För en tid sedan granskade jag de svenska mediernas rapportering om de svenska IS-terrorister som nu sitter fängslade i Irak och norra Syrien. Jag kunde då konstatera att det har varit svårt för svenska journalister att ställa svåra frågor till terroristerna.

En som utmärkt sig i rapporteringen är Expressens —. Hans intervjuer med svenska IS-kvinnor har saknat udd, och hans beskrivningar av dem har varit beskrivningar av offer snarare än gärningspersoner. Därför var det med stort intresse jag slog mig ner för att titta på SVT:s Korrespondenterna. Skulle programmet följa samma trend som IS-rapporteringen hittills gjort?

Svaret är: Både ja och nej.

Å ena sidan finns en undfallenhet i Sanna Klinghoffers kontakt med terroristerna. I sitt möte med den terrorist som man valt att kalla ”Ibrahim”, och som tillåts täcka ansiktet för att inte bli igenkänd, väljer hon att anamma hans, och islamisters, syn på kvinnor. När ”Ibrahim” inte vill skaka hand så ler hon nämligen stort och lägger handen på hjärtat istället.

Det kan naturligtvis vara på sin plats att anpassa sig efter de seder och bruk som gäller i det land där man befinner sig. Men det här är inte riktigt en sådan situation. Mannen är svensk, vill tillbaka till Sverige, och säger sig dessutom ta avstånd från IS och terrorsektens syn på omvärlden. Att han då framhärdar i könssegregationens tecken och vägrar ta i hand är fullkomligt respektlöst. Att SVT:s utsända då visar honom en respekt han inte förtjänar genom att lägga handen över hjärtat är direkt stötande. Det hade gått alldeles utmärkt att hälsa utan att vare sig ta i hand eller hälsa på islamistiskt vis.

I reportaget från det flyktingläger där kvinnorna sitter fängslade finns också en tendens att ”tycka synd om”. Svepande bilder över ett torftigt tältläger, och programledarens allvarsamma röst när hon framhäver IS-kvinnornas särskilt utsatta situation. Mitt i lägret finns ett ”inhägnat område, omgivet av ståltråd och beväpnade vakter. Här inne hålls IS-kvinnorna och deras barn – som fångar. Instängda.” säger hon lågt och med särskild betoning på de sista två orden.

Samtidigt ställer hon de frågor som måste ställas. Både till den maskerade ”Ibrahim” och till den likaledes maskerade kvinnan, som sägs vara hans hustru. Hon ifrågasätter ”Ibrahims” påstående att han aldrig sett några huvuden uppsatta på spett i Raqqa – något som alla vittnen berättat om.

– Då har du aldrig varit i Raqqa, framhärdar hon och får honom att sväva på målet.

När hans fru förklarar att hon aldrig sett något otillbörligt pågå i IS kalifat säger reportern flera gånger att hon inte tror på det. Hon säger också flera gånger att ”nu måste vi prata på riktigt” och visar IS-kvinnans inlägg på sociala medier, där hon hyllar kalifatet. Kvinnan själv har ”inget minne” av att hon skrivit något sådant. Och hon vidhåller, trots upprepade frågor från reportern, att hon ingenting har sett. Däremot har hon hört att vissa inte har behandlat sina slavar så bra som de borde.

– Inom islam, när det gäller slavar så har de mycket rättigheter gentemot sina ägare, säger hon.

Och när reportern frågar om det är okej att ha slavar så blir det riktigt besvärligt.

– Jag vet inte vad jag ska svara på det, säger hon efter en lång paus.

På det hela taget var Korrespondenterna inte lika färgat av daltmentalitet som många av de reportage vi hittills sett om IS-terroristerna. Tendenserna fanns där, men tog inte över. Däremot ställer jag mig frågan huruvida de här intervjuerna alls är av intresse för svenska folket. Vad fick vi egentligen veta, som vi inte redan visste? Ingenting.

Det enda som möjligen blev tydligare är att de svenska IS-terroristerna är fega kräk som inte vågar visa ansiktet, som vägrar erkänna att de gjort något fel, som inte ångrar sig ett dyft och som uppenbarligen se Sverige som en idyllisk och naiv bullerby dit de ska åka för att vila upp sig efter folkmordet. Och att regeringen gjort ett historiskt misstag, som de kommer att kritiseras för i generationer framöver, när de underlät att stifta lagar för att hålla dessa vedervärdiga mördare inom lås och bom.