Teaterkritiker framhåller gärna att det behövs mindre konsensus i åsikter och kritik och dessutom mindre underdånighet i förhållande till teatervärlden. Ändå verkar man blind inför den ideologiska likriktning som karaktäriserar teatern och som man själv bidrar till att upprätthålla. Rasmus Dahlstedt ger sitt bidrag till en aktuell teaterdebatt och uppfordrar kritiken att ta sin uppgift på allvar.

Johan Hilton inleder i DN (14/3) en högintressant diskussion om teaterkritikens uppgift. Jag delar helt och hållet Hiltons uppfattning att det bör vara vattentäta skott mellan teatern och kritiken.
Vi är också överens om att kritiken blivit allt artigare för att inte säga underdånigare. Många kritiker sätter glatt högsta betyg på så gott som alla föreställningar och fungerar i praktiken som teatrarnas reklampelare.

Pia Huss föreslår i sin replik i DN (19/3) att kritikernas extrembehov av konsensus kan förklara utvecklingen på teaterkritikområdet. Utan att fullfölja tankegången.

Hanna Nordenhök säger sig i sitt svar till Johan Hilton i Expressen (19/3) överraskas av den ”svala, deskriptiva men mer sällan passionerat uppfordrande teaterkritik som ofta skrivs på svenska kultursidor.” Det går enligt Nordenhök att läsa långa scenrecensioner där skribenten inte med en enda mening exponerar sin egen blick. Jag har emellertid sett prov på både deskription och passion. Vid åsynen av en föregivet angelägen föreställning tycks i anmälaren en lysten blick kunna uppbådas. Mitt senaste vittnesmål om detta avgavs på Ledarsidorna den 3 juni 2018.

Kan det vara så att den likriktning och brist på åsiktsmångfald som präglar såväl institutionsteatern som tidningarnas teaterredaktioner lägger hinder i vägen för en fungerande teaterkritik?

Med risk för att framstå som en vit kränkt man som dessutom gör sig skyldig till anekdotisk bevisföring ber jag att få ge följande exempel:

Hösten 2018 spelade jag själv Julian Assange i monologen ”Visselblåsaren” av Jens Ganman på Teaterstudio Lederman, en källarteater i Stockholm. Jag är således väl införstådd med de ekonomiska villkor Johan Hilton anför. Som den första svenska föreställningen med Assange som tema skulle man kunna argumentera för högt nyhetsvärde och behov av bevakning av en teaterkritiker. Trots att det blev en publikframgång, spelperioden förlängdes två gånger, infann sig ingen av de fyra stora Stockholmstidningarnas recensenter.

När föreställningen ”Den babyloniska skökan och andra dåliga kvinnor” i mars 2019 har premiär på Moment:teater i Gubbängen är uppslutningen från kritikerna hundraprocentig. Bedömare från DN, SVD, Aftonbladet och Expressen verkar tämligen överens om att detta är något alldeles extra. Superlativerna haglar. Då jag ser föreställningen själv och har många invändningar tycker jag mig kunna slå fast att det moraliska imperativet åter trumfar det estetiska. Maria Edströms avslutning i Expressen (4/3) där hon konstaterar att en kväll i Moments ”skökas” sällskap känns som starten för en nydanande och odogmatisk feministisk befrielserörelse får mig att undra om hon legat och sovit under sin kritikerstol de senaste tio åren.

Journalistiken blir alltmer aktivistisk. Teatern alltmer politiserad. Om vi inte kan lita på att kritikerna höjer sig över sina personliga agendor bör vi lägga oss vinn om en diversifierad kritikerkår. En sådan kan inte bara bestå av vänsterliberala, genusnyfikna, klimatångestridna, intersektionellt orienterade feminister. När värdegrundscertifierade föreställningar recenseras välvilligt medan mer moraliskt tvivelaktiga uppsättningar klandras alternativt inte bevakas blir teaterkritiken irrelevant.

Leif Zern fullständigar i DN (26/3) med sitt svaromål kritikerfyrklövern. Hans påpekande, att det för en teaterkritiker som vill bli älskad finns en särskild plats reserverad i helvetets nedersta krets, är intressant. Dessvärre är dagens kritiker förmodligen i allmänhet såpass gudlösa att infernohotet inte skrämmer över hövan. Jag befarar att Zern också överskattar idealiteten i kritikerskrået. Sanningssökandet lär underordnas konsensussökandet så länge det för den som rättar in sig i ledet finns en plats reserverad vid honnörsbordet på kändisbanketten.

Intressant nog skulle man kunna se utvecklingen av denna debatt om teaterkritikens artighet som en gestaltning av problemet. Hanna Nordenhök säger sig bli ”lycklig” av att läsa Johan Hiltons krönika. Pia Huss sympatiska inlägg skapar inte heller någon friktion. Leif Zern vidgar och vänder på perspektiven, bibehållande politessen. Det blir ett belevat samtal. Debatten uteblir.

Karin Olsson efterfrågade redan den 30 oktober 2016 i Expressen nya tankar och kritikertalanger. I teateretablissemangets finrum låter dessa ännu vänta på sig. Den som inte har rätt locktoner i sin vissla blåser förgäves. Och på andra sidan den ljudisolerade redaktionsväggen kanske larmsignalen ljuder med en knappt hörbar summerton. Försumbar.

Vän av ordning frågar sig möjligen varför denna text skrivs som ett separat inlägg och inte blir en replik i DN. Av det enkla skälet att Johan Hilton avböjde att publicera den. Hilton förefaller, när det kommer till kritan, i debatten om teaterkritiken inte se ett företag av högsta vikt och flykt. Spelet för galleriet fortsätter.

Rasmus Dahlstedt är skådespelare.