Jag bor på Gärdet. Närmsta större handelsplats är Fältöversten. Där finns det två apotek. I det ena, som ligger närmast den av mig använda ingången, arbetar huckleflickor. De är trevliga, vänliga och, så vitt jag förstår, kunniga.

Dem undviker jag. Jag går istället till det andra apoteket. Där har kvinnorna inte hucklen.

Jag skäms lite över mitt beteende. Jag diskriminerar ju huckleflickorna. Och hucklen – de var ju allmänt förekommande på enkla, svenska kvinnor i början på förra seklet! Ändå kan jag inte hjälpa att jag blir så illa till mods av dagens hucklebärare att jag undviker dem.

Min reaktion beror, tror jag, på att hucklena inte bara är ett praktiskt plagg utan också, och framförallt, används för att till omgivningen signalera bärarens moraliska anspråk: ”Här kommer jag som lyder min religions bud och det vill jag att ni skall veta, så att ni behandlar mig med tillbörlig respekt”. Och egentligen går väl anspråken än längre: ”I motsats till alla er andra, förtappade, vet jag hur man rätt skall leva sitt liv”.

Kanske stämmer denna beskrivning endast på vissa av hucklebärarna. Många bär kanske plagget bara för att försäkra landsmän och trosbröder (det är väl dem man främst bryr sig om) om sin tillhörighet till diasporan och avståndstagandet gentemot det svenska samhället. Det tycker jag inte heller om.

Jag reagerar inte på samma sätt inför sikhens turban och judens kalott. Hur kan det komma sig? Det har inget att göra med deras religion eller etnicitet. De är helt enkelt så få, att de inte utgör något hot mot den miljö jag växte upp i och gärna vill behålla. De förändrar inte heller mina associationer häftade till Mariannelund från Emil i Lönneberga till platsen för en extremt brutal gruppvåldtäkt.

Har jag som svensk (nåja, jag har både finska, samiska och vallonska förfäder) rätt att ställa krav på bevarandet av min svenska miljö? Jag anser det. Om vi vill leva i ett demokratiskt styrt land, i ett land präglat av respekt mellan könen, mellan vuxna och barn och med stort hänsynstagande också till naturen – då måste vi också kunna ställa krav på den sociala miljön.

Jag anser alltså att jag har rätt att slippa bli påtvingad främmande moraliska anspråk i min och andras offentliga miljö. Vad som sker i personernas hemmiljö och religiösa församlingar har jag ingen anledning att lägga mig i.

Huckle, turban och kalott. De och deras bärare måste väl lyda under samma regler? Ja. Det finns tre möjligheter.

Vi kan fortsätta på samma sätt som vi gör idag. Det kommer att innebära eviga strider: Kräva att småflickor inte skall få ha hucklen i skolan, men däremot tillåta deras äldre systrar att göra det.

Därmed har vi medgett att religionen skall ha rätt till sina egna uttryck. Då måste vi väl också acceptera skilda badtider för pojkar och flickor och flickornas befrielse från gymnastiken om de – föräldrarna – så kräver? Kanske måste vi också acceptera att flickorna överhuvudtaget inte skall få lära sig simma? Och i denna miljö: Hur skall vi kunna hindra att religiösa friskolor lär barnen att jorden är platt – om nu deras religion påstår det?

Det andra alternativet är mer radikalt, mer lätthanterligt och mer präglat av ansvarstagande inte bara för det egna utan också för gruppens – diasporans – handlande. Vi får införa apartheid.

Man får vända på Ekerö-gruppens planer. I stället för att skapa enklaver präglade av svensk etnicitet och kultur, får kommuner med en stor muslimsk minoritet – och därmed snart muslimsk majoritet – styra kommunen efter muslimsk kultur och egna traditioner. De får ha egna domstolar som dömer efter sharialagar och skolor med egna läroplaner, inbegripet platta jordar och fördömanden av judar och annat ogudaktigt. De får också ta ansvar för sin ekonomi. De får ta ut så mycket kommunalskatt som de själva anser behövs. De får däremot inga statsbidrag. Malmö kommer antagligen bli den första kommun som kommer att styras på detta sätt. Alla – utom judarna – kommer att bli glada. Också stockholmarna som får tillbaka de miljarder de annars skulle få betala i skatteutjämning. Judarna kan väl få statliga bidrag för att flytta till Israel, om de så vill. Dit är ju många av dem redan på väg.

Jag anser att detta är ett rättframt, ärligt och sympatiskt förslag. Var och en får ta ansvar för sina egna krav och sina egna handlingar.

Det finns ett tredje alternativ. Sverige – det land vi lever i – skall styras efter egna lagar. Var och en får bli salig på egen fason. Ingen har rätt att påtvinga någon annan sin religiösa eller politiska uppfattning – inte med kläder eller på annat sätt. Det gäller också den politiska uppfattningen.

Ta uniformsförbudet på allvar! I skolorna skall samma läroplaner tillämpas och samma lugna skolmiljö råda, oavsett befolkningens etniska sammansättning. Diskriminering av vilket slag det än må vara skall vara förbjuden – också den som utövas mot etniska svenskar.

Jag inser ju att detta är ett alltför radikalt, ja utopiskt förslag. På kort sikt gäller det första. På lång sikt kommer det obönhörligen att bli det andra. Våra politiker vill bli omvalda och de inrättar sig redan efter framtida majoritetsförhållanden.

Farväl Emil! Bort med dig otäcka negerkung!