Rasmus Dahlstedt, skådespelare, manusförfattare, regissör och fri skribent, recenserar en aktuell föreställning på Dramaten: Guds olydiga revben. Pjäsen iscensätter en kombination av talad teater och cirkusföreställning. Ambitionen är att läsa Bibeln i ett feministiskt perspektiv och att gestalta ett långt och komplicerat förhållande mellan kristendom, kön och makt. Rasmus Dahlstedt är inte imponerad.

Jag erinrar mig barndomens glädje när cirkusen kom till stan. Doft av hö, sockervadd och elefanturin. Som jag minns det var det nästan alltid vår. En liknande förväntan när nycirkusen nu intar Dramatens stora scen. Före föreställningens början inskärper en röst med lite större allvar än vanligt att mobiltelefonerna måste stängas av. Störningsmoment i publiken kan innebära livsfara. Sinnena skärps inför förhoppningen om ett spännande möte mellan konstformerna.

Journalisten Gunilla Thorgren läser 2017 bibeln med feministiska glasögon. Hon blir mörkrädd av att ta del av allt kvinnohat som ryms mellan pärmarna och skriver ”Guds olydiga revben” som nu framförs i dramatisering av Martina Montelius och Lærke Reddersen.

Gunilla i Cecilia Lindqvists gestalt äntrar scenen, med ett charmigt tilltal till publiken. En odysse genom Bibeln tar sin början. Vi möter de förbisedda, hunsade och demoniserade kvinnorna. Maria Magdalena och Jesus sex övriga negligerade apostlar, den mångförslagna Hildegard av Bingen, religionsvetaren Karen L. King, den kyrkliga reformisten Katharina Zell samt den franska filosofen Christine de Pizan.

Därutöver får vi uppleva ett flertal utmärkta cirkusnummer. Utan tvekan är både Marilén Ribot och Fouzia Rakez starka kvinnor. Den förras trapetsnummer hade på en annan arbetsplats riskerat att slå i glastaket men här går det bra. Den senares munjonglering med pingisbollar är kvällens höjdpunkt. Skådespelaren Michael Jonsson väcker munterhet när han iklädd kardinaldräkt minicyklar och imponerar i balansakten över flaskhalsar. Cirkus Cirkör-grundaren och tillika regissören Tilde Björfors tar väl tillvara akrobaternas och dansarnas förmåga att skänka skönhet åt uppsättningen, och hennes känsla för visuell humor är utmärkt. Musiken ackompanjerar skeendena i luften väl, oavsett om det handlar om pop, hårdrock eller vespersång.

Thorgrens seminarium fortsätter på temat organisationsforskning. Hon lägger ut texten om hur män skapar hierarkiska organisationer, kvinnor platta. Kvinnorna utvecklar demokratiska nätverk, männen slutna. Kvinnornas resultat blir bättre, mer genomtänkt och behovsanpassat.

Scenens Gunilla redogör vidare för hur ”mannen känner skam, och lägger den på kvinnan. Kvinnan känner skam, men lägger den på sig själv.” Maria Magdalena slår fast att männen är rädda för den kvinnliga makten. ”Hederskulturen finns inte inom kristendomen”, framhåller Hamidi Khemiris mörkklädda mansfigur med illa dold sarkasm. Vilket får mig att vilja fråga hur många kvinnor som 2019 i hederns namn faller från de kristna balkongerna.

”Allt detta hat”, utbrister plötsligt Lindqvists Gunilla. ”Likadant på Twitter två tusen år senare.” Menar hon att Twitter primärt är ett forum för kvinnohat? Jag kommer spontant att tänka på Zarah Larsson, Mia Skäringer och Lady Dahmer och tycker mig se en likhet mellan
hur män pratade om kvinnor då och hur kvinnor pratar om män nu. En bit in i showen tycks de feministiska glasögonen ha blivit immiga.

Elin Klinga gjuter liv i Den Heliga Birgitta och Cecilia Lindqvist gör vad hon kan i den otacksamma rollen som Thorgrens alter ego. Skådespeleriet kännetecknas i övrigt inte av någon subtilitet men rollerna är i sanningens namn också grovt tillyxade. Påven, Luther och inkvisitionens herrar är alla likadana. Adam är till lika delar tyrann och tönt. Att Eva från födseln är olidligt behagsjuk har att göra med att hon fötts ur Adams revben och saknar självförtroende. Jesus sticker ut en aning som mild, manlig feminist som dessutom klarar repövningarna.

Med tanke på alla bortglömda kvinnoöden som refereras, varför inte nästa gång ta fasta på något av dessa. Låt Hildegard av Bingen träda fram, med frejdighet och agens snarare än som del av ett förtryckt kvinnokollektiv. Vad beträffar Thorgren kan man fråga sig hur förtryckt man är om man får sätta upp en pjäs på Dramaten. Karaktären Gunilla apostroferar sig själv i det att hon jämför sig med Vadstenahelgonet. Huvudpersonens konstaterande att Birgitta ”bröt mot samhällsnormen, precis som jag” måste väl uppfattas som förhävelse även av den mest sekulära suffragett.

I begynnelsen var ordet. I slutet av föreställningen, när genreblandningen är genomförd, inser man att ordet väger lätt i konkurrens med de övriga uttrycksmedlen. Texten har historiskt haft högst status på teatern. Kanske är det denna vördnad som gör att Björfors avhåller sig från de mer drastiska regigreppen. Det faktum att så gott som samtliga cirkusnummer är lite för långa indikerar att Björfors anar att manuset inte håller. Det är som om hon skulle vilja stanna i höjden men av teatertyngdlagen dras mot tiljan. Lika ekvilibristiska som luftartisterna är i sitt rätta element, lika platt tenderar deras repliker att falla. För min del hade man för att undvika dessa illusionsbrott samt för att dra formexperimentet till sin spets kunnat tänka sig showen som balettnycirkus. Strängt taget täcker cirkusartisterna och den förinspelade musiken de audiovisuella behoven. Texten saknar dramatik, vilket är besvärande på en dramatisk teater. En så genomgripande förändring av den teaterhierarkiska strukturen låter möjligen vänta på sig. Att Dramaten för en kväll förvandlas till Dansens Hus må vara hänt. Byggnaden kan dock aldrig tillåtas att bli ett föreläsningsinstitut.

Efter tre timmar är historielektionen över. Revbenet hänger då som ett damoklessvärd över en ensemble som står i begrepp att bygga den kvinnostad de Pizan skisserat redan år 1405. För denna stad som ska befolkas av kvinnor ur historien och mytologin planeras ”tjocka, höga ointagbara murar.” Blir den muren rentav tjockare och högre än muren mot Mexiko? Socialkonstruktivisterna kanske ändå inte har så fel. Benägenheten att bygga murar är måhända könsneutral. Men hur känner kvinnorna inför att använda cement och armeringsjärn, dessa den patriarkala vetenskapens frukter?

Nästa gång kan man med fördel nagelfara en annan religion, dess urkunder och patriarkat. När Gunilla Thorgren och hennes upphovskvinnokollegor skriver den samtidshistorien ska jag uttrycka min respekt. När det skyddsnätet spänns upp på nationalscenen kommer jag att vara den förste att applådera modet.

Ord utan tanke himlen aldrig når. Men trapetskonstnären kommer en bit.

Guds olydiga revben av Gunilla Thorgren spelas på Dramaten till och med 14 april.