Man hatar sina fiender och vill gärna med all den makt man kan mobilisera sätta dit dem för påhittade eller verkliga förseelser. President Donald Trump, som kanske förtjänar allt ont blod som han väcker, har i mer än två år undersökts av en amerikansk statlig utredning under ledning av förre FBI-chefen Robert Swan Mueller III.

Mueller har som bekant nyligen överlämnat sin utredning till justitieminister William Barr som sammanfattat utredningen och sina slutsatser i en fyrasidig promemoria.

När Donald Trump kandiderade till president och vann valet hade jag inga starka uppfattningar annat än att jag gillade att han och Putin verkade muttra något ömsesidigt gillande. Om två globala dödsfiender tar i hand så måste det vara bra för världen, tänkte jag. Om Putin i så fall vill skriva något anonymt på Internet till stöd för Trump så tyckte jag det var rörande men rätt meningslöst eftersom det är så många som skriver saker på Internet. Tanken att Trump skulle be Putin om hjälp att vinna valet, hade jag, om någon hade framfört den, skrattat åt. Det skulle väl både Trump och Putin begripa att en sådan pakt bara skulle skada Trump när pakten upptäcktes vilket självklart skulle inträffa om det fanns någon pakt att avslöja.

Nu har den särskilde rådgivaren Robert Mueller, enligt Barrs promemoria ägnat två år till att ”sysselsätta 19 advokater som fick hjälp av ungefär 40 FBI-agenter, brottsplatsundersökare och annan särskilt kompetent personal. Den särskilde rådgivaren utfärdade 2 800 stämningsansökningar och nästan 500 husrannsakningsbeslut, erhöll 230 avlyssningstillstånd, utfärdade nästan 50 telefonkontroller, gjorde 13 förfrågningar till främmande stater angående bevis och förhörde ungefär 500 vittnen”.

Under tiden satt presidentens fiender och slickade sig om munnen i avvaktan på att Mueller skulle sätta dit Trump så att presidenten kunde ställas inför riksrätt. Trump twittrade desperat att det hela var en häxjakt och att han var oskyldig.

Justitieminister Barr konstaterar att Muellers rapport handlar om två frågor, dels om ryssarna hade försökt påverka det amerikanska presidentvalet 2016 och om några amerikanska medborgare, särskilt Trump-anknutna personer, i så fall medverkat, och om ryssarna hade försökt hacka sig in i amerikanska databaser för att påverka valet och om personer i Trumps presidentkampanj engagerat sig i några sådana ansträngningar, dels om Trump försökt förhindra ”rättvisans gång” (ägnat sig åt ”obstruction of justice”).

Miljontals träd gick antagligen åt som råvara till de spaltmil som behövts för att tidningar över hela världen skulle spekulera i detta och gotta sig åt hur kul det vore om de kunde sätta dit presidenten. Kubikkilometer med olja och naturgas har nog behövts till all elektricitet som tevemediet förbrukat i samma syfte. Själv har jag bara suckat och skakat på huvudet. Det var väl självklart vad utredningen, om den genomfördes hederligt, skulle komma fram till?

Naturligtvis hade ryssarna försökt påverka valet på något vis, till exempel för att, som Barr formulerar det, ”sprida falsk information på sociala media i syfte att så split” i den amerikanska nationen. Halva världen gjorde väl det på samma vis eftersom halva världen har synpunkter på allt viktigt som sker och dessutom gärna framför sina synpunkter på Facebook. Varför skulle just ryssarna ha undanhållit sig från detta? Men detta betyder inte att ryssarnas falska information skulle ha något större inflytande än den falska informationen som en sådan som Dagens Nyheters korrespondent i USA, Björn af Kleen, presenterade. Och mycket riktigt kom Mueller fram till att ryssarna varit framme och sagt saker som kanske var avsett att påverka valet på något vis. Hur det skulle ha gått till vet man inte. Kanske några tweets som vanligt.

Nej, Trump-kampanjen var såklart inte inblandad av skäl som jag just beskrivit. Ja, ryssarna var inne och rotade i kandidat Clintons och det demokratiska partiets datorer och snodde emails som de publicerade på Wikileaks. Det visste vi redan tidigare. Och nej, Trump och hans medarbetare tycks inte ha varit inblandade.

Det där med att Trump skulle ha försökt att ”förhindra rättvisans gång” hade jag svårt att förstå och det verkar rådgivaren Mueller också ha haft. Han kom fram till att det var en ”svår juridisk fråga” och överlämnade till justitieministern att eventuellt fundera vidare i ärendet.

Jaha, då kan vi kanske lägga det där ärendet till handlingarna, tänkte jag. Men där har jag kanske fel, för journalisten Björn af Kleen liksom många av hans amerikanska kollegor vill gärna suga lite längre på den här karamellen och hävdar att ”Kriget om Trumps ansvar har bara börjat”. Man kanske kunde få Greta att gripa in för att spara skogen och oljan.