Jag brukar säga att huvudmotsättningen i Sverige står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Den förra kontrahenten är skyldig till Sveriges växande problem, den senare kontrahenten tvingas betala för politikerväldets dumheter samtidigt som politikerväldets lydiga aktivister i media skäller medelklassen för rasister och fascister.

Det där med medelklass och mitt tjat om att den skulle besitta särskilda fördelar för nationen är en sten i skon för många. Så låt mig beskriva medelklassens två definierande kännetecken så som de uppträder i Aristoteles skrifter. (Begreppet ”nettoskattebetalande” bör inte vara så svårt att förstå. Det finns många människor som enligt flera definitioner skulle kunna betraktas som medelklassare men som ändå tillhör medelklassens klassfiender, till exempel förre polischefen Dan Eliasson, ty dessa utgör en del av härskarskiktet och lever helt och hållet på skattepengar och är således inte nettoskattebetalare även om de till Skatteverket måste betala tillbaka en del av de skattepengar de fått av staten.)

Medelklassens ena kännetecken är att den varken tillhör de rika eller de fattiga. I kapitel 11 i bok IV av Politiken förklarar Aristoteles:

I alla stater finns det tre grupper i gemenskapen – de mycket förmögna, de mycket fattiga och de mitt emellan. Givet därför att det råder enighet om att moderation och en mellanposition är bäst, är det klart att det i fråga om egendom är bäst att äga en måttlig mängd.

Själv tycker jag kanske att Aristoteles här försöker förklara en företeelse med sig själv – eftersom det råder enighet om att en mellanposition bäst så är en mellanposition bäst – men detta låter sig begripas när Aristoteles kommer in på medelklassens andra kännetecken, nämligen förnuftet, på vilket den grekiske tänkaren anser att medelklassen har monopol just eftersom den varken har för mycket eller för litet egendom:

Detta förhållande [den lagoma mängden egendom; PE:s anmärkning] är mest ägnat att skapa lydnad under förnuftet, och att följa förnuftet är precis vad som är svårt för både de överdrivet rika, vackra, starka och välborna, och för motsatsen, de utomordentligt fattiga, de svaga och de undertryckta. De förra begår våldsdåd i stor skala, de senare är brottsliga och onda i smått. Den ena klassens missdåd beror på hybris, den senares missdåd på skurkaktighet.

Där prickar Aristoteles nästan kusligt rätt för om det är något som alltmer går upp för vår samtid så är det att våra härskares – politikerväldets – missdåd beror just på hybris. De tror att de har förnuft och verktyg att åstadkomma nästan vilka underverk som helst (tyvärr är det många vilseförda medelklassare som gått på myten). Som yttersta löjeväckande symbol för denna hybris står talet om Sverige som ”humanitär stormakt” och alla de tomma internationella gester som härskarna gör för att upprätthålla sina kostsamma illusioner. Och de fattigas missdåd, till exempel bidragsfusk, beror nog fortfarande, precis som filosofen hävdade, på skurkaktighet.

Medelklassen definieras således, om man ska tro Aristoteles, dels av sin ekonomiska status, dels av sina värderingar. Själv har jag lite svårt för det där ty man kan inte förutsätta att alla fattiga är dömda till skurkaktighet och kanske inte heller utgå från att alla makthavare är besatta av hybris (även om den föreställningen är mer lättsmält). Kanske är det så att den sanne medelklassaren definieras tydligare av sina värderingar än av sitt bankkonto.

I vilket fall som helst är det svårt att inte instämma i Aristoteles slutsatser:

Medelklassen är det pålitligaste folkelementet, det minst böjda för förändring. Den åstundar inte, som de fattiga, andras egendom… Det är sålunda klart, både att den politiska gemenskap som leds av medelklassen är bäst, och likaså att de städer [vilket hos oss motsvarar stater; PE:s anmärkning] där medelklassen är stor, om möjligt större än de två andra tillsammans, eller i varje fall starkare än var och en av dem, har alla möjligheter till god styrelse.