Jaså, du har kommit ut ur garderoben nu?

Så sa en god vän till mig när jag berättade att jag börjat skriva i Det Goda Samhället. Det var sagt i all välvilja, eftersom det här är en person som sympatiserar med många av mina konservativa värderingar, och som dessutom är orädd och vågar sticka ut hakan när det behövs. Det var, gissar jag, också en anspelning på vad många mindre orädda och ”hakutstickande” skribenter och debattörer mycket väl skulle kunna tänkas säga om den katolska chefredaktören som bytte plattform. ”Bitte Assarmo har kommit ut ur garderoben och erkänner numera öppet att hon är…” Ja, vadå?

Det beror främst på vilket nedsättande epitet som trendar för stunden. Nazist och fascist känns lite uttjatat, till och med för ledarskribenterna på Aftonbladet, men förekommer fortfarande regelbundet.

Och ordet rasist används förstås också ofta för att beskriva sådana som mig, människor som erkänner att det finns en svensk kultur och svenska traditioner och som gärna vill uppmärksamma dem i denna kulturdödandets tid.

Det är naturligtvis ett helt felaktigt omdöme om kulturälskande människor. Man blir inte rasist för att man erkänner sitt kulturella arv. Det enda överanvändningen av ordet fört med sig är att merparten av landets journalister och politiker inte längre har den blekaste aning om vad rasism egentligen är.

Ett annat uttryck som blivit mäkta populärt i pk-kretsarna på sistone är ”blåbrun”. Det används i parti och minut för att misstänkliggöra meningsmotståndare, och tanken är förstås att skapa en bild av att den som är borgerlig (blå) också gärna hemfaller åt att vara nazivänlig (brun). Det ter sig förstås skrattretande löjligt för alla som kan tänka längre än näsan räcker, men för pk-ismens fanbärare är det blodigt allvar.

Nu senast hörde jag vänsterledaren Jonas Sjöstedt i sann populistisk anda använd uttrycket för att beskriva bland annat Moderaterna och Kristdemokraterna. Och när en partiledare, som väl ändå borde ha vissa ambitioner att framstå som hyfsat seriös, använder ett sådant bisarrt begrepp så inser man att det inte är särskilt märkligt att det blir alltmer vanligt förekommande. Men att avgöra vad som är hönan och vad som är ägget – i det här fallet om det var vänsterpolitiker eller folkilskna ledarskribenter på vänsterkanten som skapade begreppet – är svårt att avgöra. En sak är dock säker: Den svenska pk-kåren är i stor utsträckning bräkande flockdjur som härmar efter varandra i allt. Och om en börjar beskriva meningsmotståndare som ”blåbruna” så kan man räkna med att resten lydigt följer efter.

Själv är jag konservativ och inget annat. Jag identifierar mig varken som nazist, fascist, rasist eller blåbrun. Och eftersom jag inte gör det – och inte är ett dugg osäker på var jag står någonstans i samhällsdebatten – så bryr jag mig inte om hur andra identifierar mig. Jag växte upp i ett land där det var fullt tillåtet att tänka fritt. Jag tänker inte sluta tänka bara för att det finns krafter som hävdar att den pk-istiska världsåskådningen är den enda rätta.

I mina ögon finns det ingenting som kan mäta sig med det konservativa tänkandet när det gäller att bygga ett gott samhälle. Konservatismen värnar tradition och kultur och förhåller sig avvaktande till postmodernism och diverse samhällsexperiment som bygger på flyktiga och ogenomtänkta trender. En konservativ samhällssyn ger helt enkelt en djupare anknytning till historien och kulturarvet och därmed också en större förståelse för samtiden. Att vara medveten om sitt kulturarv – och faktiskt också anamma både de positiva och de negativa delarna av det – är oerhört viktigt för att man ska kunna se sin samtid klart.

Idag, när det är högsta mode bland alla de tre statsmakterna att förneka eller till och med nedvärdera just detta kulturarv, är det därför inte särskilt märkligt att både politiker och journalister ser rött när de möter konservativa argument. Och därför kommer de att fortsätta spotta ur sig oförskämdheter och kränkande epitet. Med tiden kommer dock allt färre att lyssna. För ingenting är statiskt, inte ens pk-ismen.