Ett av de mest nedsättande orden i Sverige idag är ordet ”swishjournalist”. När fast anställda på exempelvis public service, eller de stora tidningsdrakarna, föraktfullt bräker fram ordet kompletterar de det som regel med någon skämtsam kommentar om ”högerextremister”, ”svärjevänner” (felstavat eftersom alla SD-sympatisörer anses vara fullkomligt obildade och korkade) eller ”haverister”.

Underförstått: swishjournalister är av en sämre sort. De kan inte få jobb på de fina tidningarna eller i det opartiska public service. De skriver inte lika bra som etablerade journalister i Sveriges radio eller på Aftonbladet. De är populister och enbart värda förakt.

Detta är naturligtvis en ren och skär lögn. De så kallade swishjournalisterna är definitivt inte sämre än de etablerade, varken lingvistiskt eller kunskapsmässigt. Stolpskott finns förstås både bland de ”fina” och de ”fula” journalisterna, men swishjournalisterna är påfallande ofta både mer pålästa och hederligare i sitt arbete. Och det är egentligen ganska naturligt. Dels är de obundna och därmed friare än exempelvis en journalist på Sveriges radio eller Dagens Nyheter. Dels är de beroende av att göra så hederlig journalistik som möjligt, eftersom få annars skulle stödja dem. En swishjournalist kan helt enkelt inte skriva en massa trams och ändå få betalt, så som en ledarskribent på exempelvis Aftonbladet kan göra.

Det är naturligtvis också därför de är så hatade och föraktade av det ”fina folket” i de stora mediehusen. Det handlar om avundsjuka, helt enkelt. För det är klart att det är retsamt till tusen för hårt kopplade och ofria journalister att de fria journalister som inte har tillnärmelsevis lika stora plattformar till sitt förfogande ändå når ut till så många människor. How dare they, liksom.

Hade swishjournalisterna verkligen varit kompetenta och värdiga hade de inte behövt ”tigga pengar”, antyds det också i de journalistiska finrummen. Men i de där finrummen finns det ytterst få tidningar, om någon, som inte ber om stöd och donationer via swish och betalningsverktyg. Varför är det fint och acceptabelt när ETC ”tigger pengar” än när exempelvis Joakim Lamotte och Katerina Janouch gör det?

Alla vet svaret på den frågan, även de som låtsas att de inte gör det. Och svaret lyder: För att ETC är en vänstertidning som filtrerar alla nyheter genom politiskt korrekta glasögon medan Joakim Lamotte och Katerina Janouch vägrar att filtrera särskilt mycket överhuvudtaget. Paragraf 1: Pk är alltid rätt. Paragraf 2: Om Pk inte är rätt träder paragraf 1 automatiskt i kraft.

Men även om det nu vore sant att swishjournalister är underdogs som sämre än andra så gör det bara finjournalisternas attityd ännu märkligare. Normalt sett brukar ju svenska medier inta en synnerligen välvillig attityd just emot underdogs. Bränner du bilar i förorten? Då är du vilsen eftersom ungdomsgården har stängt. Langar du knark? Det beror på att den vita överklassen i stan tvingar dig eftersom de vill ha narkotika till sina lyxfester. Står du åtalad för vapenbrott? Det beror på att den vita maktstrukturen inte gett dig något annat val än att hemfalla åt kriminalitet. Har du anslutit dig till IS? Då är du välkommen tillbaka för alla förtjänar en andra chans.

Men. Är du swishjournalist? Då är du dum, dum, dum. Så dum att du inte ens borde ha rätt att ha en dator, än mindre rätt att ansluta dig till swishtjänsten.

Och medan finjournalisterna fokuserar på att försöka såga swishjournalisterna längs med fotknölarna så får dessa förhatliga underdogs allt större genomslag hos allmänheten. För trots pk-mediernas månågåriga filtrerande av nyheter är allmänheten inte fullt så lättlurad som de tror.

Men det spelar förmodligen ingen roll för de fina. De skriver ju ändå mest för varandra, och för att få stanna kvar i den inre kretsen. I journalistklubben för inbördes beundran.