Sedan 1200-talet har Sverige haft ett dussintal distinkta epoker enligt mer eller mindre vedertagen historieskrivning (även om alla historiker förstås inte erkänner precis samma indelningar). Epokerna heter Folkungatiden, Stormannatiden, Kalmarunionen, Vasatiden, Stormaktstiden och så vidare.

För ungefär trettiofem år sedan skrev jag en historiebok om Sverige. På Spaning efter Moder Sveas Själ heter den. Jag ville placera vår egen tid i den långa raden historiska tidevarv för att kunna gissa lite om vad som skulle hända i framtiden. Eftersom trettiofem år har gått så har framtiden i viss mån redan kommit. En del av facit föreligger således.

Ett av mina många problem när jag skrev boken var att ge vår egen epok ett namn. Vad jag kunde upptäcka hade inga historiker gjort det. Det kunde heta sådant som ”Marschen mot välfärdssamhället” eller ”Demokratins tidevarv”, men det tyckte jag var mesiga och inställsamma beteckningar. Epoker ska benämnas efter de dominerande makthavarna menade jag. Så brukar det vara i svensk historiografi. Hur ska man veta vilka som är de dominerande makthavarna? De som tar huvuddelen av pengarna, såklart. Därmed hade vår epok fått ett namn, nämligen Politikerväldet, eftersom politikerna tar uppemot hälften av bruttonationalprodukten.

Därmed hade jag gjort mig impopulär – i den mån någon överhuvudtaget brydde sig – ty politikerna tycker lika mycket om att höra att de är makthavare som kapitalisterna gillade att höra av Karl Marx att de var en härskande klass.

Vår epok började 1932, sa jag lite tvärsäkert, dels för att få en hållpunkt att räkna från, dels för att det var då socialdemokraterna, som varit vår epoks avgörande kraft, kom till makten. När jag skrev boken för trettiofem år sedan kunde jag, genom att jämföra med tidigare historiska svängningar, entusiastiskt räkna ut att politikerväldet skulle ta slut år 1992. Det var naturligtvis ett stycke häxeri men huvudpoängen framstår idag så mycket klarare än den gjorde då, nämligen att politikerväldet lever på lånad tid. Numera instämmer var och varannan i att vår epok går mot sitt slut och medan människorna famlar efter svar på frågorna om vart vi skall och vad vi vill. (Jag framhöll mycket riktigt att den efterföljande epoken skulle bli en ”sökperiod” liksom renässansen och upplysningstiden.)

Varje epok sedan 1200-talet, förklarade jag, har haft sin speciella karaktär eller affärsidé och det var detta som skiljde just den epoken från den föregående och den efterföljande. Politikerväldets grundläggande affärsidé är att det blir bäst när politiker och centralt placerade experter får fatta beslut om hur människorna ska ha det.

Vem som helst kan fatta att den filosofin faktiskt, inledningsvis, kan åstadkomma en del förbättringar för folket, till exempel genom regler för hur folkhemmets toalettutrymmen ska konstrueras och att barn ska ha gratis tandvård. Men vem som helst kan också fatta att den filosofin blir förkvävande och skadlig för folket om härskarna inte begriper när de ska lägga band på sig själva. Där är problemet. Har du någonsin i historien sett en makthavare som begripit att han ska lägga band på sig själv?

Därför hade politikerväldet först en bra period när det gjorde goda saker för folket och sedan en dålig period, vid vars slut vi nu lever, där den gör saker som det själv tycker känns rätt, men är skadliga för folket. (Överkurs: Jämför med det karolinska enväldet, en annan svensk historisk epok. Under Karl XI gjordes stora framsteg, räfster mot korrupta jordägare till exempel, som under hans son Karl XII föröddes till stor skada och lidande för Sveriges folk.)

Egentligen räcker det med att komma ihåg två årtal för att begripa vår historiska epok, alltså Politikerväldet. Det första årtalet är 1947 och det andra 1974. (Kan en vänligt inställd världsande ha valt dessa två år – 47 och 74 – för att göra det lättare för framtidens skolbarn att förstå Sveriges historia ungefär som den pedagogiska ramsan som minner om Hallands floder ”Vi ska äta, ni ska laga”?)

1947 infördes källskatten och personnumret. Utan dessa hade politikerväldet inte kunnat utvecklas. Utan källskatten, som innebär att arbetsgivarna agerar skatteindrivare, hade politikerna inte kunnat höja skatteuttaget – utsugningsgraden, kunde en skolad marxist kunnat inflika – till dagens nivåer eftersom löntagarna aldrig hade gått med på att öppna plånboken och betala in hälften eller däromkring av lönen till staten. Utan personnumret hade den minutiösa kontrollen av medborgarna och administrationen av rättvisan inte kunnat etableras. (Att många invandrare har oklara eller mångdubbla personnummer är, tror jag, ett mycket större hot mot politikerväldet än vad det själv begriper. Dess återstående legitimitet handlar om ordning och rättvisa och slarvet med identiteter och pass gör ett skämt av allt sådant.)

År 1974, med den nya regeringsformen, var politikerväldets kröningsfest. I den nya grundlagen kom politikerna ut som goda härskare ungefär som när Napoleon lät kröna sig till kejsare. 1974 var också det ödesmättade år då marginalskatterna var som högst. Du kanske tror att frågan om marginalskatter är en reaktionär skitsak. Det trodde jag också förr i tiden. Men när marginalskatten för låginkomsttagare ligger kring 50 procent (och 80 procent för höginkomsttagare), vilket den gjorde 1974, då är det bara källskatten som kan rädda makthavarna eftersom den döljer för de minst misstänksamma skattebetalarna, deras egna väljare, hur det ser ut i verkligheten. Politikerväldets utmaning och skräck numera är att fjällen faller från nettoskattebetalarnas ögon.