Fick nyligen kritik av en kompis som är forskare. Anledningen var att jag, utan att själv vara forskare, delade det här diagrammet som antyder att variationer i jordens medeltemperatur överensstämmer mycket dåligt med de statistiska modeller som legat till grund för Parisavtalet och den så kallade klimatalarmismen. Hur kan jag veta att det stämmer? Vem är jag att sätta mig över ett helt forskarkollektiv, som kommit fram till att den klimatkamp Greta Thunberg och flera andra gjort till sin, har vetenskapligt stöd? Frågan är berättigad, men det är också berättigat att fråga vad som döljer sig bakom titeln ”klimatforskare”.

Jag vet inte hur många klimatforskare det finns i Sverige, men DN publicerade nyligen en lista på 270 stycken, vilket låter ganska imponerande för ett litet land som Sverige. Vad som är ännu mer imponerande är att: Vetenskapen är tydlig, grunderna enkla att förstå och det finns en enighet inom forskarvärlden om att effekterna av de mänskligt skapade klimatförändringarna leder till omfattande konsekvenser… för att citera samma DN-artikel.

Den ende klimatforskare jag själv känner till, Lennart Bengtsson, brukar tvärtom hävda att vetenskapen inte alls är särskilt tydlig, att grunderna inte alls är enkla att förstå och att det råder långt ifrån enighet hur man ska tolka globala klimatförändringar.

DNs artikel drar en rak linje från slutet av 1800-talet, när Svante Arrhenius först upptäckte växthuseffekten, fram till våra dagars Greta Thunberg. Att forskarna däremellan bland annat varnat för en ny istid blir svårare att förklara, så för säkerhets skull hoppar man över det.

När man ser till vilka som undertecknat artikeln, slås man av hur generöst DN tolkat begreppet ”klimatforskning”. Som klimatforskare räknas till exempel:

Sanna Barrinaeau, projektkoordinator i lärande för hållbar utveckling.
Sara Borgström, biträdande lektor i hållbar stadsutveckling.
Karin Bradley, lektor i samhällsplanering och miljö
Lowe Börjeson, docent i kulturgeografi
Beatrice Crona, docent i hållbarhetsvetenskap
Jan Darpö, professor i miljörätt och energirätt
Alexis Engström, studierektor för centrum för miljö- och utvecklingsstudier
Klara Fischer, docent i lokala försörjningseffekter av kolskogsprojekt
Pernilla Hagbert, doktor i hållbar samhällsbyggnad
Thomas Hahn, docent i ekologisk ekonomi
Julia Hansson, doktor i hållbara förnybara drivmedel
Björn Hedin, doktor i hållbar människa-datorinteraktion
Sara Holmgren, forskare i miljökommunikation
Maria Håkansson, universitetslektor i urbana och regionala studier
Karolina Isaksson, docent i transportpolitik och planering
Johan Jansson, docent i ekonomi och hållbar konsumtion
Karin Jonsell, kommunikatör för Bolincentret för klimatforskning
Svenne Junker, doktor i hållbara marknader
Till Koglin, biträdande universitetslektor i trafikplanering och mobilitet
Isabelle Letellier, doktor i barn och ungdomsvetenskap
Erik Löfmarck, lektor i miljösociologi
Marcel Mangold, doktor i statsvetenskap
Kristina Marquardt, forskare i småbrukares markanvändning
Rebecka Milestad, docent i hållbara livsmedelssystem
Malin Mobjörk, programchef och doktor i klimat, fred och säkerhet
Alexandra Nikoleris, doktor i visioners roll i klimatomställningen
Julia Nordblad, biträdande universitetslektor i miljöhistoria
Marja Ojala, docent i psykologi med fokus på klimat och unga
Brian Palmer, universitetslektor i civilkurage och engagemang
Daniel Pargman, lektor i medieteknik
Lisen Schultz, doktor i naturresursförvaltning
Frances Sprei, docent i hållbar mobilitet
Isak Stoddard, projektledare för klimatledarskap
Patrik Sörqvist, professor i miljöpsykologi
Maria Wolrath Söderberg, doktor i klimatretorik

Jag vet inte exakt vad de här människorna gör, men jag har alltid föreställt mig klimatforskare som en typ av naturvetare, med speciell kompetens inom klimatologi. Själv kom jag i kontakt med detta ämne under en kvällskurs i Uppsala 1977. Under några veckor fick vi lära oss lite om hur glaciärer smälter, hur man mäter lufttryck och temperatur, hur vindar och havsströmmar rör sig över halvkloten och andra nyttiga saker. Man blir lite nyfiken på om forskarna ovan ens har denna typ av basutbildning?

DNs definition på klimatforskning verkar vara: ”vilken forskning som helst, inom vilket område som helst, som på ett eller annat sätt stöder Greta Thunberg”. Syftet med artikeln är uppenbarligen att ragga deltagare till hennes miljömanifestation Global Strike for Future. Med det upplägget kan man förstå om artikelförfattarna har svårt att engagera forskare av Lennart Bengtssons kaliber, så istället dammsuger man den akademiska världen och skrapar ihop vad man kan.

Man kan undra om det går till på liknande sätt när man skriver andra artiklar.