Vi som växt upp i ett tryggt och välfungerande land, vilket Sverige en gång var, har den grundläggande föreställningen att problem kan lösas. Det är ett slags mental utgångspunkt inte minst när vi diskuterar samhällsfrågor. Vad det än handlar om – otillräckligt brandförsvar, brottslighet, stök i skolorna, bristande tillgänglighet inom sjukvården etc – så anser vi det självklart att det finns adekvata åtgärder för att lösa problemen. Kanske ytterligare 10 000 poliser, kanske högre lärarlöner, kanske kurser i självförsvar för sjuksköterskor på akuten, kanske något annat, man vet inte säkert vari rätt lösning ligger, man vet bara att den finns.

De som har denna sangviniska inställning, vilket verkar vara nästan alla, kan ta Sveriges många ”utmaningar” med en klackspark eftersom det i deras sorglösa idévärld ju alltid finns en lösning som man på grund av någon olycklig omständighet bara inte kommit sig för att tillämpa.

Jag har emellertid jobbat i u-länder tillräckligt länge för att veta att förekomsten av multipla och samtidiga kriser kan vara ett permanent samhällstillstånd och inte, som vi tror, en obekväm tillfällighet. Jovisst, dessa sorglösa svenskar inser att det kanske ligger till på det viset i u-länder, men tanken att något motsvarande skulle kunna föreligga i Sverige anser de helt absurd. (Svenskarna verkar tro sig åtnjuta ett särskilt beskydd från högre makter och därför inte behöva värna om sitt hus utan kunna slösa och slarva lite hur som helst. Allt kommer nämligen att ordna sig.)

Polisen erbjuder, vad jag tycker mig kunna förstå utan särskilt mycket sakkunskaper, ett illustrativt exempel. Kriminaliteten ökar och medborgarna är bekymrade men det verkar inte finnas någon i ledande ställning, varken inom politiken eller hos polisen själv, som riktigt tar det på allvar. Själv grips jag av panik när jag gör minsta lilla trendutdragning, men det officiella Sverige visar ingen brådska. Det officiella Sverige tar en kaka till och litar på makternas beskydd.
I snart fem år har polisen kunnat skylla sina tillkortakommanden på att den hållit på med en stor omorganisation, den största omorganisationen av svensk polis någonsin. Efter fyra års misslyckad organisatorisk omdaning bytte de ledande politikerna ut rikspolischefen Dan Eliasson mot den nye rikspolischefen Anders Thornberg och fick därigenom lite respit. Man kunde ju alltid hävda att felet var Eliassons. Sedan var Thornberg ju tvungen att bli varm i kläderna, vilket naturligtvis skulle ta tid.

I vilket fall som helst visar brottslighetskrisen inga tecken på att avta. ”I en slutrapport till regeringen i september 2018 konstaterade Statskontoret att omorganisationens mål ’om bättre verksamhetsresultat och högre kvalitet’ inte är uppnådda”, skriver Svenska Dagbladet.

Men för det officiella Sverige verkar krisen inte vara ett besvär utan en levnadsform. Vad är naturligare än att man ordnar en konferens för att snacka om saken? Nyligen avhölls en konferens med sexhundra polischefer på ett hotell i Stockholm. Inrikesminister Mikael Damberg passade på att kräva krafttag mot kriminaliteten. Det grova gängvåldet i utsatta områden ”måste ner”.

Men hur det ska gå till vet ingen. Eller rättare sagt: det vet alla. Det ska ske på det vanliga sättet, nämligen genom mer planering, mer långsiktiga åtgärder, mer resurser, fler utredningar och dokument och troligen fler sammanträden, seminarier och konferenser.

Redan Dan Eliasson hade konstaterat att ”svensk polis lider av ett strukturellt underskott på strategiskt tänkande med längre tidshorisonter än några enstaka år framåt”. Det framgångsrika svenska försvaret har en perspektivstudie som sträcker sig ända fram till 2035. Där såg Eliasson lösningen och begärde försvarsmaktens ”benägna bistånd” med ”strategisk omvärldsbevakning, analys och planering till stöd för utvecklingen av myndighetens kärnverksamhet… Uppdraget är angeläget”.

Anders Thornberg lade ned detta projekt för att i stället starta ”ett långsiktigt strategiskt visionsarbete om var Polismyndigheten ska vara år 2024”. Polisfacket jobbar internt på att ”inrätta en nationell polisberedning”.

