Någon gång på 1980-talets slut deltog jag i en konferens i Schweiz om ett fenomen som idag kallas penningtvätt. Världen rörde sig långsamt mot ett kontantlöst samhälle och det förelåg ett behov av att bekämpa fri rörlighet av kriminella pengar. Själva fenomenet var inte lika hett som idag men dock besvärande och ökande. Den frågeställning som konferensen hade att ta ställning till var hur det internationella banksystemet med alltmera sofistikerade betalningssystem skulle ställa sig till ökande krav från politiker på att banker skulle ta på sig en polisiär roll som kontrollant av att överförda medel inte hade åtkommits genom brottslig verksamhet.
Jag tillhörde de bankmän som vid detta möte var skeptiska till att bankerna skulle agera både som myndighet och som serviceföretag. Jag var inte ensam om denna hållning men det var tydligt att de flesta delegater kom med instruktioner att inta en följsam inställning till kraven från myndigheterna.

De flesta tycker nog att eftersom pengarna strömmar igenom bankernas datasystem så är det bekvämt och naturligt att kräva att bankerna också kontrollerar att överförda medel inte har åtkommits på olagligt sätt.

Varför var och är jag skeptisk till den inslagna vägen? Därför att det är viktigt att hålla isär roller. Det är svårt att vara ett serviceföretag och samtidigt agera myndighet. Banker anställer folk för att betjäna kunder. Bankinspektioner anställer folk för att kontrollera, söka avvikelser, ha kontakt med andra myndigheter som kan bistå med att avslöja kriminella etc. Det blir svårt att blanda dessa så olika roller med en och samma arbetsgivare, banken. Däremot ska naturligtvis banker underlätta och stödja bankinspektioner med deras uppgift.

När den nu aktuella härvan briserar i folkrörelseägda Swedbank förvånar det mig inte att skulden läggs på bankens verkställande direktör istället för på styrelsen. Det är ju så det brukar gå till i Sverige: exculpera styrelsen genom att avskeda VD. Men det torde finnas en fortsättning. Styrelsens ansvar i en bank är enligt banklagen vidare än i ett vanligt aktiebolag. Det var dessutom styrelsens beslut att etablera sig i Balticum vid en tidpunkt då riskerna att felbedöma dessa länder var betydande. Vid denna tid var de baltiska länderna fortfarande mentalt en del av det sovjetiska systemet. Att nu offra Bonnesen framstår därför som ett bondeoffer.

Intressant nog har ingen allvarlig kritik riktats mot Finansinspektionens roll i Swedbankshärvan trots att den varit med från början och förmodar jag haft full insyn. Det är så det blir när man ger dubbla roller till bankerna: affärsverksamhet och kontrollant. I det spelet blir alltid bankerna ansvarsbärande medan Finansinspektionen ville så väl men inte räckte till. Med detta upplägg kommer historien att upprepa sig.

Du kan naturligtvis med rätta ställa dig frågan varför banken misslyckats med sin kontrolluppgift genom åren, medan Uppdrag Granskning lyckats på kort tid. Min förmodan är att deras information är insiderinformation från Bill Browder, som på grund av Magnitskijaffären vigt sitt liv åt att avslöja hur olagligt åtkomna ryska skattemedel eller eljest kriminella medel slussats och tvättats via banker i väst. Bill Browder har skrivit en intressant bok om sin tid som investmentbanker i Ryssland under 1990-talet och har med den vunnit mycken sympati. För helhetens skull vill jag dock citera Vladimir Putin från presskonferensen i Helsingfors efter mötet mellan Putin och Trump: ”Jag vet att Bill Browder är en hjälte i Er värld men Ni bör komma ihåg att denne man tjänade miljarder dollar i Ryssland på 1990-talet och lämnade landet utan att betala en dollar i skatt.”

Rune Barnéus är författare och före detta bankman.