Jan-Olof Sandgren: I fablernas värld

Jan-Olof Sandgren

Sfinxen var en ganska omtyckt figur i det gamla Egypten. Med ett lejons kropp och en mans huvud förenade den tre goda egenskaper: styrka, mod och visdom (androsfinx). Det gjorde sfinxen särskilt lämpad att hålla vakt framför ingången till gravar, tempel eller andra platser fyllda med skatter.

I Grekland något årtusende senare genomgick den ett märkligt könsbyte och blev en ”gynosfinx”. Den utvecklade kvinnobröst, rovdjursvingar och dess karaktär förändrades från att ha varit stark, modig och vis, till att bli nyckfull, obarmhärtig och grym. Ingen kunde passera sfinxen levande, utan att svara på hennes gåta: ”Vilket djur går på fyra ben på morgonen, två ben på dagen och tre på kvällen”.

Under hela antiken var det bara Oidipus (i Sofokles berömda tragedi) som svarade rätt*. Och den bedriften gjorde sfinxen så ursinnig att den tog kål på sig själv.

Göteborgs stadsvapen påminner faktiskt lite om en sfinx, fast av den jordnära egyptiska typen. Ett mänskligt lejon som bär på en sköld och ett svärd. Lejonet syftar förstås på Gustav II Adolf som grundade staden 1621, strax innan han försvarade protestantismen mot katolikerna och inledde stormaktstiden. Men symbolen kunde ha gällt för vilken stad som helst under den här tiden, liksom för Europa som helhet.

Sedan några decennier tillbaka har den europeiska sfinxen allt mer börjat likna en ”gynosfinx” av grekiskt snitt. Krigaren har fått träda tillbaka för en feministiskt inriktad identitetspolitik. Istället för att försvara vår civilisation, vill den snärja oss med gåtor.

Som jag tolkar Sofokles drama är det inte meningen att någon ska kunna svara på gåtan. Sfinxen ställer den för att få en ursäkt att döda så många som möjligt, av dem som försöker gå förbi henne. När Oidipus presenterar den rätta lösningen spricker hon som trollen spricker i solen.

Många samhällsfrågor idag har fått karaktär av ”sfinxgåtor”. Vad betyder demokrati, till exempel? Demokratin har kommit att uppfattas som en så känslig blomma att den knappt längre kan överlåtas åt folket. Att likställa demokrati med folkstyre kan tolkas som populism, eller i värsta fall fascism. Den ungerska regeringen som stöds av en majoritet ungrare, anses mindre demokratisk än en svensk dito som stöds av en minoritet. Det anses mindre demokratiskt att SD får inflytande än att MP får det, trots att MP representerar en femtedel så många väljare. Det går helt enkelt inte att klart definiera vad demokrati är, och det är just det som är meningen.

En annan sfinxgåta handlar om kön. Finns kön? Hur många är dom? Ska man uppmuntra eller avråda barn från att identifiera sig med sitt kön? Och hur ska man bemöta dem som inte vill tillhöra något kön alls? Att det skulle vara så enkelt som att pojkar och flickor har olika fortplantningsorgan, avfärdas som absurt. Det går helt enkelt inte att reda ut vad kön är, och det är just det som är meningen.

Sfinxen undrar också vad hudfärg är. Att det skulle röra sig om nyansen på kroppens yta är för enkelt. Färgen finns ju även i medvetandet, i kulturen och den behöver inte ens vara kopplad till färgskalan på skinnet. En vit kvinna kan definieras som svart och vice versa. ”Vithet” är för många inte bara en färg utan också en moralisk kvalitet, som kan kopplas till rasism. ”Svarthet” brukar däremot inte användas (kanske skulle det tolkas rasistiskt). Det är i varje fall svårt att reda ut vad hudfärg är, och det är just det som är meningen.

Sfinxen ifrågasätter vad vetenskap är. Att det skulle röra sig om sanningssökande med vetenskapliga metoder, är förstås grovt förenklat. Först måste man bestämma vad sanning är, om sanning finns eller om det kanske finnas flera sanningar. Sen måste man fundera över om de vetenskapliga metoderna speglar ett patriarkalt sätt att tänka, om genusaspekten blivit tillräckligt genomlyst? Är ”vetenskaplighet” kanske bara en täckmantel för akademisk könsmaktsordning? Varför skulle annars så många nobelpristagare vara män? I slutändan blir det väldigt svårt att ringa in vad vetenskap är, och det är just det som är meningen.

Sådär fortsätter det, på område efter område. Sfinxen förvandlar konkreta problem till olösliga gåtor, och säkerställer att de aldrig kommer att kunna lösas. Vad är då motivet? Min teori är följande.

För att lösa problem är det viktigt med egenskaper som intelligens, begåvning, kunskap, utbildning och erfarenhet – de flesta skulle nog hålla med om den saken. Saknar man dessa egenskaper har man svårt att hävda sig i ett samhälle som fokuserar på problemlösning. I ett samhälle som fokuserar på problemformulering öppnar sig däremot en rad karriärmöjligheter. Att problematisera och relativisera blir en metod att knuffa bort gamla auktoriteter från spelplanen, till förmån för grupper och individer som saknar kvalifikationer att tävla på lika villkor.

Men det finns hopp. Enigt myten kommer sfinxen att utplåna sig själv, i samma stund som någon formulerar ett korrekt svar på hennes gåta. Jag vet inte vem som skulle axla den rollen och bli vår tids kung Oidipus, men tycker Jordan Peterson gör ett ganska bra jobb när han (här) sopar mattan med Cathy Newman.

*Oidipus svar på gåtan är Människan. Under livets morgon kryper hon, på livets middagshöjd går hon på två ben, och på ålderdomen stödjer hon sig på en käpp.