Vi älskar enkla slagord i Sverige. Verkligheten är dock sällan enkel och endimensionell. Allt kräver kompromisser. Liberalismen har kunnat åberopa friheten som ett absolut värde, men även friheten behöver mått av ofrihet för att bli meningsfull. Dessutom tenderar vi att använda friheten för att skapa ordning och sammanhang.

Frihet! Frihet! Frihet till varje pris! Människan ska vara fri! Frihet är det ädlaste ting som sökas må all världen kring!

Liberaler och libertarianer har länge ostört fått predika sitt förenklade frihetsevangelium. Mattias Svensson skrev en ledare i DN 19/3 där han kritiserade det moderata kommunalrådet i Staffanstorp Christian Sonesson för att kompromissa med liberala värden genom att inte prioritera skattesänkningar och istället ägna sig åt symbolisk förbudspolitik i samarbete med SD. Att vilja motverka tiggeri, muslimska böneutrop och IS-terroristers återvändande till Sverige är inte liberalism och skadar moderaternas trovärdighet enligt Svensson. Undvik förbud alltså. Frihet åt alla!

Alla slagord förenklar. All kamp får oss att glömma bort det vi för tillfället inte kämpar för. Liberalismen som politisk och ideologisk rörelse föddes i ett Europa där historia och tradition fortfarande la sin blöta filt över människors liv. Sociala strukturer fick inte rubbas, de besuttna satt på sina privilegier, överheten var tillsatt av Gud. I det sammanhanget var kampen för frihet en rättfärdig kamp. Den västerländska människans öde var inte att leva i tvång och orörlighet. Och mycket har vi idag att tacka alla dem som gett sina liv för våra fri- och rättigheter. Må deras minne leva för evigt.

Men ändå är friheten inte allt. Vi älskar vår frihet, men även friheten kräver kompromisser.
Till att börja med är det en politisk fråga. Inom den politiska filosofin är det välbekant att friheten inte är oproblematisk. Om två individer ska kunna leva sida vid sida i samma samhälle som fria medborgare måste de acceptera den ofrihet som består i att inte få göra varandra illa och inte söka begränsa varandras frihet. Så länge det inte skadar någon annan får väl folk göra vad de vill, brukar vi tänka. Redan under franska revolutionen deklarerade man högtidligt att friheten består i att göra vad man vill utan att skada någon annan. Vi klarar alltså av att kompromissa med friheten när det gäller vad vi själva får göra mot varandra.

Vad vi däremot verkar ha svårare att hantera – och det beror antagligen på att vi har en ny historisk situation – är att friheten också kan kräva inskränkningar när det gäller andra kulturers närvaro i vår egen eftersom det är vår egen västerländska kulturs existens och dominans som gör vår frihet möjlig. Frågan kan ställas så här: ska människor vara fria att praktisera ofria kulturer i Sverige? För är det inte så att friheten biter sig själv i svansen när den förnekar de förutsättningar som gör den möjlig? Vi är fria att göra oss själva ofria, kan man säga, men då får vi också leva med vår egen ofrihet. Så egentligen har vi två former av ofrihet att välja mellan: ofriheten för den lilla flickan att inte behöva dölja sitt ansikte och bära slöja, eller ofriheten för flickans pappa och mamma att inte få sätta på sin dotter någon slöja vare sig hon vill eller inte. Hur vi än gör får vi kompromissa med den absoluta friheten. Vilket väljer vi?

Men frihetens begränsningar handlar inte bara om kulturkrockar. På ett djupare plan är det också en fråga om vad vi behöver i våra liv. Jag har själv tagit en del risker i livet och periodvis fått betala dyrt för att jag inte kompromissat med min frihetslängtan, men nu när jag till viss del kan åtnjuta frukterna av min frihet försöker jag paradoxalt nog använda den för att skapa ordning och sammanhang. Vi är ofta enkelspåriga i Sverige. Vi har svårt att hantera att motsatta principer förutsätter varandra. Varför skulle människans natur vara att bara längta efter frihet? Vi kan också längta efter riktning, mening och rutiner. Och vad är förresten friheten värd utan sammanhang att befria sig från? Vad ska vi göra med vår frihet om det inte finns några strukturer i vilka den kan förverkligas och komma till nytta? Och är det inte så att vi ofta använder vår frihet för att skapa nya sammanhang som någon annan i ett senare skede kan välja att befria sig från?

Vad många dessutom verkar vilja glömma bort är att vi knappast orkar göra våra liv till ett enda långt äventyr där våra liv och tillgångar ständigt riskerar att förloras. Det måste finnas ett samspel i livet mellan frihet och trygghet, ansträngning och vila. Människan är inte bara frihet och öppenhet mot det okända. Hon måste också få vila i en ordnad tillvaro med trygghet och sammanhang. Och ett sådant sammanhang kräver alltid regler, förordningar, riktning och gemenskap.

Vi älskar vår frihet och tänker inte frånhända oss den. Men vi måste också kunna acceptera att en meningsfull frihet kräver integritet och regler och att det mänskliga livet i allmänhet inte bara är frihet men också normer och kultur.

”Ingen har väl sagt något annat”, tänker kanske någon. Men så bra! Underbart! Försök i så fall att omsätta dessa insikter i praktisk argumentation och politik.