Om du inte tidigare ansett mig för paranoid så kanske du kommer på bättre tankar efter att ha läst denna text. Ibland undrar jag själv om jag inte är sjukligt misstänksam. Alternativet är att världen är galen.

På engelska finns ett talande uttryck för en uppviglares demagogiska agitation, nämligen ”wave the bloody shirt”. Den blodiga skjortan representerar någon skändlighet, till exempel ett knivmord på en före detta medlem av åhörarskaran. Förevisningen av det solkade plagget är avsett att egga lyssnarnas hämndlystnad och att förmå dem att gå till attack mot den påstådda förövaren.

Att vifta med blodiga skjortor verkar vara vad de lär sig på journalisthögskolor. Jag såg exempelvis den så kallade dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson som dog för några år sedan av en överdos av någon sorts drog. Dokumentärens vinkel var att skådespelaren Örjan Ramberg, som haft ett förhållande med Nilsson mer än ett årtionde tidigare, hade misshandlat Nilsson så grovt att hon tvingats till upprepade operationer med åtföljande svåra smärtor som hon dämpade med droger som så småningom blev hennes död, 46 år gammal.

Att Ramberg hade dömts i första och andra instans och sonat sin skuld enligt svensk lag uppmärksammades inte, vad jag minns, i dokumentären. Hur domstolarna hade resonerat i sina domslut och varför Ramberg bara fick villkorlig dom för misshandeln togs inte upp. Dokumentären var uppenbart ointresserad av att balanserat redovisa en tragedi i svenska kändiskretsar. Syftet var att visa en blodig skjorta för att väcka hat. Det lyckades. Här är en Twitterkommentar:

Jag blev så jävla äcklad och förbannad när jag såg dokumentären igår. Hur FAN kan idioten fortfarande få vara verksam.

Uppviglaren var Sveriges Television som ansvarade för dokumentären, den blodiga skjortan var sångerskan Josefin Nilsson, åhörarna troligen Sveriges kvinnor och den fiende mot vilken det hetsades sannolikt Sveriges män.

Det här är en arketypisk berättelse – som kanske i detta fall var sann, det kan jag inte veta något om men dokumentären gav närmast intryck av illvillig propaganda – om den goda kvinnan som blir misshandlad och förfördelad av den onde mannen, den strukturella könsmaktsordningen, kort sagt.

Likartat arketypiska historier kolporteras hela tiden och har gjort det genom historien. 1600-talets protestanter kunde hetsa sina trosfränder med skakande berättelser om inkvisitionens och jesuiternas ränker och illdåd. Goebbels hade sina återkommande och dramatiska skildringar av judarnas nidingsdåd. En annan modern arketyp, inte helt olik Goebbels förresten även om den moderna typen handlar om banker i allmänhet medan Goebbels talade mer specifikt om judiska banker, pekar ut finansvärlden som särskilt elakartad.

Vi ser denna berättelse återskapas inför våra ögon när det gäller Swedbank som ska ha hjälpt korrupta ryssar att tvätta åtskilliga miljarder. Där kan man tala om blodig skjorta ty att banker är giriga och hänsynslösa och gör vad som helst för att tjäna mer pengar är ett i samtidens medvetande etablerat faktum.

Jag har själv startat och drivit ett finansiellt institut och vet att när blotta misstanken uppstår om oegentligheter så blir folk – framför allt folk som riskerat en krona – villiga att ge sig hän åt vilken uppviglare som helst som förklarar att de har blivit lurade. Det kan hända att Swedbank betett sig olämpligt, men det har i så fall hittills inte bevisats.

Utan att ha någon kunskap i sakfrågan är jag skeptisk till föreställningen att Swedbank nödvändigtvis skulle ha gjort något fel. Jag lovar att om man sätter sig in i frågan så kommer den gradvis att bli alltmer komplex. Min gissning, efter att ha levat tio år i den där världen, är att regelverket troligen följts även om ledningen nu, när de jagas av media, grips av panik och inte törs försvara sig, samt att reglerna, vid närmare betraktande, kan tolkas än si, än så.

Men nu handlar det inte om sådana petiga detaljer utan om att blodiga skjortor ska förevisas för en publik som älskar att förfasa sig.