Jag har fördomar till förmån för ett antal olika företeelser. En är judar och den andra är vetenskapen. När vetenskapen kör fram sin härsmakt av laboratorier, vetenskapliga formler, datamodeller, noggranna experiment, allt under ledning av sällsynt välutbildade och enastående begåvade tänkare (varav en oproportionerligt stor andel är just judar) som styrs av en strikt vetenskaplig moral och professionella arbetsvanor och hävdar att härsmakten har uppdagat en sanning så känner jag mig rätt liten hur medfött skeptisk jag än är mot allt. Denna konflikt mellan å ena sidan min fasta tro på vetenskapen och min allmänna misstro mot allt tar sig särskilda proportioner i klimatfrågan. En nästan enig kår av vetenskapare verkar, om man ska tro media i alla fall, samfällt skandera vers efter vers i ett drama som inte står Richard Wagners Götterdämmerung efter.

Jag frågar mig om vetenskapen för en gångs skull har tagit fel eller om det är jag som är paranoid som inte tror på Ragnarök. Häromdagen hade jag lite serendipitet, vilket betyder ett stycke flax av innebörd att hitta något som man inte visste att man letade efter, i det här fallet svaret på en fråga som jag inte klart hade formulerat för mig. När jag såg svaret insåg jag att frågan var om klimatvetenskapen konstigheter är en internationell engångsföreteelse eller om vetenskapen brukar göra så här.

Jag hittade svaret hos dr. Roy Spencer. Doktorn är världsberömd i klimatbranschen bland annat för att han tillsammans med kollegan John Christie ansvarar för den amerikanska statens klimatmätningar från ett antal satelliter.

Det verkar som om doktorn är lika tagen som jag av frågan, ehuru förstås på högre kunskapsnivå, ty han citerar med glädje och rekommendation ett föredrag (nedskrivet, ej filmat, placerat en bra bit ned i den första och enda spalten) från 2003, men fortfarande lika aktuellt försäkrar Spencer, av Dr. Michael Chrichton, författare och filmproducent som ansvarat exempelvis för Jurassic Park och The Great Train Robbery.

Chrichton säger att han haft en tendens att romantisera om vetenskapen, men att han under livet fått anledning att ifrågasätta sina blåa ögon. ”Snarare än att fungera som renande kraft har vetenskapen vid några tillfällen blivit förförd av de uråldriga lockropen från politiken och den allmänna uppmärksamheten. En del av de demoner som på senare år har hemsökt vår värld har uppfunnits av vetenskapsmän. Världen har inte blivit bättre av att tillåta att dessa demoner släppts fria.”

Så går han igenom ett antal populära missförstånd som byggts på påstådda vetenskapliga rön där åtminstone några erkända vetenskapsmän låtit sig ryckas med av och vidareutveckla vad som från början bara var hugskott.

Jag hoppar över 1960-talets ivriga men fruktlösa forskningar efter utomjordingar. Verksamheten var förstås inte helt bortkastad för det blev en del spännande Hollywoodfilmer. Det stora språnget för katastrofvetenskapen kom, säger Chrichton, på det kalla krigets 1970-tal då vetenskapen började oroa sig för att smällen efter atombomber skulle kunna riva upp så mycket materia att världens temperatur och en ny istid eventuellt skulle inledas (ungefär som att dinosaurierna dog för att en asteroid slagit ned varvid jorden förmörkades av allt damm och växtligheten tillfälligt tog slut).

En poppig vetenskapsman som hette Carl Sagan och som många säkert minns, en sorts Johan Rockström på sin tid, förklarade att det skulle bli ”nukleär vinter” och jordens temperatur sjunka med 35 grader C. En annan popakademiker, Paul Ehrlich, som gjort sig ett namn på att förutsäga jordens undergång genom överbefolkning – ”Bara ståplats” – kunde inte hålla sig borta från den nukleära vintern utan förklarade oupphörligen på TV att ingenting skulle kunna växa på 75 år efter atomsmällen. (I verkligheten hade det skördats meloner i Nagasaki och Hiroshima året efter atombomberna.) En stort upplagd mediekampanj följde. ”Det här är inte sättet att göra vetenskap”, kommenterar Chrichton, ”det är så här man säljer produkter”.

När Paul Ehrlich ifrågasattes blev han kränkt och förklarade att hans uppfattning var ”konsensus bland ett mycket stort antal vetenskapsmän”. Chrichton har en del att säga om vad han kallar konsensusvetenskap:

Jag betraktar konsensusvetenskap som en ytterlig farlig utveckling som genast måste stoppas. Påståendet att det råder konsensus betyder att skojare är i farten. Det är ett sätt att undvika diskussion genom att påstå att allt redan är klart. Konsensus åkallas bara när vetenskapen inte är säker nog. Ingen säger att vetenskapen har nått konsensus om att E = mc2. Ingen skulle ens få för sig att säga något sådant. När du hör att ett konsensus av vetenskapsmän är enigt om något så håll i plånboken för du är på väg att rånas.