I en artikel i Upsala Nya Tidning gör generalsekreterare Magnus Lindgren i Stiftelsen Tryggare Sverige en distinktion mellan å ena sidan den tunga brottsligheten såsom ”terrorbrott, våldsbejakande extremism, grov organiserad brottslighet och kriminella gäng i utsatta områden” och å den andra de så kallade mängdbrotten eller livskvalitetsbrotten, exempelvis ”bostadsinbrott och stölder till ungdomsgäng som stör ordningen i offentlig miljö, buskörning i bostadsområden, skadegörelse och klotter, nedskräpning, ’plankning’ i kollektivtrafik, förtäring av alkohol på platser med alkoholförbud, otillåten affischering, offentlig urinering”. (Själv skulle jag vilja lägga till cykelåkning på trottoarer.)

Lindgren säger att ”erfarenheterna från både Sverige och andra länder [visar] att den typ av brott och ordningsstörningar som påverkar människors livskvalitet i vardagen sällan prioriteras av en statlig polis. Orsaken är att poliskulturen lägger hinder samt att fokus tenderar att vara på de grövsta brotten”. Sedan säger han att livskvalitetsbrotten också måste beivras ty annars är risken att ”medborgarna tappar förtroendet för samhället i allmänhet och för rättsväsendet i synnerhet”.

Det låter övertygande på mig. Polisen koncentrerar sig på den tunga brottsligheten och det gör den alltså, som det verkar, genom att färdigställa långtidsutredningar för att få reda på vad den ska göra om fem år. Men vem hanterare då livskvalitetsbrotten?

Turligt nog har detta nyligen utretts av den så kallade Trygghetskommissionen under ordförandeskap av Fredrik Reinfeldt. Den har avgivit två rapporter om sammanlagt 336 sidor. I en av rapporterna fastslås att man egentligen inte vet något om vilka åtgärder som bör vidtas:

På området förs en komplicerad samhällsdebatt. Åsikterna om vilka metoder som är mest effektiva går brett isär och rör alltifrån huruvida militär ska sättas in för att få ordning i de utsatta områdena eller om man i stället ska ta intryck av en helt annan typ av arbete varvid utländska exempel har lyfts fram. Parallellt pågår en debatt om straffens effektivitet. En samlad bedömning är att debatten inte skapar någon klarare bild av vilka insatser som är framgångsrika och därför inte heller kring vilka åtgärder som bör vidtas. Det är tydligt att det finns en brist på evidensbaserad kunskap som kan vägleda debatt och åtgärder.

Men även om Trygghetskommissionen inte vet något så kan den ju alltid be om pengar till sina uppdragsgivare. Kommissionen tillsattes av Svensk Försäkring, som är försäkringsföretagens branschorganisation. Kommissionen föreslår att fler aktörer mobiliseras i den osäkra kampen mot livskvalitetsbrotten, till exempel försäkringsbolag och säkerhetsföretag. Men det är såklart att skattebetalarna får hosta upp rejält med slantar:

Beroende på visionerna och områdets särskilda utmaningar kan det krävas förhållandevis stora summor för att förverkliga dem. Det är inte realistiskt att tro att detta ansvar helt kan läggas på privata aktörer, utan vi menar att stat eller kommun måste ta ett omfattande ansvar för finansieringen av olika områdens förändring. Hur den närmare finansieringsmodellen ska se ut måste anpassas efter det enskilda områdets förutsättningar. För att ett arbete ska bli riktigt framgångsrikt behöver det pågå under flera år, varför en långsiktig finansieringsplan är nödvändig.

Det krävs inte så mycket ansträngning, verkar det, för att begripa det här med polisen och brottsligheten bättre än det officiella Sverige. Varför talar inte experterna om elefanterna i rummet?

En elefant är migrationen. Ska man bekämpa brottsligheten måste man stoppa invandringen som visserligen inte är ensam orsak till kriminaliteten men som gör den desto svårare att komma till rätta med.

En annan elefant är manin att alltmer värna om brottslingarnas intressen. Poliskommissarie Gunnar Appelgren vid Stockholmspolisen talar om att domstolarna ofta frikänner vad han anser vara solklara gärningsmän. I tidningen Mitt i Stockholm säger han ”att känslan hos honom och hos utredarna är att det finns en bevisinflation. De bevis som kunde få en person fälld för mord för 10 till 15 år sedan räcker inte längre”.

En tredje elefant är vårt samhälles officiella människosyn som är att människor egentligen inte har ansvar för sina gärningar utan att ansvaret ligger hos någon annan, till exempel sociala förhållanden som troligen kommunen är skyldig till.

Kort sagt verkar ingenting ske som kan ge anledning att hoppas på framtiden. I sista hand beror detta på maktförhållanden. Politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet, där polisen ingår och Svensk Försäkring gärna vill vara med på ett hörn, kan inte ifrågasätta sitt eget tänkande. Det går ut över mig och andra medelklassare som förhoppningsvis inte hotas av det kriminella förortsvåldet, men väl av livskvalitetsbrotten.