Jag har alltid varit en vän av det svenska folkhemmet. Jag växte ju upp i det och i en lycklig och harmonisk familj dessutom. Min mamma var hemmafru ända tills jag började skolan och stortrivdes med det. Och nej, hon var inte förtryckt och diskriminerad. Hon var tvärtom fri och glad.

Vad var det då som var så bra med folkhemmet? Det är ganska lätt att sammanfatta. Folkhemsbygget skapade helt enkelt ordning och reda i samhället. Det fanns ambitioner att minska fattigdomen, och öka levnadsstandarden och jämlikheten för den lilla människan.
Samtidigt fanns det nackdelar också, och inte enbart utrensningen av de individer och grupper som inte ansågs passa in i det socialdemokratiska samhället. Det fanns även andra inslag i folkhemsbygget, som gjordes i så små steg, och med en så kraftfull propaganda från statsapparaten, att de framstod som en del av de goda reformerna. Moderna lägenheter med rinnande varmt och kallt vatten och wc. Lagom stora gårdar där barnen kunde leka efter skolan. En Konsumbutik i varje kvarter. Kan man tycka annat än att det var gott och bra?

Ja, det kan man. För samtidigt kapades banden till det Sverige som generationer vuxit upp i och älskade. Inga röda stugor här inte – och absolut ingenting som kunde påminna om dem. Glöm syrenbersån som lockade till så många fina kaffestunder under ljumma sommarkvällar. Glöm fruktträden och bärbuskarna och doften av mogna äpplen en höstmorgon. På funkishusens gårdar planterades taggbuskar och buskar med giftiga bär och möjligen en och annan lönn. Frukten skulle inhandlas på Konsum och det där med att koka sitt eget äppelmos var gammalmodigt – det fanns ju färdigt. På Konsum. Av märket Winner.

Redan som barn undrade jag varför vi inte fick ha syren och hägg på gården, som morfar hade i sin trädgård. Varför det inte fanns några äppelträd och varför de enda bärbuskarna som växte där hade giftiga brandgula bär som man inte fick äta, eller vita otäckingar som ploppade när man stampade på dem.

Mamma kunde aldrig svara på det. Kanske ville hon inte ens tänka på det. Men jag vet att hon undrade samma sak för ibland på kvällarna, när hon och pappa trodde att jag sov, hörde jag dem prata just om det där. Saknaden efter syrenbersån. Efter äppelträden. Efter bären som det blev så god gelé av.

– Den där köpegelén ä ju inge å ha, fnyste mamma föraktfullt.

Men vi hade tur. Min morfar levde länge och bodde kvar på sitt lilla lantbruk ända till slutet av 70-talet. Några djur hade han inte kvar, men vinbärsbuskarna och krusbärsbuskarna dignade av bär på sommaren och äppelträden, gråpäronträdet och krikonträden bar fortfarande ymnigt med frukt om hösten. Det var vårt smultronställe och vårt andrum när taggbuskarna och giftbären blev för mycket. När vi behövde återknyta kontakten med vår själ.

– Säfstahôlm, sa mamma belåtet när hon gick ut i trädgården en disig höstmorgon, tog ett moget äpple från trädet och bet en tugga. Såne goe äpplen har di minsann inte på Konsum.

Den enda tänkbara anledningen till varför folkhemmet byggdes med taggbuskar, istället för med de av medborgarna så älskade syrenbuskarna, är att syrenbersån var en symbol för ett land och en kultur socialdemokraterna inte längre ville kännas vid. Den ljuva doften av syren en vårkväll skulle kunna få människor att längta efter något annat, något mer än det som socialdemokraterna erbjöd, och det fick inte ske. Taggbuskarna fick därför bli den stolta symbolen för det nya moderna Sverige. Ett Sverige utan kulturarv och utan historia.

Idag tror många att hela svenska folket kände tacksamhet över folkhemsbygget. Riktigt så enkelt var det inte. Det knorrades och knotades en hel del bland medborgarna eftersom de inte alls kände samma behov av taggigt nytänkande som politikerna. Det är ingen slump att nostalgiska visor som Göingeflickornas Kära mor slog igenom på bred front, trots att det statliga Sveriges Radio inte ens spelade den eftersom det ansågs skadligt för medborgarna att tänka på det gamla Sverige med saknad och längtan.

Trots detta tolererades folkhemsbygget även av kritikerna. Och det berodde, som sagt, främst på att det var ordning och reda i folkhemmet. Man visste vad man fick för sina skattepengar. Att polisen skulle komma om ett brott begicks. Att SOS skulle skicka en ambulans om man var allvarligt sjuk. Att myndigheterna hade koll på de allra flesta som befann sig i landet. Det fanns ett samhällskontrakt som respekterades av en majoritet, både bland politiker och väljare.

Idag faller samhället sönder allt mer och samhällskontraktet bryts godtyckligt gång på gång. Socialdemokraterna bygger inte längre något folkhem – de raserar det de en gång byggde samtidigt som de avskaffar all ordning och reda. Är det undra på att det speglar sig i de senaste årens valresultat?