Vetenskap har inget med konsensus att göra. Konsensus är ett politiskt begrepp. Vetenskapen kräver bara att det finns enda forskare som har rätt där det rätta kan fastställas genom upprepade observationer. Historiens största vetenskapsmän är stora just för att de avvikit från konsensus.

Föreställning om skadan av passiv rökning är enligt Crichton ett annat påhitt av konsensusvetenskapen (även om han ogillar att bli utsatt för det). År 1993 rapporterade USAs miljömyndighet EPA att ”passiv rökning ansvarade för ungefär 3 000 dödsfall i lunchcancer hos vuxna icke-rökare”. Ett år senare redovisade EPA elva studier som ingen var för sig var särskilt övertygande och som inte nådde upp till den minimirisk som krävdes för ett statligt förbud. Då sänktes minimirisknivån och passiv rökning förklarades orsaka cancer enligt de nya statliga bedömningarna. Detta var öppet falsk vetenskap, hävdar Chrichton, men det la grunden för rökförbud på restaranger, kontor och flygplatser. Efter detta kunde vad som helst påstås. Amerikanska Cancerföreningen hävdade att 53 000 personer dog årligen av passiv rökning. Det finns inga belägg för detta, säger Chrichton.

År 1998 dömde en federal domare att EPA hade ”dragit slutsatser innan forskningen inletts” men EPA-chefen avfärdade kritiken med att konsensus rådde eftersom de flesta amerikaner blivit övertygade av vetenskapen. Liksom när det gäller den nukleära vintern användes dålig vetenskap för att underbygga vad som betraktades som god politik.

Sedan slutet av 1900-talet har kopplingen mellan hårda vetenskapliga fakta och politik blivit alltmer elastisk, fortsätter Chrichton. Det beror delvis på bristande uppmärksamhet från vetenskaparna själv, delvis på bristande vetenskaplig utbildning hos allmänheten, delvis på uppkomsten av olika aktivistorganisationer som blivit allt skickligare att få uppmärksamhet och påverka politiken. Det beror också på medias avtagande förmåga att göra oberoende bedömningar av fakta.

I denna elastiska ”vad som helst kan duga”-värld, där vetenskapen – eller icke-vetenskapen – är handgången tjänare åt politiken, kommer vi till slut till den globala uppvärmningen. Jag (det är Chrichton som talar, inte PE) vill bara påminna om det mönster enligt vilket sådant här utvecklas. Osäkerheten i bevisningen spacklas över eftersom man har så bråttom att komma fram till ett politiskt program och för att få bidrag och anslag för att komma fram till slutsatser som tillfredsställer uppdragsgivaren. Sedan kommer utfrysningen av de vetenskapsmän som inte spelar med och därför kallas ”skeptiker”, misstänkta individer med skumma motiv, industrins lakejer, reaktionärer eller bara miljöfientliga dårfinkar. Debatten tystnar även om många framstående vetenskapsmän bekymrar sig över hur det går till.

Det är omöjligt, enligt Chrichton, att inte lägga märke till hur väl historien om global uppvärmning passar den tidigare berättelsen om den nukleära vintern. Precis som de första studierna av den nukleära vintern konstaterade att osäkerheterna var så stora att några sannolikhetsbedömningar troligen aldrig skulle kunna göras så skedde samma sak med de första uttalandena om global uppvärmning. Det förutsågs bestämda gränser för vad man skulle kunna säga med någon form av säkerhet. I utkastet till IPCC-rapporten 1995 stod det till exempel att ”inga studier har hittills kunnat hitta skäl för att helt eller delvis tillskriva människans åtgärder de klimatförändringar som faktiskt observerats”. I den färdiga rapporten hade detta ändrats till ”bevisningen antyder sammantaget ett påtagligt mänskligt inflytande på klimatet”.

När vi ser utvecklingen av spelet mellan vetenskap och politik från frågan om utomjordingar till den nukleära vintern och den passiva rökningen ända fram till den globala uppvärmningen kan vi dra en säker slutsats, menar Chrichton, nämligen att vi kan förvänta oss fler och fler allvarliga problem där vetenskapen åberopas och där det finns starkt engagerade människor på alla sidor. Och för tillfället har vi ingen bra metod att få tillförlitliga svar från vetenskapen.