Patrik Engellau: Ska makten satsa på de starka eller på de hjälplösa?

Patrik Engellau

Efter en sömnlös natt där jag kastades från den ena konstiga idén till den andra landade jag, tillfälligt kanske, när solen gick upp och nattplågan var över, i en självklar observation som jag kanske aldrig hade tillåtit mig om det inte varit för den hämningslöshet för vilken sömnlösheten öppnade sinnet.

Alla samhällen som vi vet något om är de som varit framgångsrika nog att avge tillräckligt med lämningar i form av skrifter eller byggnader eller åtminstone sophögar för att senare tiders historiker ska kunna forska om deras världsbild och strävanden. Jag tror att makten i alla sådana samhällen som nått någon grad av hållbarhet har satsat på dem av sina medlemmar som visat löfte om den personliga ambitionen och styrkan att främja kollektivets utveckling (och sin egen förstås).

Mönstret för detta beteende från maktens sida återfinns i Gamla Testamentet. Gud, makten, griper hela tiden in för att gynna dem som leder samhället in på rätta vägar och för att försvåra livet för eller utrota de andra. Gud uppfann meritokratin, alltså den ordning där de schysstaste och mest lämpade ska styra samhället för allas bästa.

Kain dräpte Abel och Gud ingrep genast för att straffa Kain. Sedan gick några generationer och Gud förfärades så av människornas ondska att han beslöt att ta livet av allihop med undantag för Noah och Noahs familj och representanter för olika oskyldiga djurarter som skulle få en chans att återskapa sig sedan Gud dränkt allt övrigt levande i en jättelik översvämning. (Fiskar och andra vattenlevande djur behövde Gud inte bekymra sig om eftersom de inte hotades av att vattnet steg.)

Gång på gång i Gamla Testamentet förvånas Gud över människornas ondska, vilket betyder oförmåga och ovilja att engagera sig för kollektivets bästa, och genomför nya utrensningar. Hans strategi är avel, det vill säga att satsa på de bästa och låta de andra förintas eller bara dö ut av farsoter och svält. Han ingår pakter med särskilt lovande individer såsom Abraham och lovar att Abrahams goda säd ska uppfylla världen.

Så småningom upptäcker Gud att avelsstrategin inte fungerar, förmodligen för att han själv konstruerat människan till en annan sorts väsen än hästen och vindruvan som båda kan förädlas genom selektion. Då byter han strategi och skickar i stället Jesus till världen för att förkunna en annan lära som går ut på att de människor som Gud tidigare betraktat som värdelösa och därför utrotat, de ringaste och mest odugliga, de som är minst kapabla att stå på egna ben, i stället ska göras till huvudobjektet för maktens omsorger. De mångförslagna, som liksom Noah på egen hand kunde konstruera ett fartyg som var stort nog att hysa en hanne och en hona av varje landboende djur, skulle nu, till följd av Guds nya infall såsom artikulerat av hans son Jesus, i stället för att utan åtgärd åse de hjälplösa människomassornas drunkningsdöd kring Arken, börja älska dem som sig själv och offra allt för deras välgång.

Guds andra strategi, presenterad i Nya Testamentet, fungerade lika illa som hans första strategi som redovisades i den förra delen av Bibeln. På det hela taget har människorna inte följt Jesu maningar under de tvåtusen åren sedan de framfördes. Det är tur. I de framgångsrika samhällena har makten prioriterat dugliga människor i meritokratisk anda och på så vis åstadkommit allt märkvärdigare framsteg.

Särskilt framgångsrika blev de västerländska samhällena från 1600-talet och framåt sedan de slutat tro på Gud och därmed på Jesu extrema offerideologi. Framgångarna berodde på att de inte längre räknade med att Gud skulle höra deras böner och ingripa till deras hjälp utan i stället begrep att om de skulle kunna förbättra sina liv så fick de själva kavla upp ärmarna och börja gräva och dika sina åkrar.

Därmed fick meritokratin som princip för samhällets organisation extra genomslag. Såklart att makten måste satsa på dugliga människor när människan inte längre kunde hoppas på Guds hjälp utan stod helt ensam i tillvaron. Och eftersom dugliga människor föddes i alla samhällsskikt fick man sluta dela ut privilegier efter välborenhet utan i stället leta efter begåvningar där de råkade ha fötts. Det var därför Gustav III i Förenings- och säkerhetsakten år 1789 upphävde adelns särskilda och medfödda rättigheter.

Sedan andra världskriget har västerlandet med USA som andlig inspiratör och Sverige som mest framstående praktiker fått för sig att förinta det senaste halva milleniets erfarenheter och i stället för att satsa på de starka och dugliga som kan dra kollektivet framåt ägna all kraft åt att utveckla de medborgares framtidsutsikter som saknar denna förmåga. Den här samhälleliga ambitionen, som jag alltså tror är särskilt utvecklad i Sverige, där vi inte nöjer oss med att satsa på att härfödda svaga begåvningar som inte klarar studentexamen ändå ska tvingas klara studentexamen, utan också strävar efter att importera ännu mer osannolika påläggskalvar, representerar en sorts ateistisk pånyttfödelse av Kristi lära (och omhuldas mycket riktigt av Svenska kyrkan, som står öppen för alla trosriktningar som kan knyta kyrkan närmare statsbudgeten).

Denna svenska nyandlighet, som går ut på att tvinga den medelklass som står på egna ben och klarar sig själv att finansiera svenska politikers omogna och orealistiska hugskott om att inrätta ett mångkulturellt paradis i Sverige, påminner inte bara om kortlivade, fanatiska kristna väckelserörelser utan ännu mer om det sovjetiska experimentet att skapa en Ny Människa som skulle inrätta ett kommunistiskt lyckorike på jorden.

Tror du att det är mer sannolikt att Sverige hittar en framtida guldvinnare i slalom i vilket gymnasium som helst än på skidgymnasiet i Järpen? Skulle inte tro det. Men sådant tror de härskare som styr Sverige. Åtminstone beter de sig som om de trodde det. Dårar. Jag kan inte föreställa mig någon annan förklaring än att de byggt ett helt samhälle där de belönar sig själva och sina kumpaner med sinekurer genom att på skattebetalarnas bekostnad låtsas vara pånyttfödda Jesusar.

Att leka Jesus med andras pengar är bedrägeri och taskspel.