För lite mer än hundra år sen, när konung Oscar regerade Sverige, var den svenske arbetaren en hårt exploaterad familjeförsörjare som skapade mervärde utan att få sin rättmätiga del av produktionsresultatet, eller för den delen sitt fulla människovärde. Arbetare omtalades gärna som råa, obildade sällar begivna på fylleri och handgemäng, medan den borgerliga kulturen ansågs mer förfinad och kompetent att ta samhällsansvar.

Det är den historien socialdemokrater gärna lutar sig emot, när de beskriver sin egen progressiva roll under 1900-talet. På bara ett par decennier lyckades man lyfta den svenska arbetarklassen, inte bara materiellt utan även kulturellt. Förutom ökat välstånd fick den kunskap, social trygghet, politiskt inflytande och respekt. Kort sagt ett bättre liv, och det enda socialdemokraterna krävde i gengäld var deras röster.

Från början såg det ut som ett bra byte som bägge parter tjänade på. Arbetarna fick det bättre och socialdemokratin blev mäktigare. Men mot slutet av 1900-talet (av skäl som jag inte tänker gå in på), bröt arbetarklassen sin del av avtalet. Man slutade rösta på Socialdemokraterna, och SD seglade upp som ett alternativ. Socialdemokratin tvingades söka stöd bland minoriteter för att kunna fortsätta styra Sverige, vilket var mycket kostsamt. Skatteunderlaget i dessa grupper var väsentligt lägre, för att inte säga negativt, och den invandring som krävdes för att fylla luckorna i valmanskåren skapade svåra integrationsproblem.

Efter att pakten med arbetarna brutits förverkades också den respekt man tidigare känt för arbetarklassen. Åter igen blev de en samling råa obildade sällar, begivna på fylleri och handgemäng. Precis som före den socialdemokratiska eran förväntades arbetarna producera mervärde, utan att kräva någon rättmätig del av produktionsresultatet. Märkligt nog fortsatte SD att växa.

Ett problem var att man i hundra år hade inpräntat en helt annan bild av arbetaren. Man hade hyllat hans kultur och prisat hans dygder, så till den grad att själva ordet arbetare blivit synonymt med hederlighet och solidaritet, något fint helt enkelt. Att därifrån degradera honom till hunsad underklass, som anständiga människor helst borde hålla sig ifrån, görs inte i en handvändning. Kanske skulle det ta ytterligare ett århundrade.

Men en grupp som uppfyllde de kriterierna med råge var nazisterna. De var visserligen fåtaliga, men det var närmast en fördel. Eftersom knappt någon hade träffat en nazist i verkligheten, kunde man förklara för folk att de såg ut som Jimmie Åkesson, Björn Söder och de andra SD-ledarna. Det faktum att en och annan SD-demonstration under 90-talet dragit till sig grupper av skin-heads, som heilade inför rullande presskameror, räckte som bevis. Många partiledare hoppade på det antinazistiska tåget och Stefan Löfven tvekade aldrig att sprida lösa rykten som ovedersägliga fakta. Som till exempel här hos Skavlan.

Sverigedemokraternas kärnväljare beskrevs i allmänhet som etniska svenskar på landsbygden med förmodat låg intelligens. De flesta saknade högre utbildning, vilket också gällde för de SS-soldater som fylkades runt Hitler under 30-talet, så kopplingen tycktes solklar. Bland annat myntas begreppet ”Neandertalhögern”, som en fingervisning om att de här människorna knappast kan räknas som civiliserade. Ett liknande ifrågasättande av den muslimska diasporans intelligens, utbildning eller civilisationsgrad, skulle förstås lett till rättsliga efterföljder, något som den här 91-årige mannen fick erfara.

Ibland framförs det besynnerliga argumentet att svenska arbetare är ”vita”, och att detta på något sätt skulle utgöra ett demokratiskt problem. Andemeningen verkar vara att när man ger outbildade vita män makt, kommer förr eller senare det här att hända.

Den här nazistjakten bland relativt hyggliga jobbare utanför Stockholmsregionen riskerar att flytta fokus från verkliga nazister, som sannerligen inte är att leka med. Magnus Ranstorp beskriver 22 minuter in i den här intervjun, hur flera nordiska nazistledare valt att bosätta sig i Sverige, kanske för att kunna jobba mer ostört från den i såna här sammanhang mycket kompetenta norska säkerhetstjänsten. Socialdemokraternas taktik att på bred front trakassera SD-sympatisörer, verkar däremot föga effektiv.

Ett trendbrott verkar dock vara på väg, i vart fall när det gäller SD. När Ebba Bush Thor för ett tag sen antydde att hon i fortsättningen kommer att tala med ALLA partiledare i riksdagen, belönades hon med fördubblat väljarstöd enligt opinionsundersökningarna.

SvT sände nyligen en personligt färgad dokumentär om SDs chefsideolog Mattias Karlsson med fokus på hans rötter i småländsk arbetarklass, och med en pappa som symptomatiskt nog är socialdemokrat. Filmen hade knappast kunnat sändas för något år sen, utan att utlösa ett ramaskri i media. Nu var det tvärtom många som var positiva, även bland icke-Sverigedemokrater.

Slutligen vill jag dela det här klippet, där Björn Söder (som av den samlade vänstern utsetts till etniska minoriteters fiende nummer ett) får helhjärtat stöd från samepolitikern Niklas Sarri.