Det är en väletablerad och, enligt min uppfattning, rimligt plausibel sanning att ett välfärdssystem som det svenska i längden inte är förenligt med fri invandring (eller nästan fri invandring av den typ som Sverige har nu). Jag tror det var den store ekonomen Assar Lindbeck som formulerade tesen för vid pass ett årtionde sedan. ”Fri invandring är omöjlig för ett rikt land i en fattig värld”, var närmare bestämt en av hans formuleringar.

Den realitet som ligger bakom svårigheten att förena välfärd och invandring är förstås att fattiga invandrare kan höja sin livskvalitet dramatiskt genom att övergå från låga löner i hemlandet till försörjning genom invandringslandets, till exempel Sveriges, välfärdssystem. Det är lätt att förstå att det blir problem om en stor och växande del av befolkningen väljer att låta sig livnäras med bidrag.

Men i verkligheten är detta problem mycket större än att det kan isoleras till effekterna av invandringen (även om dessa gör problemen akuta). Jag vill därför formulera en allmän teori om välfärdssystemets bristande hållbarhet av vilken Assar Lindbecks teori om välfärdssystemets bristande hållbarhet på grund av invandring är ett specialfall. Det är nämligen inte bara invandrare som kan bli förförda av välfärdssystemets lockelser, utan även svenskar.

Min allmänna teori säger att välfärdssystemet endast är hållbart i den utsträckning de välfärdsberättigade väljer att inte utnyttja systemet. Eller råare uttryckt: välfärdssystemet fungerar bara när ingen använder det.

Allt beror på hur de potentiella klienterna tänker. Har de mentala spärrar mot att ta emot bidrag och andra förmåner som betalas av de nettoskattebetalande medmänniskorna eller anser de att det är fullt naturligt att leva på andra människors bekostnad?

Det här är en fråga om kulturella värderingar. Utan att ha forskat så noggrant så tror jag att människans naturliga instinkt är att inte bara uthärda ett liv som andra betalar för utan att till och med gratulera sig för möjligheten om den presenterar sig. I valet mellan att leva av eget och av andras arbete väljer människan i naturtillståndet det senare om omständigheterna i övrigt är lika. (Själv har jag många gånger, innan jag kommit på bättre tankar, föreställt mig att jag gärna skulle leva på socialbidrag om det bara inte varit så snålt tilltaget. Erbjud mig 70 000 kronor i månaden och inget krångel så ska du få se på gnistor.)

Det märkvärdiga är att den typen av självisk attityd inte tog överhanden från början när det svenska välfärds- och bidragssystemet började byggas från 1930-talet och framåt. Svenskarna hade spärrar mot att utnyttja systemet. De ville inte ”ligga det allmänna till last”.

Det var en märkvärdig och nästan naturstridig attityd. Samtidigt var den mycket lyckosam för den nationella sammanhållningen och solidariteten. Ju starkare fördomar som råder i en befolkning mot att ligga andra till last, desto generösare kan välfärdssystemen konstrueras utan menliga effekter på skattetrycket. Dessutom behöver staten inte besvära sig med att lägga in kontroller i systemet om folk ändå inte tänker missbruka det. Det är ungefär som den där obemannade tidningskiosken i centrala Genève, där man kan plocka sin tidning och sedan betala i plastlådan. Den som är lagd åt det hållet kan lätt stjäla en tidning, men sådan är inte schweizaren.

Den här ursprungliga och på sätt och vis onaturliga svenska hämning mot att leva av nästan blev ett problem för välfärdsstaten när den på 1960-talet eller därikring blivit varm i kläderna och började intressera sig för att öka kretsen av klienter. Jag minns det mycket väl, för min pappa var ombudsman i dåvarande Riksföreningen mot Reumatism som fick statsanslag för att göra sitt jobb vilket inte alltid var så lätt ty, som min pappa suckade, det fanns så mycket folk som inte ville ligga det allmänna till last. Jag minns också hur Kungliga Bostadsstyrelsen (tror jag det var) gjorde reklam för bostadsbidraget för att säkerställa att alla berättigade verkligen tillvaratog sina förmåner.

Folk med småborgerliga och gråsossiga skattebetalarvärderingar som drar sig både för att betala skatt och för att inhösta skattefinansierade förmåner är ett allvarligt hinder för det välfärdsindustriella komplexets utveckling.