överhuvudtaget hyllas som hjältar. Men Bonnie och Clyde har blivit ett begrepp, ett slags antihjältar som jämförts med Robin Hood och som hyllats av både medier och privatpersoner.

Svenska filmrecensenter, liksom många amerikanska, retar sig på John Lee Hancocks film, där Frank Hamer och Maney Gault står i fokus och där Bonnie och Clyde är ansiktslösa mördare med mörka själar. De tycks sakna rock n roll-generationens Bonnie och Clyde; sexiga paret Warren Beatty och Faye Dunaway i Arthur Penns rulle från 1967 med den publikfriande taglinen: “They’re young … they’re in love … and they kill people”. En recensent var mäkta förnärmad över att filmens hjältar var ”två griniga gubbar” och inte mördarna själva. Mördare är fräscha, fräcka, coola. Poliser är det inte.

Själv tyckte jag att det var just det som var en stor del av filmens behållning – att den inte idoliserade brottslingarna. Vi har redan sett den ena sidan av myntet – åtskilliga gånger. Nu fick vi se den andra. Eftersom livet inte är svartvitt är det rimligt att anta att vare sig Penns hyllning av mördarna, eller John Lee Hancocks sågning av dem, är helt med sanningen överensstämmande. Men så är det ju med all film, även om det tydligen finns recensenter som har svårt med nyanserna.

Så vilka var Bonnie Parker och Clyde Barrow? Tja, de var i alla fall inga hjältar, såvida man nu inte tycker det är hjältemodigt att mörda både poliser och civila i jakten på snabba cash. Under brottskarriären, mellan 1932 och 1934, gjorde de sig skyldiga till otaliga rån och kidnappningar samt minst 12 mord. När de till sist åkte fast skedde det genom ett samarbete mellan lokal polis och Frank Hamer och Maney Gault, de två före detta Texas Rangers-poliser som Texas guvernör Miriam ”Ma” Ferguson gett särskilt tillstånd att förfölja och lokalisera brottslingarna.

I depressionens USA omgavs Bonnie och Clyde av ett romantiskt skimmer. De var unga, vilda och förälskade – och att de rånade banker sågs av många som hjältemodigt, eftersom många banker slutat förlänga lån då de hotades av konkurs. Men lika många avskydde dem och var livrädda för dem. När det kom till allmänhetens kännedom att paret skjutits i en eldstrid delade det landet i två läger. Vissa fattade agg till polisen, och menade att Hamer och Gault hade arrangerat ett fult bakhåll för Bonnie och Clyde. Andra menade att det var enda sättet att ta duon, som hänsynslöst skjutit sig igenom åtskilliga vägspärrar under sin mordorgie.

Svenska recensenters reaktioner på The Highwaymen är symtomatisk för hur de svenska makthavarna – och dit räknar jag journalisterna på de stora mediehusen – ser på brottslingar och offer. Mord likställs, särskilt om mördarna är unga, snygga och karismatiska, med uppror mot normerna – i Bonnie och Clydes fall mot det jättedumma och hemska amerikanska samhället – och offren anonymiseras och försvinner i glömskan. Vem pratar någonsin om Bonnies och Clydes offer? Om den 23-årige polisen Holloway Daniel Murphy? Om Eugene C Moore, 30? Om 26-årige Edward Bryan Wheeler? Ingen.

Det kanske är dags att börja göra det. Och inte bara prata om Bonnies och Clydes offer utan om offer överhuvudtaget. En bra början är att sluta romantisera mord och annan brottslighet. Man behöver inte gilla att Bonnie och Clyde sköts ihjäl i ett bakhåll. Och man behöver inte gilla att det görs en film om poliserna som sköt dem. Men man kan banne mig acceptera att en av alla de filmer och serier som gjorts om Bonnie och Clyde sätter fokus på ondskan i deras handlingar istället för att hylla dem som hjältar.